potatisvånda

Det hände sig häromåret att vänner till mig skulle ha bröllopsfest och funderade på att ställa till med ett knytkalas. Jag tyckte att det var en jättekul idé. När min väninna vacklade och sa att hon inte riktigt visste hur de skulle göra, och om de inte skulle köra med något traditionellt koncept i stället, och tänk om det inte blev bra och och och, så tog jag knytkalasidén i försvar och peppade henne och talade mig varm för den. Mitt främsta argument när jag talade mig varm för den var vilken fin stämning det skulle bli och tänk så roligt för folk att ha det att prata om vid borden och med vilken nyfikenhet skulle man inte angripa bufféns alla ingredienser och så vidare.

Det blev knytkalas. En organiserad form som gick ut på att ett antal utvalda gäster blev tillfrågade om de istället för bröllopsgåva ville bidra med en rätt till buffén.

Bland de utvalda som tillfrågades fanns jag, eftersom jag talat mig så varm för idén. En hövlig förfrågan om jag kunde tänka mig att bidra med ugnsstekt nypotatis med timjan och flingsalt.

En baggis tänkte jag. En baggis, tänkte jag fortfarande när jag krängde på mig ryggsäcken och gick till torget för att handla några hundra små potatisar. 80 personer skulle det räcka till. 200 potatisar skulle räcka, hade de sagt. Det skulle vara små potatisar. När jag stod där och grävde med skopan för att plocka plastpåse efter plastpåse full med potatis blev jag plötsligt osäker på vilken potatisstorlek den som hade beräknat mängden hade utgått från. ”Små” är trots allt ett relativt begrepp. Tänk om de potäter jag köpte var mindre än vad de hade räknat med? Tänk om det inte skulle räcka och folk skulle sitta och idissla sig igenom en stackars potatishalva för att få den att räcka så länge som möjligt? Tänk om jag behövde fler än det föreslagna antalet? Jag köpte sisådär 350 för säkerhets skull. Det var tur att jag hade köpt de färska timjanplantorna först, för jag var ganska fullpackad när jag väl hade lastat in all potatis i ryggsäck och påsar.

Sen stod jag där i mitt stora kök med alla dessa potatisar. Jag satte igång kvällen innan för man vill ju vara välplanerad. Jag hade fått besked om hur många ugnsplåtar som skulle behövas. Jag synade och sköljde potatisarna och ratade en del som inte riktigt var representabla och gnolade nöjt åt att jag köpt så många.

Det är lite läskigt att laga mat till ett bröllop. Även den enklaste rätt ter sig plötsligt komplicerad. Som om ugnsstekt potatis serverad på ett bröllop måste bli tio gånger godare än ugnsstekt potatis serverad en vanlig fredagskväll. Ju mer jag tänkte på hur viktigt det blev att bröllopsmaten blev god, desto mindre litade jag till min förmåga att göra potatis i ugnen sådär på ett ungefär. Jag surfade runt och kollade recept. Gradantal och minuter. Det skiftade. Alla recept hade sina teoribildningar. Medelst logiskt tänkande försökte jag komma fram till vilket som var det mest korrekta förslaget på tid och värme. Man vill ju inte servera vare sig halvråa eller stelbakta potäter.

När jag kände mig väl insatt i grader och minuter skred jag till verket. Belåten var jag. Det var lite meditativt. Första plåten in och ut ur ugnen utan bekymmer. Andra plåten in. Första plåten lite svalare, dags för provsmakning. Helt okej, men för lite salt. Det märktes inte alls att jag hade saltat.

Det behövdes tydligen mycket mer. Jag strödde frikostigt flingsalt över tredje, fjärde, femte, sjätte och lilla sjunde plåten. Visserligen skulle det inte behövas sju plåtar, men man vill ju inte riskera att ha med sig för lite. Sen var det bara att ha koll på logisitiken, som bestod av plåt in, plåt ut, plåt på avsvalning, potatisar avstjälpta i skål för att plåt ska kunna återanvändas, och så vidare. Tiden gick. Jag tror att det var vid tiosnåret som jag kom på att jag skulle provsmaka de andra plåtarna också. Jag gjorde det. Sen kved jag högt. Egentligen borde jag väl ha blivit glad, för det var ju mycket bättre att jag märkte där och då att potatisarna var för salta, än att alla de sjuttionio bröllopsgästerna märkte det dagen därpå. Fast jag blev inte glad. Jag blev en mildare form av stel och panikslagen. Först försökte jag gnugga bort saltet för hand. Det gick långsamt och med måttligt resultat. Sen kom jag på att enda sättet att ro iland det här projektet skulle vara om jag hällde potatisarna i ett durkslag och sköljde dem under rinnande kallvatten. Det gick bra. Det var lättast med de som ännu inte hade varit i ugnen. De andra fick en lite märklig hinna, tyckte jag.

Dagen därpå levererade jag med tillkämpat obekymrad min potatisen tillsammans med extra timjan att strö på som garnering efter värmningen. Jag ljög när jag packade upp potatisen och sa glättigt att allt hade gått jättebra. För även om jag var osäker, så ville jag inte att någon annan stackare skulle börja undra nervöst om bröllopsmaten skulle vara i ätligt skick.

När det var dags för buffén skulle maten presenteras. Vi som hade gjort de olika rätterna fick resa oss upp i detta gigantiska sällskap för att applåderas hjärtligt av de andra gästerna. Jag reste med mitt mest perfekta skådespelarleende och log så representativt jag kunde. Och även om jag helst hade velat gömma mig var jag i alla fall glad att vi applåderades innan folk hade smakat på maten och inte efteråt.

Så var det dags att ta för sig. Jag ignorerade potatisfaten och försåg mig av alla andra rätter. Det var väldigt gott, allt det andra. Min trevliga bordskavaljer påstod att min potatis också var god, men han hade ett så väl utvecklat sinne för artighet och att få folk att känna sig väl till mods att jag inte har en aning om ifall han talade sanning eller bara skulle rädda kvällen åt mig.