Pricken

För en tid sen fick jag frågan vilken bilderbok jag tyckte bäst om när jag var barn. Mitt svar kom spontant och överraskade mig. Jag var inte beredd på att Pricken hade etsat sig fast så i minnet.

Nu var jag visserligen bilderboksbarn på sjuttiotalet och massor med fenomenala bilderböcker var ännu inte skrivna och illustrerade. Men Pricken är verkligen också en fenomenal bilderbok. Det insåg jag när jag hittade den på loppis för ett tag sen. Jag läste om den och viftade förtjust med den framför ögonen på A., som var den som hade ställt frågan. Vi bläddrade igenom den tillsammans och A, som i och för sig föredrog att läsa om drakar och prinsessor under sin barndomstid, förstod storheten och använde till och med en av bokens figurer som liknelse i ett samtal senare. Det tycker jag är cred till en bok; när en figur helt naturligt kan användas som liknelse i samtal som man råkar ha.

Pricken är skriven av Margret Rey och illustrerad av H.A. Rey, det par som också ligger bakom barnboksfiguren Nicke Nyfiken.* Den svenska upplagan är översatt av Astrid Lindgren och kom ut första gången 1949. ** En fin språklig detalj i Astrid Lindgrens översättning är att hon använder "olik" och "olika" istället för annorlunda. Jag vet inte hur originaltexten ser ut, men jag gillar nyansskillnaden.

Bokens titel är också namnet på huvudpersonen; en liten prickig kaninunge. Pricken är den enda som inte har helt vit päls i sin stora syskonrika familj. Från första början möts han dels av fördomar från omgivningen, dels av självklar acceptans.

Först gör det här med fördomarna inte något, för Pricken tycker om sina prickar och tycker att han är fin oavsett vad andra säger. Men så uppstår en situation där Pricken blir så ledsen över hur han behandlas att han försöker ta bort sina prickar och när det inte går rymmer han hemifrån eftersom han inte längre känner sig önskad.

På sin flykt möter han en annan prickig kanin och blir hembjuden till honom och hans familj. Där är Pricken inte längre ”olik”. Där är han en helt vanlig kanin, för där är alla andra prickiga. Alla utom en - för i den familjen finns det en enda liten vit kaninunge. Hon heter Lill-Vit och lever en undanskymd tillvaro. Pricken blir förvånad och berättar om sin familj där han var den enda prickiga bland vita kaniner och det här får alla att fundera över hur de behandlar Lill-Vit. Under tiden, hemma i den vita kaninfamiljen, saknar kaninerna sin älskade Pricken och letar och letar efter honom.

Hur sagan slutar berättar jag inte här; det får ni läsa er till, eller möjligen gissa, om ni har passerat bilderboksstadiet. Fast förresten; egentligen har man aldrig passerat bilderboksstadiet.

Bra bilderböcker är bra berättelser, oavsett i vilken ålder man är. Pricken är en sån där bra berättelse som alla borde läsa – och läsa om, om det var länge sen förra läsningen. Alla. Därför att den handlar om ständigt aktuella frågeställningar; fördomar och allas lika värde. Därför att det är en fin skildring av ett personligt dilemma och enskilda personers (nåja, kaniners, om det ska vara noga;) ) förhållningssätt som storartat, utan att skriva på näsan, alluderar såväl till andra enskildas förhållningssätt till det som är ”olika”, som till hela samhällets. Den här berättelsen går att överföra till vilka mikro eller makroperspektiv som helst. Här blir det privata politiskt, långt innan sjuttiotalet. Och det är fint och det är ömsint och det går inte att missta sig på att det är stolt kärlek i blicken när vita Mamma kanin kysser sin lilla Pricken.


* Deras arbete med just Pricken var mer renodlat uppdelat på text (Margret) och bild H.A) , än vad det t.ex. var i Nicke Nyfiken-böckerna. Mer information om det finns bland annat här, där man bland annat också får veta att paret Rey var tyska judar bosatta i Paris, och att de flydde därifrån strax innan nazisterna intog staden. De tog sig på cykel till den franskspanska gränsen, där de sedan fortsatte med tåg. Med i bagaget hade de manuskriptet till den första Nicke Nyfiken-boken. Så småningom bosatte de sig i New York. Jag undrar i vilken utsträckning Margret Rey, när hon skrev Pricken, funderade kring sin samtids oförmåga att skapa acceptans människor och i vilken utsträckning hon kände att det var ett hitintills tidlöst och i princip universellt problem.

** Som kuriosa kan jag nämna att Astrid Lindgren använde pseudonymen Anna Ericsson vid flera översättningsuppdrag, men översättningen till Pricken gjorde hon under sitt riktiga namn. Som ytterligare kuriosa kan jag nämna att bland Astrid Lindgrens översättningar finns även en annan bilderbok om kaniner; Svarta Kanin och Vita Kanin.