skratt och respekt

Livet är en konstig kombination av att ta sig själv på allvar och att inte göra det. Ibland är det av fundamental betydelse för välmåendet att man tar sig själv på allvar. Ibland är det bästa man kan göra att skratta åt sig själv.

Det allra viktigaste är att ha utrymme för båda delarna. Och att ha klart för sig när det är dags för allvar och när det är dags för skratt.

Det handlar om att ha förmågan att visa respekt och respektlöshet i rätt lägen. Och om man bara visar sig själv respekt, tar sig själv på allvar i de stunder när det är viktigt, så går det alldeles utmärkt att vräka ur sig ett gapskratt sen, åt samma sak.

Ibland möter man personer som inte verkar ta sig själva på allvar i något läge. Som har en jargong vars enda funktion tycks vara att effektivt vifta bort varje möjlighet till fördjupning, varje möjlighet att stanna upp och ta sig själv på allvar eller låta någon annan ta något av det man säger på allvar.

Jag kan aldrig följa med i såna jargonger. Jag skrattar gärna, åt mina och andras tillkortakommanden och egenheter. Jag djuplodar gärna genom samtal. Jag babblar gärna ytligt och nonsens och skämt och allvar blandat. Men den där jämnytliga dammvippeliknande jargongen som snuddar vid allvarsämnen utan att någonsin stanna upp för dem, där individerna bjuder in och viftar bort i samma sekund, den gör mig bara stum.