morgonpromenad

Hej heden, jag går gärna här på din grusstig och hör mina steg mot marken.
Mina steg mot marken.
Jag är den enda människan här och jag gillar ljudet av mina steg på din stig.

Värmen; morgonvärmen, solvärmen till vartenda litet ensligt gräs, når varje liten tuva, varje liten blomma. Kärvheten, den som gör att det spröda inte är sprött, att det skira inte är skirt.

Kärvheten, envetenheten, som trädens orubblighet, finns hos minsta lilla planta.

Och landskapet tar aldrig slut. Och de röda bladen på marken fortsätter att lägga sig platt intill, följer med beslutsamhet den gråa jordens yta. De blå små blommorna med spretig skönhet som sin stil. De små djurens ljud. Syrsorna, bina.

Allt återkommer. Allt finns hela tiden här.

Mina steg mot marken. Mina steg mot marken. Marken, mina steg. Marken, mina steg.

Med ansiktet vänt mot solen välkomnar jag mig själv på besök på en ny plats.

Med mina fötter möter jag marken, hälsar på heden; mina steg på en enslig grusstig en tidig söndagsmorgon.