om att utveckla sin självkännedom på jobbet

Förr i tiden hade jag hög sjuknärvaro på jobbet. Men det var länge sen. Nu har jag lärt mig. Jag har lärt mig till den milda grad att jag till och med säger åt andra att de ska vara hemma när de är sjuka, om inte annat för att inte smitta oss andra.

Så när jag vaknade i fredags efter en natts kamp med halsont och feber så visste jag ju att jag borde vara hemma. Egentligen. Men problemet var att det bara var ett par veckor sen jag var hemma med en förkylning sist. Och det kändes bra fånigt att komma och sjukskriva sig igen så kort tid efter. Dessutom var det fredag och min chefs sista dag innan hans semester och jag ville hinna stämma av med honom plus att vi skulle ha ett viktigt hur-går-vi-vidare-möte om ett av mina uppdrag. Och eftersom de andra snörvelpellarna ändå hade snörvlat omkring på jobbet tänkte jag att jag inte lär smitta dem för de hade ju redan något virus att brottas med och kanske var det av samma härkomst som mitt.

Jag gick dit. Det vill säga, jag försökte. Men just som jag var färdig började jag må så himla illa också, så jag fick ligga och vila i soffan en timme först och smsade hurtigt till min chef att jag ju inte ville trava iväg till jobbet med en hink framför mig, ;) , så därför skulle jag bara vänta tills illamåendet gick över. Jag var väldigt nöjd över min putslustighet och att jag liksom förringade illamåendet på det sätt som det förtjänade att förringas på för jag skulle minsann göra min plikt för dagen.

En timme senare cyklade jag meddarriga ben och en något bleknosig uppsyn till jobbet. Jag kom dit, startade datorn och sjönk ner i stolen. Konstaterade att allt kändes rätt förfärligt och att jag nog verkligen var rätt så sjuk. Bestämde mig för att jag bara skulle fixa med en text och få iväg ett viktigt mail och ha mötet och sen kapitulera inför den attack av främmande inkräktare som mitt immunförsvar utsattes för.

Min chef frågade mig vänligt ett par gånger om jag inte skulle gå hem istället. Det var när jag stönade för att det kändes så jobbigt. Han sa att jag såg sjuk ut. Vet inte om det berodde på att jag hade virat en filt runt kroppen eller om det var något med min bleka ansiktsnyans. Då och då suckade jag plågat, det gick inte att låta bli, för det kändes verkligen som att jag var ansatt av något, och då sa han på sitt lågmälda sätt att han tyckte att jag borde gå hem. Fast jag hade större eftertryck än han i rösten när jag replikerade att det var viktigt att jag kunde göra iordning dokumentationen av en konferens och få iväg den för hur skulle det se ut om det dröjde ända tills jag blev frisk (för vid det här laget insåg jag att jag kanske inte skulle komma på måndagen heller).

Sen skulle vi då ha möte, jag och min chef och hans chef som i sin tur är min chef-chef. Vid det laget kunde jag inte riktigt sitta still längre, jag var tvungen att omväxlande resa mig upp och vanka lite, och böja mig och andas djupt, och hålla andan. Jag hade kort sagt ett koncentrationsstörande beteende som gick ut över hela mötesstämningen.

En liten stund senare insåg jag att jag borde ha litat till den där första illamåendeattacken jag fick hemma på morgonen, och stannat med min hink från början. Det var när det liksom kom konstiga vågor inuti kroppen som av en främmande kraft.

Jag sa med så få ord jag kunde haspla ur mig att jag måste gå hem, och halvsprang ut från kontoret, nappade till mig en plastpåse från förrådet i ena handen och min handväska i den andra.

Sen tog jag mig hem utan att förorena det offentliga rummet. Det var jag nöjd med.