Tankar - text

Den kommer ur mig så gott som färdig, texten. Från tanke till text. Jag förundras. Jag har inte inväntat inspiration,det är inte det. Jag har bara inte haft tid och ork att skriva. Det vanliga heltidsjobbet och livet runt omkring har varit nog.

Istället har jag tänkt. En dag fanns idén till strukturen där. Och så blev det successivt så att jag började tänka texten, istället för att skriva den. Och när jag överför den till text är den som jag vill!

Min text, mina ord, min berättelse.

Det är dags för mig att börja skriva igen.

Tack Sanna

Och tack alla andra läsare som då och då hör av sig och lämnar respons.

Så här skrev Sanna i ett kommentarsfält sent i höstas, upptäckte jag först nu

"...Sedan satt jag på ett kafé i två och en halv timme och läste ut hela boken. Fortfarande sitter och läser om de två sista sidorna, dem ger mig kraft till att starta upp mitt nya liv... Tusen tack"

Där stöd behövs

Det är så lite man kan göra. Det är så mycket som behövs göras. Det är lätt att känna sig maktlös. Så hur skapar man hoppfullhet? Jag vet inte. Men man måste kämpa sig till det, erövra hoppfullheten om och om igen, med sinnet, med handlingarna, med förvissningen om att vi är många som vill se en annan värld.

Just nu tänker jag på bland annat:

Rädda Barnens arbete i Gaza


Rädda Barnens katastroffond


WWF:s arbete för att motverka slakt och utrotning av schimpanser och gorillor:


WWF:s arbete för isbjörnarna

Heja världen show

Jag kan inte förklara, men det är som att få underhållning och livsvisdom samtidigt. Utan att det är ihopsmetat, men ändå hör det ihop. Det är berörande och rörande och humoristiskt och allvarligt och lekfullt och stora gester och eftertryck och en och annan viskning.

Eftertrycket; det är mycket som sägs med eftertryck.

I Heja världen show (just nu på Victoria) tar Bob Hansson och Kristoffer Jonzon ut svängarna så att finstämdhet och burleskhet på något sätt blir lika naturliga delar av showen.

Jag gillar när någonting får vara allting samtidigt. Omedelbart. Eftertänksamt. Humoristiskt. Känslosamt. Allvarligt. Tramsigt. Djupt.

Och allt är också liksom djupt personligt och mänskligt allmängiltigt samtidigt. Det är snyggt.

Wendela Hebbe

Wendela Hebbe, Sveriges första kvinnliga journalist, är en person som jag fascinerats av och funderat mycket över. Att säga att hon är min idol är fel – därtill var hon alltför komplex. Men i vissa avseenden har hon varit ett föredöme.

Det finns en utmärkt biografi om henne; Wendela Hebbe, skriven av Brita Hebbe. Första gången jag läste den var jag en frånskild småbarnsmamma med kulturella ambitioner och författardrömmar. Beskrivningarna av hur trebarnsmamman Wendela Hebbe skaffade sig en plats i den tidens kulturella liv genom att helt sonika ha litterära salonger hemma, eftersom hon var bunden till hemmet, gick rakt in i hjärtat på mig. Att hitta lösningar. Att inte låta sig begränsas av sin livssituation.

När jag många år senare gjorde allvar av mina drömmar och gick en utbildning i skönlitterärt skrivande, skrev jag mina första texter där om Wendela; en facktext och en skönlitterär. Jag minns fortfarande hur viktig den där skönlitterära texten blev för mig, hur jag levde mig in. Så, ja, hon har blivit levande för mig. Jag tycker att jag vet något om henne. Jag har gripits av hennes liv.

Och jag vill att eftervärlden ska vara rättvis mot henne. Att Aftonbladets kulturredaktör delar ut Wendelapriset till bästa sociala journalistikreportage är ett fint sätt att hedra hennes minne. Det är på tiden att fler får reda på vem hon var.

Men att starta en virtuell tidningsbilaga som bär hennes namn - nja. Om det där skrev jag en liten text på Kultursidan i dagens Sydsvenskan.

För jag fattar inte poängen. Innehållet på sajten Wendela och sajten som helhet- vad har det med Wendela Hebbe att göra? Eller kanske är det jag som är okunnig, kanske var astrologi en vurm hon hade?

Sajten ska vara som "en tjejmiddag som aldrig tar slut" enligt redaktörerna. Kunde den åtminstone inte vara som de där kulturella salongerna som Wendela Hebbe hade hemma hos sig, om vi nu ska blanda in nöje och socialt umgänge i associationerna?

Underrubriken till sajten är "stora drömmar - lite tid". Det är en irriterande programförklaring. Ännu mer irriterande är den här texten: "Kämpade för att förena jobb, kärlek och barn - nu får hon en egen sajt."
Ska detta vara ett erkännande? Skulle hon vara tacksam för detta? Är det historiens vingslag?. Sveriges första yrkesverksamma kvinnliga journalist - banbrytare, föregångare, får en helt ordinär tidning med alla typiska ingredienser (astro, mode, relationer, reportage, kändisintervjuer ...) uppkallad efter sig.

Det är som om tidningen King skulle kalla sig Gandhi.

en oro som jag har

Jag är orolig för isbjörnarna. Jag har ingen särskild relation till isbjörnar, men ändå. Jag förmodar att jag delvis har gått på gullighetsgrejen. Plus att det är väl ett visst mått av insikt i det hela även om jag inte är så bevandrad i ekologi.

Men i alla fall. Jag vet att de som art är hotade. Och jag vill att de ska fortsätta finnas. Jag tycker att de har rätt till det. Och ett av problemen om jag har förstått det rätt, är att de jämrans isarna smälter så att de inte kan vandra och hämta mat på samma sätt som de brukade.

Och det är illa och vi människor borde verkligen se till att isarna slutade smälta. Men eftersom vi människor som art är lite långsamma när det gäller att komma till skott vad gäller stora förändringar som kan innebära stora förbättringar och minskade risker för Jordens framtid, så undrar jag om man inte kan hitta på någon annan lösning för isbjörnarna så länge. Jag vill helt enkelt inte nöja mig med att hoppas att miljöarbetet ska ge så snabba resultat att isbjörnarna kommer att ha massor med is att traska runt på.

Så då undrar jag: vad är det för fel på konstgjorda isflak? Kan man inte bygga ihop lite såna så länge och ersätta the real thing med, så att isbjörnarna får tag på mat?

Stora rejäla låtsasisflak som tål isbjörnstyngd. Kan det gå att ordna? Och så kunde kanske riktigt, riktigt många av de riktigt riktigt många människor som inte märker om de gör av med hundra kronor extra i månaden bli isbjörnsfaddrar hos WWF.

att bekräfta skrivandet, på nytt

Imorgon ska jag på skrivträff. Vi är en brokig liten skara som träffas med högst ojämna mellanrum och läser, snackar texter, gör skrivövningar.

Det är roligt, inspirerande, bekräftande. Allt det. Men också förpliktigande. För det skadar ju inte om man någon gång har med sig något nytt att läsa. De senaste gångerna har jag kommit dragande med så gamla grejer så det är inte klokt, om jag alls har haft med något. Utom en gång, då jag läste inledningen på en ny roman.

Häromdagen gick jag igenom några av mina pågående projekt för att se om det fanns något jag stod ut med att visa. Det fanns det, till min förvåning. Både romantext och novelltext. Men nyaste romanen blir det inte. Den är för skör än, den måste vara för sig själv med bara mig ett tag till.

Att det fanns andra texter som jag bedömde dög var en glad överraskning. En i förväg bekräftelse på det där; att, ja, jag är en sån som skriver. Jag är rent av författare. Det är så lätt att glömma bort när det vanliga yrkeslivet omger en och man med hög intensitet gör sitt jobb.

en liten reflektion om rakhyvlar i juli

Under sommarhalvåret och framför allt semestertider sker det något intressant med folks rakvanor. Män som normalt rakar sig varje dag tar semesterledigt från rakhyveln och låter skäggstubben frodas. Är semestern lång hinner det bli rejäla skägg av det.
Man hör beskrivningar som att det är så skönt att få låta bli. Att låta rakhyveln ligga blir en del av semesterbeteendet, ett beteende som beskrivs i samma stund som när man berättar om hur man slappnat av och varit ledig.

Kvinnor, däremot, de kvinnor som har idéer om att raka kroppsbehåring vill säga, intensifierar istället sin rakning. Släta släta ben exponeras och inte minsta gnutta stubb verkar få synas. Jag har aldrig hört en kvinna säga att hon lät bli att raka benen under semestern för att det är så skönt att få låta bli. Istället verkar det handla om att göra sig så attraktiv som möjligt, där hypersläta ben blir en del av den attraktiva uppenbarelse man vill vara.

Är det då så att rakning för män bara ingår som en del av den air man upprätthåller på arbetet, medan rakning för kvinnor ingår som en del i ett mönster som man ska upprätthålla i alla situationer, kanske framför allt när man är ledig?

Jag generaliserar grovt, men ändå. Tendensen finns där, även om jag förstår att det finns både män och kvinnor som gör precis tvärtom också.

Jehåvasjäveln av Henrik Pettersson

Idag var jag på släppfest för romanen Jehåvasjäveln som Henrik Pettersson har skrivit.

Henrik läste några stycken högt, bland annat den fina inledningstexten.

Det fanns tilltugg och tipsrunda där vinsten var kvällens enda närvarande ex av romanen.

Alla andra exemplar hade skickats tillbaka i sina kartonger; något problem med tiden och att inte kunna hämta paket när man bor i Japan etc.

Imorgon är det officiellt släppdatum.

Boken ges ut på Forum förlag. Kolla in det fina omslaget som Pia Koskela har gjort! Och läs boken. Den var jättebra redan i sin oredigerade variant.

Antikvariat Kalebass och sammanträffanden

Antikvariat Kalebass av Peter Glas är en roman från Bakhåll.

Läs den, om ni är bokintresserade. Det är en bok för alla som någon gång hyst fantasier om bokbranschen och antikvariatsmiljöer och för alla som har haft kontakt med förlag och antikvariat.

Bakhåll är det där lilla men stora förlaget som jag sen jag var tjugo har känt vördnad inför på det där sättet som man gör med personer och aktörer i bokbranschen som helhjärtat står för sitt eget kvalitetsperspektiv och på så vis förstärker branschen med sin egensinnighet och med böcker som annars kanske inte hade berikat bokmarknaden.

Det var Christian Ekvall som berättade för mig om sammanträffandet att min bok var nämnd i Antikvariat Kalebass.

Min bok, av alla böcker! Varför? undrade jag förvånat leende i ett mail till författaren.

Låt mig stolt citera stycket ur Antikvariat Kalebass där den förekommer:


"Jag förstår exakt vad du menar", säger jag, "för mig är Antikvariat Kalebass just precis det, en känslomässigt laddade lokalitet, ett mycket speciellt rum, en mycket bestämd plats på jordklotet, det är här, där vi just nu sitter och dricker kalebasskaffe och umgås, mitt bland böckerna, här, just här. Och titta, på armslängds avstånd har vi - ", jag sträcker ut handen mot närmsta bokhylla och drar ut en bok på måfå, "Sabina Strands bok Saker min sambo och jag tyckte olika om. Så är det! Att befinna sig i ett antikvariat är ju bara så maxat! Det är som att befinna sig mitt i en skön passadvind av oförutsägbarhet. Ständigt dessa oförutsägbara böcker som blåser oförutsägbara tankar i ens tankenyfikna ansikte. På min ära: Inte många lokaliteter kan erbjuda något sådant."

välbehövligt, vilsamt, vidunderligt vackert

(Semester utan tillgång till Internet - jodå - det förekommer fortfarande. Och det är alldeles alldeles underbart. Och kanske något som inte längre finns om tio, tjugo år, såvida man inte åker iväg på retreat eller till yogakurs eller kloster?)


Jag har inmundigat natur. Vi har bott på landet vid en havsvik med skog, bergknallar, hagar och sädesfält runt omkring. Jag har haft det mycket mycket bra. Jag ville stanna kvar. Jag vill återvända.