Jag är trots allt en nybörjarpendlare. Det kan förmodligen vara förklaringen till varför jag stannar upp och betraktar soluppgången och ler romantiskt-fånigt när jag kommer över bron vid kanalen istället för att gå med stressigt snabba steg och parkera mig på tåget sådär effektivt som alla andra gör.
Men det är ju så vackert att det inte går att låta bli. Det är så vackert att jag är så glad att jag är ute sådär tidigt och ser det. Och när jag till slut kommer fram till tåget förmår jag inte gå in och sätta mig; istället lägger jag in ryggsäcken på ett säte och går ut igen och intar himmelsbilden med blicken, glädjebegrundar det morgonrosa skimret och fortsätter le.
Och ja, jag förstår att jag säkert tänker annorlunda när det är höstruskdagar och novembermörker och januarikyla . Men nu, nu är det helt okej att vara pendlare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar