mitt ytligaste huvudbryderi just nu

Inom loppet av två och en halv vecka har jag varit hos två olika frisörer och klippt mig. Det är inte ett sätt att försöka bättra på genomsnittet av min frisörstatistik utan har i båda fallen föranletts av ett akut behov att förändra frisyr.

Det är synd det där, att behovet alltid blir så akut. Nuförtiden försöker jag behärska mig så mycket att jag inte sätter saxen i håret själv*. Men för två och en halv vecka sen, när jag var ruskigt oklippt och innerligt trött på mina utvuxna hårtestar som inte alls betedde sig sådär lockande lockigt som jag vill att de ska göra, hade jag ännu inte lärt mig att behärska mig så mycket att jag undvek okända drop-insalonger. Det har jag lärt mig nu. Kanske kan man kalla det ett slags konsekvenspedagogik.

Jag kom nämligen utfrån frisören, skyndade mig hem och glodde förtvivlat på mig själv i den ena spegeln efter den andra och insåg att jag aldrig i vuxen ålder sett värre ut i håret. Betänk att jag samtidigt pratade i mobiltelefonen med en vän som hade det svårt. Betänk att jag frångick mitt vanliga empatiska jag och istället bara lät höra bistra utrop om hur förskräckligt det såg ut medan min vän tålmodigt fick vänta i luren med sina betydligt mer djupgående problem. Då kanske ni förstår. Betänk också att jag tillbringat åtskilliga år med att klippa topparna själv och gått genom livet med rätt så ordinära frisyrer utan att jämra mig, så förstår ni kanske vidden av den fullbordade frisyrkatastrof jag nu stod inför.

Frisören hade klippt upp mitt hår med en metod som vi kan kalla för lagermetoden. Mitt hår var nu tre stycken raka lager. Först ett tjockt lager kapat jäms med örontopparna, sådär så att det blir en tung hjälmeffekt. Sen ett lager till nedanför, i hakhöjd. Och sen allra längst ner det längsta lagret som i egenskap av några tunna rafsor ingalunda skulle kunna få för sig att förhäva sig över det faktum att det var längst.

Dessutom var håret påtagligt tunnare och plattare på högersidan. Det kändes i princip som om jag inte hade något kvar. Jag befann mig i samma stadium av skövling som en småländsk skog efter stormen Gudrun. Mina idéer om att en klippning skulle ta fram lockarna, framstod som vilda fantasier. Här fanns inga lockar, däremot ett intressant självfall som ledde till nittio graders vinkel på vissa tunna testar, och så något som mer påminde om ett vattenfall i sitt sätt att följa huvudformen.

Jag genomled frisyren två dagar, sen ringde jag en frisör jag känner och bokade tid.
Jag var där igår och hon gjorde bästa möjliga av det lilla råmaterial som fanns kvar att tillgå. Men frisera fram mera hår kunde hon inte. Som tröst fick jag i alla fall en kul lugg. Och ett hår som beter sig som en schysst frisyr samma dag som det är tvättat. Nu väntar jag med spänning på utväxten. Och jag har redan bokat in en ny frisörtid för att jag inte ska hinna bli desperat och låta mig luras in på något okänt ställe där jag råkar ut för experiment som inte passar min stadiga kalufs eller min idé om lite synliga lockar.



* sist jag kom till en frisör efter att ha gjort det fick jag genomlida hela klippningen med klagande suckar och huvudskakningar från hennes sida för att jag hade försvårat arbetet för henne så. Till skillnad från en tidigare som mer såg ett liknande fast mer katastrofalt tilltag som en spännande utmaning.