läsning

För några kvällar sen när jag var sådär desperat trött envisades jag med att ändå försöka läsa några sidor ändå i en roman jag hade på gång. Jag högg den uppslagna pocketen från byrån och satte igång. Visserligen fattade jag ingenting av de tre nya romangestalter som figurerade runt på sidorna, de verkade rent av komma från en helt annan slags tillvaro och betedde sig helt oförutsägbart, men jag läste pliktskyldigt på och tänkte något om stora persongallerier och tja, det kanske var lite absurda inslag i den här historien då, och lät mig sakta övermannas av sömnen snarare än boken och dess handling, som jag liksom accepterade på ett lojt sätt.
Inte förrän jag gav upp och la boken ifrån mig för att träda in i sömnens ljuva värld, såg jag att jag hade läst i en annan pocketbok än den jag trodde att jag hade greppat.

Ett pikant sätt att låta romanvärldarna befrukta varandra, möjligen. Eller bara ett tankspritt sätt att låta sig förvirras. Eller bara ett tecken på mitt sömnbehov den kvällen.

Hur som helst så insåg jag att det kanske är dags att jag lånar lite böcker som engagerar mig mer. (Egentligen har jag tyckt att båda de där böckerna har varit riktigt bra; jag har läst hälften i båda med stort nöje, men sen har de liksom legat och dammat till sig). Så nu har jag varit på biblioteket och fyndat. (och lämnat tillbaka alla färdiglästa, halvlästa och olästa böcker som jag lånat tidigare).

Men jag är ganska sömnig ikväll också. Frågan är om det inte är bättre att jag läser någon bekant gammal kåserisamling eller nåt och somnar med ett sömnigt skratt.