Jag tror att Jesper Högström väljer ett missvisande exempel när han diskuterar svensk romankonst. (Expressens kultursida för några dagar sen).
Han nämner den där nedlagda romantävlingen det var lite ståhej om för ett halvår sen:
”Visar inte det faktum att Expressens och Forums stora tävling om bästa svenska samtidsroman i fjol förblev utan pristagare att en hel hantverkstradition har fallit i glömska; att det inte räcker med en halv miljon i belöning, om ingen vet hur man gör längre.”
Jag tycker inte att det är konstigt att det inte kom in fler bidrag än vad det gjorde till den tävlingen. Och jag tror inte att det säger särskilt mycket om den svenska romankonsten, och om det gör det, är jag inte säker på att det är något negativt.
För det man skulle skriva var inte bara en svensk samtidsroman vilken som helst. Det var en svensk samtidsroman med vissa beställda ingredienser. Bland de formulerade kriterierna var, om jag minns rätt, att det skulle brytas mot ett av de tio budorden (alltså, är det bara jag som tycker det känns irrelevant i en så stor tävling i vår tid, i vårt samhälle, att hänvisa till en bunke kristna levnadsregler, må vara att flera av dem är rätt så mycket etiskt allmängods?), det skulle finnas en kärlekshistoria, det skulle finnas flera generationer.
Kanske är det så det anses att konstnärliga tävlingar ska konstrueras; jag vet inte. Det liknade i alla fall rätt så mycket en skrivövning man kan få på en litterär utbildning. Skrivövningar är både roliga och nyttiga tycker jag, och kan ibland bli början på ett litterärt bygge av något slag. Men att ha dem som grund till romanbyggen är jag mer tveksam till. Här handlade det om att lägga ner tid och engagemang på att skriva en hel roman efter någon annans i och för sig vida förslag om vad den skulle innehålla.
Jag tänker att det kanske snarare säger något positivt om svensk romankonst att inte fler deltog i tävlingen och jag antar att de som gjorde det redan hade romanidéer som passade in på de formulerade kriterierna. För jag tror inte att man vaskar fram stora svenska samtidsromaner genom att beställa vad de ska innehålla, hur fritt författaren sen må förhålla sig till denna beställning. Jag tror att svenska samtidsromaner bäst skrivs utan förhållningsregler. Och om man är på jakt efter Den Nya Stora Svenska Samtidsromanen och vill locka fram den medelst tävling, då tror jag att det enda kriteriet ska vara:
- Det ska vara en samtidsroman
3 kommentarer:
Jag tror att de hade med reglerna i den där tävlingen mest för att de skapade uppmärksamhet, det blev något jippoliknande att hänga upp det på nyhetsmässigt, en extra krok liksom.
Och det där med de tio budorden – är det ens möjligt att skriva en normal roman utan att bryta mot något av dem?
Håller helt med er båda, och tvivlar dessutom på att Expressens skribenter läser de samtidsromaner som faktiskt skrivs.
Hej Daniel och Karin, tack för era synpunkter.
Daniel, kanske har du rätt i att det var en jippoanledning. Men om det var det tycker jag det tyder på obefogad rädsla och bristande tilltro till det egna ämnet; det borde med den prissumman varit tillräckligt stor nyhet i sig som borde gått att få gehör för ändå, alternativt på något annat sätt. Och ja,förmodligen har du rätt i att det bryts mot något av det som står i de tio budorden i de flesta romaner. Men jag tycker (måhända tjurskalligt) att det ändå blir fel att ta till något sånt (och räcker det till exempel med en liten lögn i förbigående på sidan 83, tredje raden uppifrån, för att boken ska skvala in på kriteriet eller ska det vara en lögn som påverkar storyn mer genomgående, ja, sånt där undrar jag över) plus att jag 1) ändå inte tycker att man ska ge innehållskriterier hur allmänna de än är, utan att genrekriterium borde räcka, 2) fortfarande känner mig främmande inför själva grejen, att det hänvisas till just de tio budorden som om det är något alla bär med sig som ett levande kulturarv och relaterar till.
Skicka en kommentar