Pucko

När jag var liten hade jag en nalle som hette Pucko. Han var relativt stor och grålurvigt ullig. Jag fick honom när jag var fyra månader och han blev som alla älsklingsnallar med tiden tämligen nött på vissa partier och det ulliga blev något mer stelt och mindre voluminöst.

Någon gång i småbarnsåldern blev mina smaklökar förtrogna med den kalla chokladdrycken med samma namn. Det var möjligen lite smålustigt, men mest förnöjsamt att två goda ting hette samma sak. Att få en Pucko var lyx. Att motsvarande dryck i Spanien hette Lacau var däremot lite knasigt. För det smakade ju precis som Pucko.

När jag var i sjuårsåldern lekte vår busiga, charmerande men bristfälligt uppfostrade tik en lek som förmodligen hette "tugga kramdjur" eller något sådant. Pucko var med sin storlek ihop med Fokus, en strävhårig stel gammal hund stoppad med halm, ett solklart favoritobjekt; mer lätt att hantera med mun och tass än de små fjuttiga vita nallarna.

Efter ett sånt särskilt vilt tillfälle som jag inte ville föreställa mig hur det hade gått till, hade Pucko så när förlorat sitt ena ben och sin ena arm; båda extremiteterna hängde löst i några trådar. Jag var naturligtvis djupt indignerad och grät en skvätt. Inte för att jag längre hade honom till något särskilt; jag var inte den som nattade kramdjur eller ens hade behov av dem som kramdjur. Men han var förknippad med min barndom och han var en slags representant från den tiden när jag var en liten unge som hade kramdjur. Och vår älskade hund gjorde med sin våldsamhet också våld på mitt behov av en kvardröjande nostalgisk brygga till den tidiga barndomen.

Så småningom försvann Pucko. Jag minns inte när eller hur. Jag tror inte att det gjorde sådär jättemycket egentligen. Några gånger ville jag få det till det, men jag vet inte om dessa stunder av häftigt uppflammande nostalgi stod för vad jag egentligen tyckte.

Nostalgin bär sig ändå, och blir kanske ibland enklare att hantera med färre minnesföremål. Bilden av Pucko och minnet av min nalle ger mig förmodligen mer än vad det skulle innebära att ha honom sittande i något hörn, sliten och illa åtgången.

Men jag har lagt märke till att jag fortfarande är svag, väldigt svag för grålurvig ullighet; att det lockar mig att dra med händerna igenom den om jag stöter på den i en affär i form av en prydnadskudde eller fotpall, eller om jag ser en begagnad fårskinnspäls på loppis.

När ordet pucko plötsligt fick en negativ betydelse, var det under många år omöjligt för mig att använda. Jag förknippade det med min nalle och god chokladmjölk.

Men nuförtiden kan jag helt naturligt muttra "Pucko!" om jag blir arg på någon; till och med ihop med lämplig svordom, om ilskan är av den sorten att det behövs förstärkning när den ska uttryckas.