Häromveckan, hemma hos

”Ni får hålla honom om ni vill” sa min vän om den lilla nyfödda som låg på soffan och sov.

Vi satt på varsin sida om honom, andaktsfullt, smekte fingertoppsförsiktigt hans lilla hand, uttryckte all den där förvåningen som uppstår varje gång man möter en nyfödd.

Att de är så små. Att de är så fantastiskt fina. Att de redan förmår så mycket. De små minerna och rörelserna i sömnen. De små ljuden. Den lilla munnen, de små små händerna med miniatyrnaglar på de små smala fingrarna. Det lilla fjunet på huvudet.

”Ni får hålla honom om ni vill” sa min vän igen.

Att få den äran. Att bli betrodd. Att sitta så med en ny liten människa i famnen som sover vidare, som vilar tryggt i ens armar, som bara fortsätter sina små små ljud, sina rörelser, sin sömn, sitt liv. Att få känna den lätta tyngden, den välbekanta formen hos en nyfödd människa, den doften som de har, den värmen.

Den stunden. Den känslan.