kommunikationssvårigheter och anmälda våldtäkter

Ida Persson Lännerberg, kultursidan i Sydsvenskan, kommer med rättmätiga och välformulerade invändningar mot en debattartikel i Expressen.

Jag vill gärna fylla på med fler invändningar, så självklara att de inte borde behöva formuleras, men eftersom nu debattartikeln tryckts så verkar det trots allt behövas.

Monica Jonsson, som inte vill att hennes kompisar ska dömas på förhand (vilket i sig är ett schysst påpekande; det är liksom praxis i en rättsstat), undrar om det är tabu att ifrågasätta en misstänkt våldtäkt. Jag vet inte vad som får henne att tro det. Problemet när det gäller anmälda våldtäkter är väl knappast att de inte ifrågasätts; tvärtom, det om något har visat sig de senaste åren vid flera uppmärksammade rättsfall där kvinnors berättelser misstrotts eller inte tillmätts någon (avgörande) betydelse i domstolar.

Monica Jonsson påstår att det handlar om vad man själv väljer att utstråla. Det är bara att bestämma sig. Så synd bara att så många som inte alls trott att de utstrålar att de vill ha sex, än mindre att de vill bli utsatta för sexuella övergrepp, ändå blir våldtagna. Men, som Monica Jonsson skriver, så är det svårt med kommunikation. Ja, det är det tydligen, eftersom så många ignoranta typer tar tillfället i akt oavsett vad den andra parten säger eller utstrålar.

Jag undrar om det är därför hon menar att man måste bättra på sin aura (jodå, hon skriver om auror också) lite så att andra kan avläsa den rätt. Fast jag vet inte riktigt om det biter på dem som inte förstår ordet "nej" eller inte märker andra betydligt mer konkreta sätt att kommunicera ett nekande eller ett ointresse. Jag är inte så hemma på auror, men jag inbillar mig fördomsfullt att de är mer subtila och svårtolkade än vårt verbala språk; åtminstone när det gäller termer som "ja" och "nej".

Och så påpekar hon "För någonstans handlar det om att vara tydlig gentemot sin omgivning med vad man vill." Tyvärr verkar inte tydlighet vara en universallösning som biter på våldtäktsmän; eller våldsverkare över huvud taget. Att visa i ord eller handling att man inte samtycker; att säga eller skrika nej är inte detsamma som att lyckas freda sig från övergrepp.

Det är lustigt när Monica Jonsson skriver om "dagens kommunikationshinder". Jag vet inte riktigt vad det är, men jag gissar att hennes debattartikel är ett exempel på det. För hennes andemening (det jag tror är hennes andemening); att man inte ska döma på förhand; försvinner i svamliga kaskader som handlar om kvinnors ansvar för mäns beteenden. Och jag tänker på det där gamla mailet som cirkulerade för en del år sen, om mannen som fick skylla sig själv för att han stod vid en bankomat iklädd kostym sent på kvällen, och då är det klart att han får räkna med att bli rånad, och jag tänker att det skulle nog behöva cirkulera lite fler såna historier som visar på absurditeten med att skuldbelägga den som utsätts för övergrepp.

"Vi har en skyldighet gentemot oss själva att tänka objektivt på hur omgivningen kan tänkas tolka vårt beteende." menar Monica Jonsson. Problemet är bara att omgivningen består av unika individer; alla med sina tolkningsmönster, och det vore trist om man för att vara på den säkra sidan ska utgå ifrån hur just (presumtiva) våldtäktsmän uppfattar en. Men om vi nu ändå stannar upp inför detta påstående; vore inte det bästa om till exempel killar fulla med "förnedrande jargong" (MJ:s ordval) stannade upp och objektivt tänkte på hur omgivningen kunde tänkas tolka deras beteenden? Och kanske rent av lärde sig något av det och förändrade sina beteendemönster?