Melker - ett utslag av författarömhet

När man i en argumentation använder exempel för att förstärka en teori, vinner man på att använda exempel som håller.

Den som påstår att Astrid Lindgrens sätt att beskriva Melker i Vi på Saltkråkan är ett utslag av kvinnlig härskarteknik har knappast övertygat mig om att han har något att komma med. (Pär Ström i en intervju av Niklas Orrenius i Sydsvenskan, söndag 27 januari)

Melker, som är en så kärleksfull pappa och varmhjärtad människa! Snacka om positiv förebild! Men det handlar tydligen om att Melker är mänsklig och dras med vissa tillkortakommanden (att råka salta den kokta fisken för mycket verkar till exempel vara ett provocerande tillkortakommande). Ja, det där utbrast jag förvånat i skrift om på Sydsvenskans kultursida idag.

Jag vet inte hur stor del av Astrid Lindgrens produktion debattören Pär Ström har läst, men det verkar ha gått honom spårlöst förbi att det vimlar av fantastiska killar och män i hennes verk. Emil, med sitt civilkurage, som bjuder fattighjonen på tabberass. Mio, som modigt kämpar mot en diktator. Madickens pappa som drivs av socialt patos både i arbetet och privatlivet, och därtill bemöter alla människor - barn och vuxna - med stor respekt. Den här uppräkningen kunde bli lång, men ganska tjatig, eftersom den är så självklar.

Självklart är också att det i en författares samlade produktion finns många olika slags karaktärer. Det ingår liksom i författeriet att intressera sig för att skildra olika personligheter. Och så blir det en som saltar för mycket, några som kämpar mot ondska och förtryck, någon som är en helt vanlig skolkille, någon som är rätt så ensam och ledsen och en massa, massa andra.