Marie har skickat vidare

Marie ber mig berätta åtta saker om mig.

Jag smalnar av uppgiften lite och låter den handla om skrivande:

1. De texter som jag publicerade på min första blogg sparade jag efter hand som jag skrev dem i något enkelt dokumentformat som ingick i min lågprisdator. (Jag hade inte word på den tiden). När jag tog mig samman och skulle göra manus av texterna visade det sig att i princip hela texten hade raderats och ersatts av en helt obegriplig teckenmassa. Jag vet fortfarande inte hur det gick till. Men i det läget var jag rätt tacksam att jag hade en blogg så att jag kunde kopiera mina egna texter. Så småningom fick jag ett officepaket så att jag kunde lägga in texten i word och göra ett manus av den.

2. När jag var ung tonåring skrev jag samhällsengagerade dikter på rim inspirerad av Stig Dagermans Dagsedlar.

3. När min farfar (en fd språklärare, och översättningsintresserad skribent) fyllde 90 gav jag honom två berättelser som jag skrivit på hans hemspråk för att jag tyckte att det var en rätt schysst present till en gammal man som sysslat med språk och litteratur. Han rättade dem med rödpenna och returnerade dem till mig.

4. En av berättelserna hade jag skrivit på en språkkurs ett tidigare år och det är det mest litterärt lyckade jag kunnat formulera på ett annat språk, och jag tror att jag kommer att återanvända och vidareutveckla den på något sätt, fast då på svenska.

5. När jag får jätteflyt när jag skriver blir jag så entusiastisk och glad av det att jag till slut får svårt att sitta kvar framför datorn. Då måste jag gå en runda i köket och avbryta mig innan jag kan fortsätta.

6. Jag har fått frågan från några olika håll om jag inte kommer att skriva en fortsättning på min debutroman. Men det kommer jag inte att göra. Mina kommande skrivprojekt är väldigt annorlunda.

7. Jag skrev torftiga och stela uppsatser i princip hela skoltiden igenom men blommade ut i brev och kåserier på fritiden. Under mina äldre tonår skrev jag svårmodiga dikter och ett och annat kåseri. Några noveller, lite kortprosa och ännu något kåseri lyckades jag klämma ur mig när jag var runt tjugo, och lite fler dikter. Men annars skrev jag i princip ingenting skönlitterärt förrän jag var 27, och då bara under en kort period, och därefter dröjde det tills jag var runt 35, med undantag för kåserier och brev. Ändå har jag alltid sett mig själv som en skrivande människa och pratat vitt och brett om hur gärna jag har velat skriva (men inte tagit den längtan på tillräckligt stort allvar för att göra något åt den)

8. Jag vet att jag har hamnat rätt när jag hör texten (eller läser den högt) inom mig samtidigt som jag skriver den. Då finns det en genklang.