ur mitt minnes gömsle

Det var en valborg för länge länge sen. Dottern gick i ettan. Vi firade ihop med en annan familj. God middag och trevligt umgänge. Sen skulle vi gå och titta på det mest traditionsenliga valborgsmässobålet av alla. Det skulle äga rum vid en utomhusteaterscen. Vi hade aldrig firat där förr, men visste ju var den låg, så vi promenerade dit.

När vi lite försenade kom fram, var firandet redan i full gång. Eller möjligen över. Det gick inte riktigt att säga vilket för tendenserna var motstridiga. Det var visserligen fullt med folk. Riktigt fullt med folk. Men inget valborgsmässofirande kunde anas. Inte ens en eld utan rök eller en rök utan eld. Och inga vårsånger.

”Var är elden?” undrade barnen som inte såg något bål.
”Den är nog där nere” sa jag och pekade i riktning genom folkmassan som stod framför oss och spärrade utsikten. Till slut lyckades vi ta oss upp på en sluttning där jag anade att vi skulle kunna se. Vi föste barnen framför oss, dels för att de inte skulle ramla ner, dels för att de skulle ha en chans att njuta av det mäktiga eldsprakande skådespelet.

”Var är elden?” undrade barnen igen. Inte konstigt att de undrade. Längst där nere fanns en meterhög liten konstellation med brännbar tvirke. Jag kan inte precis påstå att det var ett valborgsmässobål. Men det brann tappert här och var i någon träpinne. Hade det brunnit lite mer hade det möjligen kunnat kallas för gemytlig liten brasa.

”Är det där elden?” undrade barnen besviket. Vi vuxna också. Här hade man läst om detta traditionsenliga firande i så många år och tänkt att… ja, tagit för givet att det skulle vara en pampig mäktig suggestiv eld med sprakande och knastrande och hetta som spred sig.
Istället möttes man av en utomhusgrill i sann scoutanda.

Men så skulle det bli sång. Jag tog min dotter ivrigt i armen. Nu, nu skulle hon i alla fall få lite känsla, känna hur häftigt det ändå var, precis som jag gjorde när jag var barn. Nu skulle det vara en stor kör, eller i alla fall allsång och Sköna maj välkommen. Trodde jag.

Det blev allsång, så jag hade rätt till hälften. Allsången leddes av trubaduren Ronny ropade någon presentatör stolt. Trubaduren Ronny föreslog att vi alla skulle sjunga med i ”Temperaturen är hög uti kroppen”. Och så svängde den stora folksamlingen loss och hojtade ”August” och ”Lotta” på rätt ställen och höjde och sänkte sina kroppar och verkade fullt införstådda med hela arrangemanget.

Men vi, vi gick, och lämnade alla våra illusioner om traditionsenliga valborgsmässofirande bakom oss.

Nuförtiden är det helt annorlunda slags firanden här i stan. Fast jag tycker att alla valborgsmässofirandena borde innehållsdeklareras, så att man vet vad som ingår. För när det i tidningen står att kl si och så tänds elden, så säger det ingenting. Det borde stå kl si och så tänds elden som är x meter hög och x meter i diameter. Och så borde det stå om det ska sjungas vintern rasat och sköna maj. Möjligen tycker jag att varningar borde utfärdas för allsång med repertoaren August och Lotta. Sen får resten gärna vara överraskningar.