middag

Det är som vanligt efteråt. Jag står med all disken och är lycklig. Jag diskar tallrikar och byttor och kastruller och skålar och fler tallrikar. Diskstället blir full och jag ställer undan det som hunnit bli torrt. Jag diskar koppar och gnuggar energiskt bort randen som kaffenivån hunnit markera på keramikens insida. Jag diskar glas och vispar omsorgsfullt men lagom löst runt med borsten i innanmätet. Och jag ler, hela tiden ler jag. Jag griper mig till och med an besticken, som jag annars tycker är bra tråkiga att diska, med det där fjantigt glada leendet kvarvinklat i ansiktet.

Det går inte att låta bli att le när man har samlat några man tycker om och ätit middag tillsammans och pratat och skrattat och haft en trevlig kväll. Det går inte att låta bli att le för man känner sig så rik.

Diskstunder som dessa är jag alltid lika gladnöjd. Jag vill inte alls ha någon diskmaskin. Jag vill stå där vid vasken och ta en tallrik i taget och ett glas i taget och göra dem rena. Jag står där och diskar och låter omsorgen om besticken, glasen, kopparna, tallrikarna, skålarna, byttorna, kastrullerna vara den helt okej, totalt accepterade konsekvensen av en sån kväll.

Och jag är lycklig, och jag känner mig rik.