en liten reflektion om rakhyvlar i juli

Under sommarhalvåret och framför allt semestertider sker det något intressant med folks rakvanor. Män som normalt rakar sig varje dag tar semesterledigt från rakhyveln och låter skäggstubben frodas. Är semestern lång hinner det bli rejäla skägg av det.
Man hör beskrivningar som att det är så skönt att få låta bli. Att låta rakhyveln ligga blir en del av semesterbeteendet, ett beteende som beskrivs i samma stund som när man berättar om hur man slappnat av och varit ledig.

Kvinnor, däremot, de kvinnor som har idéer om att raka kroppsbehåring vill säga, intensifierar istället sin rakning. Släta släta ben exponeras och inte minsta gnutta stubb verkar få synas. Jag har aldrig hört en kvinna säga att hon lät bli att raka benen under semestern för att det är så skönt att få låta bli. Istället verkar det handla om att göra sig så attraktiv som möjligt, där hypersläta ben blir en del av den attraktiva uppenbarelse man vill vara.

Är det då så att rakning för män bara ingår som en del av den air man upprätthåller på arbetet, medan rakning för kvinnor ingår som en del i ett mönster som man ska upprätthålla i alla situationer, kanske framför allt när man är ledig?

Jag generaliserar grovt, men ändå. Tendensen finns där, även om jag förstår att det finns både män och kvinnor som gör precis tvärtom också.

Jehåvasjäveln av Henrik Pettersson

Idag var jag på släppfest för romanen Jehåvasjäveln som Henrik Pettersson har skrivit.

Henrik läste några stycken högt, bland annat den fina inledningstexten.

Det fanns tilltugg och tipsrunda där vinsten var kvällens enda närvarande ex av romanen.

Alla andra exemplar hade skickats tillbaka i sina kartonger; något problem med tiden och att inte kunna hämta paket när man bor i Japan etc.

Imorgon är det officiellt släppdatum.

Boken ges ut på Forum förlag. Kolla in det fina omslaget som Pia Koskela har gjort! Och läs boken. Den var jättebra redan i sin oredigerade variant.

Antikvariat Kalebass och sammanträffanden

Antikvariat Kalebass av Peter Glas är en roman från Bakhåll.

Läs den, om ni är bokintresserade. Det är en bok för alla som någon gång hyst fantasier om bokbranschen och antikvariatsmiljöer och för alla som har haft kontakt med förlag och antikvariat.

Bakhåll är det där lilla men stora förlaget som jag sen jag var tjugo har känt vördnad inför på det där sättet som man gör med personer och aktörer i bokbranschen som helhjärtat står för sitt eget kvalitetsperspektiv och på så vis förstärker branschen med sin egensinnighet och med böcker som annars kanske inte hade berikat bokmarknaden.

Det var Christian Ekvall som berättade för mig om sammanträffandet att min bok var nämnd i Antikvariat Kalebass.

Min bok, av alla böcker! Varför? undrade jag förvånat leende i ett mail till författaren.

Låt mig stolt citera stycket ur Antikvariat Kalebass där den förekommer:


"Jag förstår exakt vad du menar", säger jag, "för mig är Antikvariat Kalebass just precis det, en känslomässigt laddade lokalitet, ett mycket speciellt rum, en mycket bestämd plats på jordklotet, det är här, där vi just nu sitter och dricker kalebasskaffe och umgås, mitt bland böckerna, här, just här. Och titta, på armslängds avstånd har vi - ", jag sträcker ut handen mot närmsta bokhylla och drar ut en bok på måfå, "Sabina Strands bok Saker min sambo och jag tyckte olika om. Så är det! Att befinna sig i ett antikvariat är ju bara så maxat! Det är som att befinna sig mitt i en skön passadvind av oförutsägbarhet. Ständigt dessa oförutsägbara böcker som blåser oförutsägbara tankar i ens tankenyfikna ansikte. På min ära: Inte många lokaliteter kan erbjuda något sådant."

välbehövligt, vilsamt, vidunderligt vackert

(Semester utan tillgång till Internet - jodå - det förekommer fortfarande. Och det är alldeles alldeles underbart. Och kanske något som inte längre finns om tio, tjugo år, såvida man inte åker iväg på retreat eller till yogakurs eller kloster?)


Jag har inmundigat natur. Vi har bott på landet vid en havsvik med skog, bergknallar, hagar och sädesfält runt omkring. Jag har haft det mycket mycket bra. Jag ville stanna kvar. Jag vill återvända.

kattrus

Ibland frågar vi oss om vår katt är drogmissbrukare. Eller om hon har ett visst felbruk. Det talas sällan om att katter berusar sig trots att det verkar vara vanligt förekommande. Jag anar rent av ett osynliggörande. Med denna text vill jag nu förmedla hur det är att se sin älskade katt berusas till oigenkännlighet.

Det handlar naturligtvis om kantnepeta, den blåblommiga växten med mattgröna smala blad. Denna perenn går även under det förståeliga namnet kattmynta, eftersom den doftar något av mynta och är älskad av katter.

När man kollar på nätet kan man få intrycket av att katter gillar kattmynta ungefär på samma harmlösa lagomsätt som en människa kan gilla hallon eller gräslök eller något annat av naturens ätliga under som finns att tillgå i skog och mark och välsorterade rabatter, grönsaksstånd och kyldiskar.

Det där stämmer inte. Inte på vår katt i alla fall. Hon gillar inte kattmynta, hon är inte förtjust i det, hon tycker inte om det. Nej, nej, nej. Såna lama ord gör sig inte här. Hon har en intensiv relation till kattmynta som närmast kan beskrivas med ord som kärlek, total besatthet och höggradig berusning.

När hon är vid kattmyntan finns bara hon och kattmyntan i hela världen. Ingenting annat existerar. Inga trollsländor, inga småfåglar, inga roliga snören. Det är hon och det är kattmyntan och det är det som finns i universum typ. Hon rullar sig i den, fäller ner en försvarlig mängd stjälkar med sin tass och slickar begärligt på drogen. Detta intagande kan pågå ungefär lika länge som man tänker sig att det skulle skildras i en filmsekvens av Peter Greenaway; det vill säga otroligt mycket längre tid än vad man någonsin kunde tro att någon kunde visa kattmynta uppmärksamhet.

Ibland har vi prövat att föreslå henne att intressera sig för något annat än kattmynta genom att medelst mjuka händer lyfta bort henne därifrån. Då uppvisar vår annars så godmodiga kärleksfulla varelse samma symptom som en drogmissbrukare som vill fortsätta droga sig. Hon blir aggressiv och oförstående till andra värden i livet och bryr sig inte alls om hur hon hanterar relationerna till sina närmaste. En och annan klo fälls ut på ett försåtligt och hänsynslöst sätt och markerar att hon har det alldeles utmärkt hos kattmyntan och inte avser att flytta på sig.

Men enstaka gånger verkar hon ha fått i sig sin maxdos. Om berusningen sitter i ett tag efteråt eller försvinner med intagandets upphörande vet jag inte. Katter ger inte samma uttryck som människor därvidlag. Hon går inte runt och kaxar sig efteråt och muckar gräl. Hon hippiesoftar inte runt och gör fredstecken och säger "peace man". Hon blir inte självupptagen eller gråtmild.

Det enda vi märker är att hennes vilda timme ofta kommer efteråt. Den där då hon rusar runt i 90 kilometer i timmen. Men andra gånger ligger hon still och vilar. Sover hon ruset av sig då? Lider hon av baksmälla sen? Vi vet inte. Men det har hänt att hon gått förbi kattmyntan utan att bry sig om den. Och så länge hon har sina frivilligt drogfria dagar så vill vi gärna trots allt tro att hon klarar av att hantera sitt kattmyntsbruk.

Apropå det där med FRA-lagen

I demokratier brukar det finnas juridiska strukturer som stärker demokratin.

Vi har en hel bunke såna finfina lagar i Sverige.

Här är ett par stycken som är relevanta just nu när det diskuteras lagar.

Yttrandefrihetslagen

Tryckfrihetsförordningen

snart

Det ska bloggas igen, lite oftare, lite mera.

Snart.

välbehövlig information för alla som råkat ut för psykiskt förtryck

Nu finns det en hemsida som samlat välbehövlig information om psykisk misshandel och de uttryck det kan ta sig när någon med narcissistisk personlighetsstörning är den förtryckande parten.

Initiativtagare till sidan är en privatperson som själv varit utsatt och som tyckte att det saknades information om detta.

Websidan är oerhört informativ och har dessutom gott om länkar och hänvisningar till artiklar, böcker och andra websidor på samma och liknande ämnen. Den kommer att fungera som ett stort stöd för andra som varit utsatta.

Bravo!

om att ha en begränsad relation till Astrid Lindgrens verk, eller ingen alls

Det finns väl inte en journalist som har intervjuat någon ALMA-pristagare utan att fråga om just den författarens relation till Astrid Lindgren.

Sonya Hartnetts svar har varit allt annat än plikttrogna. Och med hennes uppfriskande uppriktighet framstår frågan nästan som irrelevant. Eller åtminstone som just plikttrogen. För vad spelar det för roll? Varför vill vi så gärna veta det? Varför kan de inte bara få frågan vilka barnboksförfattare som betytt någonting för dem? Tillfrågas spanska författare om deras relation till Cervantes när de får Cervantespriset? Eller svenska författare om sin relation till Selma Lagerlöf när de får Nils Holgerssonplaketten?

Min beundran inför Astrid Lindgren är enorm. Och jag är övertygad om att hon har haft en väldigt stor betydelse för många; barn; vuxna; barnboksförfattare.

Men ändå nästan pinsamhetsvrider jag mig när frågan ställs. För i frågans formulering finns som en tyst förväntan på ett svar formulerat som en hyllning av vår fantastiska Astrid Lindgrens litterära betydelse.

Astrid Lindgren behöver inga artighetssvar eller plikttroget tillyxade hyllningar. Det är okej om inte all världens barn- och ungdomsboksförfattare har läst henne eller tagit intryck av hennes böcker.

hej kreativitet

Och jag bara sprang upp från tvättstugan för att så fort som möjligt hinna tillbaka till min lilla text som det var så roligt att skriva, att få pyssla med.

Min text, min text. Ingenting särskilt, bara en liten text.

Mitt skrivande!

Det är dags att låta det ta plats igen.

min mest uttjatade fras

Mitt mantra sedan en lång tid tillbaka har varit "Efter den 16 maj har jag tid."

Och den tiden ska förvaltas väl genom att ligga fri och orörd, som ett hav av härliga vågor att välja att hoppa i.

Tiden utanför ordinarie arbetstid alltså. Åh, vad jag ska tida mig, nustundsmysa, trevlighetsvara, rolighetsgöra. Kanske rentav skriva.

En sorts trivsel

När jag var 26 år köpte jag ett par blå hängslebyxor på Myrorna i Växjö. De var splitternya; inköpsetiketten satt kvar. Märket var Fristads och även om jag inte är värsta märkesfanatikern tyckte jag att det kändes pålitligt och lovade grovt hållbart tyg. De kostade 60 kronor och sällan har 60 kronor varit en så väl gjord investering i min garderob som den gången. Fast det visste jag inte då; jag minns hur jag stod med galgen i handen och tvekade; skulle jag köpa dem eller inte?

De blev mina älsklingsbyxor. Jag insåg redan samma eftermiddag vilken status de skulle erövra bland mina klädesplagg. Jag kände mig kaxigt snygg i dem; säker, trygg och oövervinnlig.
Fortfarande tycker jag att en av de absolut snyggaste fotona som finns på mig är när jag poserar på gården i dem. Grejen med riktiga älsklingskläder är att samtidigt som man kan känna sig sådär extra snygg i dem, så trivs man. Man känner sig som sig själv. Man är sig själv, fullt ut, på det där sättet att man tycker att man kommer till sin rätt.

Tiden gick och mina fristadsbyxor miste med åren något av sin fräschör. Den mörkblå nyansen ersattes av en betydligt ljusare. Det grova nästan lite stela tyget blev mjukt. I takt med tygets förändringar, förändrades min inställning till plagget. Om jag inte samtidigt hade upparbetat ett stort trädgårdsintresse är det möjligt att jag helt hade ratat mina gamla fristads.
Men nu fick de nytt liv och också en funktion. De blev mina trädgårdsbyxor. Jag hoppade i dem så fort jag gick ut på gården för att rota i rabatterna och på sätt upprätthöll de statusen som mina älsklingsbyxor. Inte i några andra kläder trivdes jag så bra som när jag satt på knä hos lavendeln i mina urtvättade snickarbyxor. Inte i några andra kläder kände jag mig så mycket som mig själv.

Till slut försvann de. Jag lånade ut dem till en utställning. Där hängde de med torkad lavendel i ena byxfickan och var så fina. Sedan monterades utställningen ner, materialet packades undan och mina byxor försvann spårlöst.

Någon gång ska jag köpa mig ett par nya. Någon gång ska jag ligga på knä bland lavendel, timjan och rosmarin, klippa små kvistar och stoppa i min blå hängslebyxficka.

och här skulle det komma ett inlägg om att sortera böcker men min ytterst lilla skrivtid blev abrupt avbruten mitt i början på texten av yttre omständigheter som jag inte rår på och datorn kommer imorgon bitti att vara instängd i ett rum där en gäst sover

Jag läser i en bok att stress är förödande för kreativiteten. Jag är benägen att hålla med. Förödande är förresten mitt ord. "Har negativ inverkan" stod det i boken. Folk kan tro att de blir mer kreativa under tidspress, men blir det inte. Utom i ett undantagsfall. Vilket det var kommer jag inte ihåg just nu för jag var så trött när jag läste det att det inte sorterades in i minnet.

Jobbeffektivitet är en sak att upprätthålla. En stadig skrivkurs en annan.
Men hur som helst kom jag på en ny romanidé i söndags morse. Så förutom ett litet bilderboksmanus som jag har planer på att fixa med, så ser jag fram emot att sätta igång med ett helt nytt projekt. Och projekt är förstås ett förödande ord att använda om skönlitterärt skrivande. Projekt är ett förödande ord att använda om all verksamhet.

Den nya romanidén är jättehemlig och handlar om en slags tillvaro i vår verklighet som inte finns men skulle kunna finnas. Fast på ett symboliskt plan kanske den finns. Ungefär så.

Om min blogg vore en balkonglåda skulle blommorna ha vissnat för länge sen. *

Såna som jag borde inte få ha bloggar. Starta upp och sen missköta så katastrofalt i flera månader.
Såna som jag borde bättra sig.
Såna som jag borde inte ha så mycket att göra.
Såna som jag borde sluta jobba så mycket och ägna någon tid åt skrivandet
Såna som jag, som gör anspråk på att kalla sig författare, eller som åtminstone har vågat sig på att etikettera sig själva med det, borde skriva lite mer.
Såna som jag borde skriva lite oftare.
Såna som jag borde hänga med i kulturdebatten.
Såna som jag borde skriva lite oftare på kultursidan.
Såna som jag borde.
Såna som jag borde skriva lite bättre, lite fyndigare, lite mer intellektuellt skarpsinnigt, lite mer poetiskt, lite mer finstämt, lite mer litterärt, lite mer bloggerärt.


*Om min balkong vore belägen i ett varmare klimat skulle jag btw kunna ha blommor där nu.

tisdag kväll

En sån där vardagskväll när lugnet och lyckan. När allt är fint utan att något särskilt har hänt. När frid frid frid. Stillsam glädje. Här. Nu.

När det är okej att inte hinna, inte orka, att skjuta upp, att bara vilja vara.

Okej. Helt okej.

När allt är fint.

debutant som prisas

För några dagar sen emottog Lollo ett fint litteraturpris; Slangbellan, för sin debutbok.

Med anledning av den blöta snön

Ask har startat en blogg med underfundiga miniessäistiska inlägg som jag gillar skarpt. Han är en trevlig typ som jag känner IRL, så det här är rena rama kompisreklamen, fast helt uppriktig.

Hoppas att bloggen fortsätter även när snön smält bort över hela Sverige.

Till våren, ännu en gång

En läsare som följt mig genom mina olika bloggar hörde av sig i januari och bad om ett gammalt inlägg i repris. Inlägget är ett öppet brev till våren som jag skrev för ett par år sen. Med anledning av snöovädret igår finner jag - trots solsken och smältväder idag - att inlägget möjligen är aktuellt i år också. Så sent som i söndags trodde jag annars att våren var här. Nåväl. Här är i alla fall det öppna brev med en vädjan till våren som Maddan bad om. Att Maddan hörde av sig redan i slutet av januari och önskade vår, är lätt att förstå om man läser hennes mail (se nedan). Hon är en inbiten trädgårdsfantast som gläds åt varje vårligt framsteg: (och på den tiden jag skrev i min trädgårdsblogg bidrog Maddan med flera berättelser från sin trädgård)

Hej!

Det var verkligen längesedan jag skrev till dig och fast vi inte känner varandra, borde jag skrivit för ett tag sen.

Sen jag fick din bok, har den valsat runt bland släkt och vänner, men nu har jag äntligen fått tillbaka den igen och det påminner mig om att jag har ett bekännande (som samtidigt är ett önskemål, hur det nu kan gå ihop)

Såhär:

I första bloggen skrev du en gång ett brev till våren. Det var ju på den tiden du var anonym, men jag tyckte texten var så bra att jag jag helt fräckt kopierade den till ett vanligt word.dok. och satte främst i min receptpärm. Visserligen har ingen sett det och det går inte att härleda texten till dig heller, men jag vill ändå säga det. Det är en sån pärm med en plastficka på framsidan, så varje gång jag sätter in något nytt eller tittar i den, läser jag brevet. Det är så otroligt bra!

vilket för mig till önskemålet:

Nu vet jag att detta är i tidigaste laget, men skulle du inte kunna lägga ut den texten igen när det börjar dra ihop sig, så att våren inte glömmer i år menar jag? Det vore ju förfärligt om det ska bli som förra året...

Jag var ute i min kolonistuga i helgen och såg att en sorts snödroppe och 2 vintergäck blommade! Det värmde lilla hjärtat och jag rensade lite med fast jag inte borde, men det var magiskt väder. Visserligen mulet och lite dimma, inte alls så soligt och fint som i lördags, men när jag kom dit var det endast 4 bilar på parkeringen och precis lugnt.

Det var så stilla i luften att tystnaden liksom dånade inuti huvudet...inte en människa mötte jag och det var helt underbart, precis som att jag var i en helt egen värld utan någon som helst kontakt med "utanför".

Ville bara säga dessa ord...

Ha det fint

att hylla naturen

Hylla naturen. Det är budskapet på omslaget till den stora varuhuskedjans stora reklambroschyr för mars månad till sina klubbkunder.

Närmare bestämt föreslår den stora varuhuskedjan att man ska hylla naturen genom att köpa kläder av konventionellt odlad bomull och andra konventionella produkter hos dem.

När jag läser Ingrid Sommars recension av boken Grön design slår det mig ännu en gång hur fullkomligt hialöst, för att använda ett skånskt uttryck som är passande i sammanhanget, det är att göra reklam för konventionellt producerade kläder och samtidigt ens våga andas om att man hyllar naturen. Om etiska skäl inte får en att avstå från att göra en sån makaber koppling så borde marknadsföringsmässiga skäl få det. Ingen bra PR.

Att hylla naturen är inte att förgifta den. Så stora varuhuset, ni får bakläxa. Bakläxan är att göra ny reklam om att hylla naturen och då med ett ekologiskt sortiment, eller en antireklam om att förstöra naturen och då med konventionellt sortiment.* Vilket väljer ni?


* Om ni väljer det sistnämnda är ett resurssnålt sätt att helt enkelt byta ut rubriken "hylla naturen" till "förstör naturen" eller "dissa naturen", så kan ni behålla resten av broschyren i stort sett som den är.