Sommarens dofter

Häromdagen säsongspremiärsniffade jag in en schersminblommas underbara doft.
Kluvet. Glädje – ”Åh, en schersminblomma redan!” Klimatångest – ”Åh - en schersminblomma redan.” Och så fundersamhet - "När är det egentligen de brukar börja blomma?"

Jag har mina favoritsommardofter. Schersmin är en av dem som jag svårligen klarar mig utan, som gör mig lycklig, som behövs. Den måste alltid finnas. Jag vill omge mig med den, inhalera den, sniffa den.

Vem har inte det, förresten; favoritsommardofter. Det är väl svårt att låta bli att förknippa soldagar, skuggdagar, lediga dagar, kommande ledighet, semesterminnen, sommarlovsminnen med dofter.

För mig är det är nyponrosorna runt Mormors och Morfars tomt. Tallskog en solvarm dag. Bokskogsfuktlukt en tidig morgon. Det är höstfloxens stadiga sötma. Syrenens vemodiga vackra vilsamhet. Lavendelns trygga tröst. Kaprifolens nattnärvaro. Havets fläktande sälta, friska väta. Insjöns stilla stadighet av annan slags väta, jordbunden.

Det är skuggigt läge med svartvinbärsbuskar. Det är rosor, rosor, rosor. Kryddor, förstås. Den svala myntan. Soldoftande tomatplantor. Timjan, rosmarin, stadigt förenade med solvärme, vana att ta emot och härbärgera solgasset.

Och så luften, av sig själv, lycklighetslukten av sommarkvällsluften, tidiga sommarmorgonsbrisen, sommardagsfläkten.

Vilka har jag glömt? Det kommer jag att fundera över nu.