att skriva i tankarna

En lång period nu har jag annars bara skrivit i tankarna. Det är i såna perioder jag tänker att jag måste skaffa mig en liten bandspelare. Allra bäst skulle det väl vara om man kunde montera ett chips direkt från de kreativa hjärncellerna och bara tanka ner det rakt in i pc:n sådär. Men det känns lite läskigt att tänka sig; jag tar nog gärna omvägen om något mer gammeldags konkret verbalt uttryckssätt.

De där perioderna när jag skriver i tankarna är det omgivningen som är resonanslåda. Ett replikskifte jag hör, en människa jag ser, en plats jag vistas på, en situation som utspelar sig. Vad som helst.

Det är oftast bara embryon till berättelser, det är nästan alltid mitt i berättelsen som jag börjar det där skrivandet (utom när det är deckare, då börjar jag från början och det handlar alltid om en person som rör sig just där jag rör mig som blir första mordoffret eller den som hittar mordoffret).

Det bara händer; tankarna bara drar iväg och fantiserar ihop sig till något. Sen drar de vidare till nästa och det är nästan ingen av de där tankeskrivarberättelseembryona som jag använder mig av. En idé till en novellsamling har jag sparat och ska göra något av en dag. Och situationer till mina påbörjade romaner har jag också sparat och haft eller kommer att ha nytta av. Men annars försvinner det mesta sin väg igen, snabbt, obemärkt, utan att ha passerat vägen via minneskammaren och lämnat avtryck där.

Ändå är det inte förgäves; det är som ett sätt att bekräfta sig själv som skrivande person och kanske också lite skrivjympa. Plus att det får skrivandet att framstå som något väldigt roligt och längtansfullt.