Norstedts

Fraser som inbegriper orden "min förläggare" och "min redaktör" har jag svängt mig med det senaste halvåret. Men "mitt förlag" säger jag inte; det enda som går att säga är Norstedts och Norstedts förlag. Idag när jag städade i bokhyllan med pärmar, viktiga papper, tidskriftsamlare, mer viktiga papper och diverse annat, hittade jag ett häfte med anteckningar från de första samtalen med min förläggare. Mest har vi pratats vid i telefon och mailat varandra. Två gånger har jag varit på besök på förlaget. Och det gör skillnad. Det skapar en känsla av tillhörighet. Att jag är en av alla dem som hör dit. Det blir påtagligt när man är där; att man ingår. Och det är en häftig känsla; och det har något med vördnad inför alla de otroligt begåvade författare som ges ut där och den yrkesskicklighet som de som arbetar där har, men det är också en aldrig upphörande gladförvåningskänsla; "tänk att jag..."

Första gången jag var där var i november förra året. Jag skulle vara sådär effektiv och passa på att träffa min förläggare när jag ändå var i Stockholm på konferens för mitt arbetes räkning. Jag hade tillbringat dagen i ett alltför litet konferensrum med alltför lite syre och alltför många män i övre medelåldern som hade så viktiga och intressanta saker att berätta om sina verksamheter att de helt enkelt inte kunde hålla sig till den föreslagna talartiden till skillnad från de alltför få unga kvinnorna.* Detta gjorde att tiden försköts och hela eftermiddagen gick utan att vi kom in på de frågeställningar som vi skulle hinna med. På slutet lyckades jag med konststycket att ofrivilligt provocera en av männen genom att kasta ur mig några råd apropå de bekymmer han hade beskrivit att de drogs med. Det var alls inte min mening att provocera, men att jag sådär lättvindigt föreslog lösningar på hans allvarliga problem var tydligen inte så trevligt. Att jag dessutom till på köpet försökte komma in på de frågeställningar som moderatorn hade ställt upp från början genom att även där häva ur mig lite förslag var förstås alltför magstarkt. Jag kom ifrån mötet hungrig, trött och lätt förvirrad över de reaktioner jag hade väckt. Klockan var sen eftermiddag och jag hade redan varit vaken mina tolv timmar.

Så kom jag till förlaget. Det stora, anrika förlaget. Huset syntes på håll, sådär pampigt respektingivande för en liten debutant som jag. Min förläggare välkomnade mig, visade mig runt och berättade om själva bokprocessen. Och hon presenterade mig för alla som var kvar vid denna sena timme, vilket var påfallande många. Och de log så vänligt och var så positiva och tyckte att det var så roligt att få träffa mig och en av de andra förläggarna sa att han hade hört så mycket positivt om min bok och en författare som kom förbi önskade mig lycka till. Allt kändes totalt verklighetsfrämmande men jag var så matt av dagen att jag bara accepterade allt och trots den verklighetsfrämmande aspekten bestämde mig för att det nog är så här det är att vara en liten debutant.

Jag gick därifrån med mitt förlagsavtal, lite informationspapper och en bok från höstens utgivning i ryggsäcken. Och jag visste att jag skulle trivas där.

Nästa gång jag var där var det vinter. Jag kom till Stockholm med den hemskickade nyckeln till den lilla övernattningslägenheten i Vasastan i vänstra byxfickan. Gick några extrarundor i de kringliggande kvarteren och lät mig drabbas av total nostalgi. För där var jag som barn; där bodde min farmor och farfar. Där låg leksaksaffären där jag en gång fick en tamburin och där jag och min bror en annan gång fick bondgårdsdjur och en röd dubbeldäckarbuss och det är möjligt att det var då jag lärde mig ordet kulting, för Farmor och vi lekte intensivt med griskultingarna. Där låg huset med den svarta järngallergrinden till hissen; där låg lägenheten med Farmors hårspännen i en liten burk på byrån i hallen.
Sen satt jag i övernattningslägenheten och tittade ut genom gårdsfönstret och betraktade det orörda snötäcket som klädde de omgivande hustaken och tänkte på Lillebror och Karlsson på taket. Det bara blev så; det gick inte att sitta i en lägenhet på femte våningen i Vasastan och se ut över en trång liten gård och de omkringliggande hustaken och inte göra det.

När jag kom till förlaget förmiddagen därpå blev det ännu en presentationsrunda med min redaktör som guide; jag sa hej hej till alla glada ansikten på Informationsavdelningen och de påstod att det var kul att träffa mig och någon hade läst min bok och tyckte att den var jättebra och det värmde gott.
Så halkade vi iväg nerför backstumpar och kullstensgator till en restaurang i Gamla Stan och åt en god lunch tillsammans; jag, min förläggare och min redaktör och babblade på om lite allt möjligt. Det var lätt, trevligt, kul och intressant, men framför allt schysst att få möjlighet att bara umgås lite sådär opretentiöst.

Efter lunchen skulle jag och min redaktör ha genomgång. Vi satte oss i ett mötesrum med utsikt över vattnet, vilket kunde betraktas som totalt slöseri eftersom vi bara skulle stirra i papper, men jag hann med att hänföras ett par minuter först innan jag gled ner i en clubfåtölj och försökte göra mig så bekväm som möjligt, vilket var på väg att lyckas tills jag såg hennes fullklottrade manus och om vi inte hade börjat genomgången så snabbt hade jag förmodligen gripits av obehag över alla dessa markeringar, för jag hade inte alls förstått att det var så mycket som behövde ändras och jag som trodde att jag var rätt så bra på svenska. Särskilt som hon hade sagt att det inte var så mycket att ändra, vilket jag nickade nöjt och belåtet till; men sen såg jag som sagt manussidorna och alla hennes lustiga redigerarsymboler. Medan jag lugnade mig med en klunk te förklarade hon hur hon tänkte och vad hon ville föreslå och det var så självklart rätt alltihop att jag blev paff. Och alla hennes markeringar var relevanta och jag sa ja, ja, ja till förslagen och vi kom överens om att dessa små detaljer kunde jag fortsätta gå igenom hemma och ta ställning till. Hon hade sett allt, kändes det som, och det var så enkelt att komma överens att jag blev paff. Dessutom hade hon totalkoll på min berättelse och kunde säga sånt som att "men i början skriver du så här och då stämmer det inte med den den här meningen." Förutom hennes imponerande sinne för detaljer, så hade hon ett lika imponerande sinne för helhet och hade inte bara "sett" min berättelse, utan också analyserat den; fångat in den; förstått vad jag ville och hjälpte mig att se hur redigeringen kunde jobba med berättelsen och förstärka den.

Vi var klara så snabbt att jag hann ruinera mig i affärer på hemvägen. Jag intalade mig själv att allt var belöningar och köpte ett par halvvantar i petrolblågrön ull i en affär på Söder och halsband och armband med stenar i oemotståndliga mönster och gröna och blå nyanser som reades ut till halva priset i en liten bod i Gamla Stan. Och med nollställda bankkort gick jag belåtet vidare mot centralen, med det utskrivna manuset och en bok från den senaste utgivningen i ryggsäcken. Och jag tänkte ännu en gång att jag gillar att vara på Norstedts.



*En annan sak som var intressant var att männen var representanter för sina verksamheter men arbetade inte med dem, medan de kvinnor som var där, arbetade med de verksamheter de var där för att representera