sensommarboktips

Tre boktips ur sommarens läsning:

Solstorm - Åsa Larsson
En bra, lite annorlunda deckare. Ännu en i serien om juristen Rebecka Martinsson och Kirunapoliserna. Tre skäl att läsa den: En deckare med ett persongalleri som gör att man verkligen blir nyfiken på personerna; inte minst bifigurerna, vars livshistorier driver läsningen framåt. Språket. Ett språk som man vill läsa, upplevningsläsa. Ett eget på gränsen till säreget språk, ett sånt som man skulle stanna upp inför om det inte vore så att berättelsen drev en att läsa vidare. Samhällsdimensionen. Angelägna ämnen. En av få pocketböcker och en av ännu färre deckare som jag köpt och som får stå kvar i bokhyllan efter läsning; den här vill jag inte ge bort, den här vill jag bara låna ut och kanske läsa om.

Världens sista roman - Daniel Sjölin
Är överraskad över att jag lyckades hitta ett olånat exemplar på biblan, men jag var kanske där precis innan recensionerna kom. Läs vilken bokrecension som helst; de beskriver det mycket bättre än jag. Och jag har inte ens läst ut den; inte ens kommit halvvägs. Men det är så många olika slags glädje i den att jag vill tipsa om den bums. Berättarglädje. Språkglädje. Ordglädje. Litteraturglädje. Livsglädje, för visst måste det vara en slags livs-litteraturglädje att veva ihop allt det där? Eller ska vi kalla det humor, för humor finns det i massor och jag vill också läsa in "nu jäklar ska här minsann skrivas en bra bok"; någon slags beslutsamhet. Och en berättartrovärdighet som gör att jag gärna följer med författaren in i den här historien; det finns en berättartrovärdighet från sidan 1 som inte handlar om jagets beskrivning av jaget, utan som handlar om författarens utstakade kurs; det guppar hit och dit, man kommer till nya ställen, men man är med, hela tiden. Det är litteratur som flödar. Och jag ler, och jag läser och jag intar orden, språket, i mig. Och om jag nu har skrivit "upplevningsläsa" om Åsa Larssons språk, så måste jag skriva det här också, fastän det blir tjatigt, och fastän jag egentligen menar något starkare, fast på ett annat sätt, för de går inte att jämföra. Men det är alltså så att man intar språket, man inmundigar det samtidigt som man läsupplever det.

På resa med Herodotos - Ryszard Kapuscinski
För att den är fin. Det här är lågmäld berättarglädje med funderingar och redovisande av tankar och frågor; sånt som man själv frågar sig eller funderar över men som är så enkelt att det sällan redovisas i böcker, men som när man läser det får en att le; av igenkänning, av konstaterandet att dessa enkla frågor och tankar är såna vi alla drabbas av i vårt möte med världen; må vara nya platser eller nya situationer. Dessa Kapuscinskis frågor kommer oftast (alltid?) efter det att han återberättat ett stycke ur Herodotos historia. Han frågar hur det gick till, vad som hände, vad de tänkte. Och ställer alla frågor som lyfter fram historien till livfullhet, som gör det berättade till en berättelse. Till exempel undrar han över en färd genom öknen; en armé som färdas med två kungar; en som bestämmer och en som nyligen nära nog dödats av den andra). Han undrar hur det går till när kungen som bestämmer dricker vatten, för han har särskilt vatten som transporteras enkom för honom. Och det som framstår som en enkel nyfiken fråga, blir med sina följdfrågor något som får en själv att svepas in i historien: Man undrar hur det går till när Kyros ska dricka vatten? "Kom med vatten ropar han till tjänarna. Hans vattanbärare måste vara osedvanligt pålitligt folk, som svurit på att inte tulla på de dyra dropparna. Nu kommer de på befallning med silverkruset. Dricker Kyros ensam eller säger han: "Här Kroisos, drick du också!"
Kapuscinski ställer fler frågor om den här episoden (och om alla andra); han undrar om kungarna talar med varandra, hur de i så fall talar (med tolk?), vad det finns att tala om "förr eller senare måste samtalsämnena ta slut", han undrar över deras relation och det gör berättelsen spännande.
Men ingen luras väl av dessa till synes enkla frågor; Kapuscinski är en lärd man som gärna delar med sig av sin klokhet, sina erfarenheter, det han vet. Fast han gör det som om han bara småpratade lite med en. Det är häftigt.