drivkrafter, del ett

En av de drivkrafter jag hade i debutbokprocessen var att jag visste att det jag skrev kunde vara till nytta för andra. Vissa kommentarer från bloggtiden hade gett mig den vissheten.

Månaderna innan jag började skriva på sakerminsamboochjagtyckteolikaom-bloggen var jag själv en sån som letade texter att söka stöd och igenkänning i. Det var en frustration att upptäcka hur lite det fanns skrivet.

När jag själv bestämde mig för att skriva förvandlades den frustrationen till en övertygelse om att jag blottlade något som behövde blottläggas; att jag skildrade något som behövde synliggöras.

Den drivkraften var stark. Inte bara det; för mig var det också en välbekant känsla som gjorde det möjligt för mig att genomdriva och slutföra arbetet.

För om det är något jag har brottats med tidigare har det varit nyttan med att skriva. I mitt vanliga yrkesliv har min övertygelse om nyttan med det jag gör varit en viktig drivkraft för mig. Men skriva? Skulle jag få hålla på med att skriva något som bara blev en helt vanlig bok? Det där har jag tampats med.

Så småningom trodde jag att jag hade kommit tillrätta med de tankarna. Jag är ju faktiskt en person som tror att kultur tillför tillvaron något, att det är viktigt i sig för människor. Ändå har jag fortsatt ha en sån där fånigt sträng inställning till det jag själv gör. Och inte bara sträng, utan också irrelevant på något sätt. Så fastän jag trodde att jag hade frigjort mig från det, fortsätter det tänkandet att påverka mig på olika sätt.

Nu är jag en sån som hellre ser möjligheter än begränsningar, så därför måste jag förvandla det här till något positivt. Successivt har jag kommit fram till att när jag känner en drivkraft; då är det något som känns rätt för mig. Och då kan jag ge mig själv den legitimitet jag behöver inför mig själv för att fortsätta med det.

Den där drivkraften, om jag ska försöka mig på att beskriva den, är fortfarande oftast relaterad till någon aspekt av nytta, någon möjlighet till förändring. Men i takt med att jag beslutat mig för att låta mina drivkrafter prägla det jag väljer att ägna mig åt, så blir jag mer lyhörd inför vad som driver mig och då märker jag att det finns andra drivkrafter lika mycket värda att ta på allvar för att jag ska vara hela min personlighet.

Att formulera något i skrift har i sig alltid varit en drivkraft för mig. Att förmedla det, att uttrycka ett skeende, att gestalta en sinnesstämning, ett händelseförlopp. Att pröva orden mot berättelsen. Att pröva berättelsen mot orden. Att välja orden väl. Att söka sig fram tills de finns där. Den omsorgsfullheten. Den glädjen med att hitta det som är det rätta. Att veta hur det ska låta. Att höra det inom sig. Att ta sig tid att lyssna efter det. Att öppna sig tillräckligt mycket för att ha beredskap att lyssna inåt och leva utåt. Att ta fasta på det egna språket. Att sätta sin tillit till orden. Att tillåta sig att skriva för att det är en del av ens personlighet, för att det är en så fundamental del av ens sätt att undersöka världen.

Men fortfarande är det så att då och då får jag påminna mig om det. I perioder när den utåtvända samhällsnyttodrivkraften dominerar är det svårt att upprätthålla medvetenheten om den fulla aspekten av det andra; drivkraften till orden. Då kan jag nöja mig med skrivelser, informationstexter, rapporter, och där kan jag sitta och fiffa med texten och så blir den andra biten lämnad åt sitt öde. Det enda rätta är såklart därför att skriva hela tiden. För så fort man kommer från det, tar det ett tag att hitta tillbaka.