Antagningsbeskedet

Så här gick det till:

(sommaren 2006)
Jag var ute med ett par arbetskamrater på en snabbt improviserad något tidig after-work. Vi drack champagne för att fira att ett arbete var avslutat.
Mitt i vårt firande, när de halvfulla glasen porlade löftesrikt och den halvfulla flaskan tronade i mitten och såg minst lika betryggande löftesrik ut om sitt bubblande innehåll ringde min mobil. Ett nollåttanummer och en okänd röst.

Jag avlägsnade mig lite från mitt sällskap för att kunna prata ostört och utan att störa de andra.
Först var det presentationer och lite inledningsprat av sorten "ja du hade ju skickat in ditt manus hit"´. Sen kom, instoppat i en massa manusprat, följande fraser: ”...har läst ditt manus…” (kom till saken, kom till saken, tänkte jag) ”…tycker skitmycket (va, säger bokförläggare verkligen skitmycket? tänkte jag fördomsfullt och irrationellt, för det borde väl ha funnits andra saker för mig att fundera över i den stunden) om det…” (kom till saken, kom till saken, tänkte jag) ”…vill ge ut det…” (där, i det ögonblicket slutade jag tänka "kom till saken")

Jag tog några planlösa steg i krogkällaren som jag flytt ner till för att prata ifred. "Vill ge ut det". Det lät som om det betydde att de ville ge ut det? För att vara säker på att undvika missförstånd och för att vara säker på att inte ha missat några betydelsefulla invändningar eller krav på ändringar i manuset som jag inte kunde acceptera, var jag ändå tvungen att be om ett förtydligande. Jag fick ett förtydligande. Ett pedagogiskt, informativt föredömligt klarspråksförtydligande. Ja, de ville ge ut mitt manus. Ja, de ville skriva kontrakt.

Och jag gick upp från den öde krogkällaren och satte mig vid vårt bord på restaurangen och var tyst en liten stund. Sen tog jag ett par klunkar champagne till och skålade med mina arbetskamrater.