min musiknostalgi

Min tidiga musiknostalgi, delar av den:

Mina tankar irrade vidare från Elvisskivan jag inte hittade till andra skivor från min barndom. Beatles fanns hemma. Hoola Bandola Band. En massa jazz och folkmusik. Visor, visor. Lite klassiskt. Och så hade vi några barnskivor också; det var lyx (John Blund och Emil och Griseknoen och några till). Och så fanns där humor; Hasse och Tage förstås, och några andra.

Men tillbaka till musiken. Finn Zetterholm gjorde en LP med svenska tolkningar av Joe Hill- låtar. Jag har LP:n kvar men ingen grammofon. Och vad jag vet finns sångerna inte på cd. Hur som helst kan jag rekommendera dem om någon som har en grammofon skulle springa på LP-skivan. Finn Z har precis rätt vasst rasp i rösten i den inspelningen för att göra de låtarna rättvisa.

Sven Bertil Taube. Han sjöng in Mikis Theodorakis visor. Det riktigt kändes hur viktiga de var. Han sjöng också in Ulf Peter Olrogs visor. "På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter, ska vi spela du och jag en kort minut. Kanske änglarna i fönstren några slantar kastar ner... " En gång när jag pratade med en kompis visade det sig att han också hade lyssnat på Olrogs visor som barn. Det var som att hitta en själsfrände. Någon som man kunde dela denna lilla nostalgireferensram med.
Precis som Södra Bergens Balalajkor och Manolito de la Platas Flamencoskiva är och förblir detta omistlig musik från min barndom. Det ni. ;)

Det är förfärligt med nostalgiprat av den här sorten. När man har börjat rabbla sånt här vill man bara fortsätta. Det är som om minnet vecklar ut sig som ett långt långt dragspel eller som något trollkarlsrep; det bara fortsätter och blir längre och längre. Man ser skivomslagen framför sig; ett efter ett, minns musiken (inte så konstigt förstås), minns var hacken var.