hurra, jag kan skriva!

Jag har suttit och skrivit på en ny romanidé. För första gången på länge har jag haft en lång skrivande skrivstund. Ni vet, en sån där så att man, när man till slut reser sig upp från stolen och tror att man är färdig, inser att man bara precis har dykt rätt in i en värld som man fortsätter vistas i tankemässigt, och vad man än sysselsätter sig med så fortsätter tankarna vistas bland det skrivna och det som ska skrivas, och som gör att man bara vill fortsätta och fortsätta och fortsätta, samtidigt som man känner att man måste ta en paus, eller rent av ägna sig åt något annat som pockar på uppmärksamhet.

Och sen, när man återvänder till texten och läser den, så ser man att det ser ut som en text som skulle kunna finnas i en bok. Inget märkvärdigt kanske, men att det funkar. Att det är en text! Att det verkar som om man kan skriva. Och det är en lika stor överraskning varje gång. Att det är så lätt. Att det bara vips blir text som beter sig som riktig text.

Och så funderar man en gång till på upplägget man tänkt sig och känner sig ganska nöjd och ler lite belåtet och visst hade man kunnat göra på tusen andra sätt, men någon gång måste man åtminstone tillfälligtvis välja ett sätt, ett upplägg, och utgå från det.

Och nu gör jag det och jag vet början och slut och jag vet vägen igenom men inte vad som ska hända och det gör det spännande; det för in läsandet i skrivandet, och då blir att skriva som att läsa, så man sitter där lite fånigt självupptagen och läser det man skriver samtidigt som man skriver det och tycker att det är tillräckligt spännande för att man ska vilja fortsätta.