Burma

Nu behöver Burma omvärldens stöd mer än någonsin, skriver Jörgen Johansen i sin viktiga artikel på kultursidan i Sydsvenskan idag.

Han har rätt. Bara för att folket tvingats tillfälligt vika och sluta med öppna demonstrationer, betyder det inte att omvärlden får sluta med sitt stöd. Tvärtom.

Vi som lever i demokratier. Vi som kan uttrycka våra åsikter utan att riskera att mördas. Det är vår skyldighet att göra det. Regeringstjänstemän, personer med symbolvärde, journalister, medborgare.

Det är vår demokratiska skyldighet, men också vår medmänskliga. För det är våra medmänniskor det handlar om. Det är någons mamma, någons pappa. Någons dotter och någons son. Någons syster och någons bror. Någons vän och någons arbetskamrat. Vi känner dem inte, men de är våra medmänniskor.

När jag var barn härjade Idi Amin i Uganda. Jag fick en idé om att ifall hela vår klass flög dit och protesterade skulle han fatta hur dum han var. Jag såg för min inre syn hur vi gick mot flygplanet, på väg dit. Samtidigt var jag för feg; jag ville våga göra något sånt men jag blev rädd vid tanken. Och samtidigt var jag också för desillusionerad. Redan då insåg jag att det skulle ha uppfattats som en naiv idé som inte skulle ha lett någonstans.

Nu, i vuxen ålder har jag slutat avfärda idéer som naiva, åtminstone som så naiva att de inte går att genomföra eller inte kan ge resultat. Jag menar inte att jag tror att en skock nioåringar eller vad vi var skulle ha kunnat påverka en galen diktator. Jag menar bara att varken desillusionerade tankar eller naiva idéer får hindra oss från att åtminstone göra något. Och en naiv idé är inte alltid en dålig idé. Världen är full av förändring som har uppstått bland annat tack vare idéer som skulle kunna ha avfärdats som naiva.

För om inte en naiv idé i sig själv leder till förändring kan det leda till andra idéer, andra protester.

Och i vissa tider och i vissa sammanhang kan alla idéer avfärdas som naiva, alla drömmar om förändring, alla illusioner om en bättre framtid avfärdas som ouppnåeliga. Men det är de inte. Det är de inte.


PS
En helt annan sak. Mina ord må vara pompöst beskäftiga i detta ämne, men det hjälps inte. Jag måste uttrycka det och jag kan inte förmedla på bättre sätt och jag tänker inte låta bli bara därför.