(Det har varit mycket att göra men snart hägrar semester och eventuellt mindre att göra)

mail med mera

De senaste veckorna har jag varit lite tankspridd. Därför har jag hela tiden tänkt att det är bäst att jag stannar upp och fokuserar varje gång jag gör något sånt där som typiskt kan bli fel annars. Så jag ser efter att båda vantarna är med på morgonen, jag kollar att mobiltelefonerna är i handväskan, memorerar var jag har nycklarna, skriver upp allt jag behöver komma ihåg i almanackan och jag ser upp så att jag inte råkar skicka mail eller sms till fel person. Uppmärksamt har jag studerat mottagarfältet innan jag tryckt på skicka. Nästan hela tiden vill säga. För det kommer tydligen ändå dagar när jag liksom inte är så fokuserad just i sändningsögonblicket. Eller så slappnade jag av när rätt persons namn stod i sändfältet.

För här tror man alltså att man levererar ett mail till en person. Man klickar på namnet och ser att rätt namn kommer i rätt ruta. Men i själva verket mailar man till ytterligare en person utan att man vet om det. Med mailet följer en hel gammal mailväxling. Den tredje personen skickar ett svar till oss båda. Hon hade läst brevväxlingen med stort intresse svarade hon.

Jag för min del läste hennes mail med stigande förvåning och var just på väg att knattra iväg ett mail till den avsedda mailmottagaren där jag försökte fråga honom lite artigt nyfiket hur det kom sig att han levererade en hel gammal brevväxling till en tredje person, när jag insåg att det var bäst att jag kollade först så att det inte var min fadäs. Och det var det alltså.

Just nu ifrågasätter jag därför starkt att någonsin skicka mail där gamla mail finns kvar inundertill. Jag som alltid tyckt att det var så bra. Ja, utom den gången jag råkade skicka ut ett mycket privat mail från en kompis inklistrat långt inunder till en massa yrkesbekanta.

En kompis till mig råkade trycka reply all när han skulle svara på ett jobbmail jag hade skickat ut. Fast han svarade inte på jobbmailet. Han skämtade en massa om mer privata angelägenheter istället. Hans angelägenheter, vill säga, så mycket det nu är angelägenheter när det är skämt.

Det finns massor med avskräckande historier. Det här hände aldrig på papperspostens tid. Eller gjorde det det?

ett prettosätt att säga att det är lite mycket just nu

När man säger att en vecka har varit händelserik kan man mena det jag menar just nu eller lite mindre. Eller ännu mer. Betraktar man det ur ett globalt perspektiv, eller nationellt, eller lokalt eller lokalt-lokalt-lokalt, eller för den delen filosofiskt, är varenda timme;varenda sekund händelserik.

Med "händelserik" menar man ibland inte bara yttre händelser, utan även tankar och det som försiggår inuti en människa. Är det händelser? Jag vet inte. Ett slags skeenden är det i alla fall.

Amaryllisarna blommar; tio blommor på tre stjälkar. Två i knopp. Och jag ser på dem. Jag stannar upp och ser på dem.

Jag längtar efter att skriva.

Delar ur Marie Wetterstrands diktsamling Utflykt har valts ut till Riksteaterns projekt Ny text!
Det är inte ett dugg förvånande, för det är jättefina dikter.

Onsdagen den 12 december kl 19.30 framförs Maries (och andras tror jag) texter på Teaterhögskolan här i Malmö. Fritt inträde.

Amaryllislyx

Den första amaryllisen har nu slagit ut sina cremevita blomblad med rosa skiftningar. Jag är förundrad. När vi satt och åt middag var den fortfarande i knopp.

Nu är den i blom. Snacka om snabbt öppningsskede.

Och jag som ska lämna hemmet i morgon bitti.

Missa nu inte debutbar på Kulturhuset, café panorama kl 19 4 december

Välkomna, välkomna. Fri entré, fem fräscha författare; debutantkrispiga, och en proffsig debutbarsamtalsledare. Bättre tisdagsnöje kan väl aldrig finnas?

Min svårdefinierade släkting (nåja; kusinbarn; men det låter så fånigt att säga "mitt kusinbarn" om en vuxen människa) som jag kom mig för att tipsa först ikväll* ringde upp och beklagade att han sticker till andra sidan jordklotet imorgon bitti. (Det beklagar jag också men jag förstår att det smäller högre). Min exsvåger mumlade något om styrelsemöte och jag förstår att det finns jordiska plikter; men gör som jag; resignera;** skjut upp dem och kom och var med. Det kommer inte ens att ta hela kvällen; vi är bara fem pers, så det blir mycket tisdagskväll över för den som vill hinna tvätta eller läsa läxor eller städa badrummet eller titta på tv.


*Jag är rysligt dålig på att fråga om folk har lust att komma på sånt som jag själv medverkar i. Och om jag till slut gör det är det först i sista minuten och då är det ingen som kan och då förstår jag inte varför jag inte föreslagit det innan. Fast imorgon vet jag i alla fall ett och annat bekant ansikte som dyker upp i Stockholmsvimlet.

**Idag är det fler saker jag inte har hunnit med än vad jag har hunnit med. Detta innebär att jag inte behöver bekymra mig om vad jag ska göra i helgen som kommer.

Det är något visst med uppskjutna plikter; de blir så intressanta kombinationer av monstruösa oöverstigliga uppgifter och nonchalerade äsch-det-var-väl-ingenting-grejer.

PS Jag hinner nog inte blogga så mycket i veckan. Först Stockholm och sen en imponerande mängd arbete som ska utföras.

välbehövlig text om kulturstödet

Sigrid Combüchen skriver om kulturstödet (Sydsvenskans kultursida idag) och hon radar upp väl funna liknelser och jämförande exempel som belyser såväl kulturstödet som debatten om det utifrån ett högst välbehövligt perspektiv.

Jag gör julefrid: arrangerar amaryllisar

Jag bäddar med mycket mossa runt amaryllisen.

Lägger över jorden som ett täcke, formar fram böljande grönska, jämnar till, viker in.

Blommorna i sina höljen som sovande, i blivande, tillitsfulla, låter sig omhändertas.

Böljande gröna mjukheten möter min hud.

Hela handen mot mossan.

Jag håller handflatan över det gröna, stilla.

Amaryllisen vilar.

Vaknar snart.

favoritdjur

I valet mellan en smygande tiger och några glatt hoppande delfiner väljer jag delfinerna. Jag gör det även om de är på den blå tandborsten och tigern är på den gröna. I valet mellan den slingrande ormen och den kramande koalan väljer jag koalan - oavsett vilka färger tandborstarna har.

I vår familj köper vi barntandborstar. Mindre borsthuvud - lättare att komma åt. Det var min tandläkare som rekommenderade mig detta för många år sen och jag följer sen dess hans råd.

Men tro inte att jag kan köpa vilka tandborstar som helst. Ånej. Jag står där på apoteket och väljer de med de finaste motiven. (Här känns det på sin plats att förklara att vad jag vet har alla barntandborstar motiv nuförtiden. Vill jag ha en liten tandborste, är jag hänvisad till tandborste med tecknad figur.) Det vill säga, de med de gulligaste motiven. Jag har tydligen en faiblesse för det när det gäller tandborstar. Det är inget genomgående drag i min smak, det vill jag verkligen betona; jag har ingenting gulligt för övrigt i accessoarväg, men jag vill inte ha djur verkar aggressiva när jag polerar min emalj. Det bara är så; jag har ingen bättre förklaring.

Tidigare, innan tandborstarna hade motiv, stod jag och valde i alla fall. Då valde jag färger. Vita tandborstar ratade jag; de var inte snygga. Helst skulle det vara blåa och gröna. Det brukade finnas någon glittrig i förpackningen också. Det var enklare på den tiden.

band till olika bindningar

Matilda Roos skriver intressant i Sydsvenskan om bokbranschens förhållningssätt till inbundna respektive häftade utgåvor, apropå det engelska förlaget Picadors beslut att bara ge ut häftade böcker framöver.

Jag har aldrig förstått grejen med att vara principiellt mot häftat och lika prinicipiellt förespråka inbundet, som en del människor gör. Om man tittar på äldre svensk skönlitteratur vimlar det av titlar där de häftade utgåvorna är fantastiska exempel på bokkonst som borde tilltala vilken bokestet eller kvalitetshungrande bokläsare som helst. Och även om skyddsomslaget till den inbundna utgåvan har samma omslag(sbild) som den häftade, tycker jag att omslaget på de häftade kommer minst lika väl till sin rätt.

Inbundna böcker har aldrig i sig borgat för det subjektiva begreppet kvalitet vare sig vad gäller innehåll eller estetik. Men det finns naturligtvis hur många snygga och snitsiga inbundna böcker som helst; både från dagens och gårdagens bokutgivning. Om vi sen snackar böcker inbundna av bokbindare så är det förstås ytterligare en nivå av finlir.

Men visst finns det förlag som visar - hela tiden eller då och då - att det går att göra iögonfallande, kreativ, imponerande eller tilltalande bokkonst av både inbundna som häftade utgåvor.

Verde que te quiero verde

I Lasse Söderbergs översättning av Federico Garcia Lorcas dikt Romance Sonámbulo blir inledningsraden (som på spanska alltså lyder Verde que te quiero verde) Grön, så älskar jag dig, grön.

Jag gillar grönt. Och jag gillar mitt förnamn Verde, framför allt för att det betyder "grön(t)". Jag tycker att det är så fint att jag måste passa på att använda det någon gång. Därför har jag krånglat till namnet på den här bloggen och valt bort det enkla Sabina Strand för att istället låta det där Verde ta lite plats. Inte underligt att en massa bloggläsare missförstår det och tror att jag heter Verdestrand.

Romance Sonámbulo var den första dikt av Lorca jag läste och jag är fortfarande mycket fäst vid den.

mitt ytligaste huvudbryderi just nu

Inom loppet av två och en halv vecka har jag varit hos två olika frisörer och klippt mig. Det är inte ett sätt att försöka bättra på genomsnittet av min frisörstatistik utan har i båda fallen föranletts av ett akut behov att förändra frisyr.

Det är synd det där, att behovet alltid blir så akut. Nuförtiden försöker jag behärska mig så mycket att jag inte sätter saxen i håret själv*. Men för två och en halv vecka sen, när jag var ruskigt oklippt och innerligt trött på mina utvuxna hårtestar som inte alls betedde sig sådär lockande lockigt som jag vill att de ska göra, hade jag ännu inte lärt mig att behärska mig så mycket att jag undvek okända drop-insalonger. Det har jag lärt mig nu. Kanske kan man kalla det ett slags konsekvenspedagogik.

Jag kom nämligen utfrån frisören, skyndade mig hem och glodde förtvivlat på mig själv i den ena spegeln efter den andra och insåg att jag aldrig i vuxen ålder sett värre ut i håret. Betänk att jag samtidigt pratade i mobiltelefonen med en vän som hade det svårt. Betänk att jag frångick mitt vanliga empatiska jag och istället bara lät höra bistra utrop om hur förskräckligt det såg ut medan min vän tålmodigt fick vänta i luren med sina betydligt mer djupgående problem. Då kanske ni förstår. Betänk också att jag tillbringat åtskilliga år med att klippa topparna själv och gått genom livet med rätt så ordinära frisyrer utan att jämra mig, så förstår ni kanske vidden av den fullbordade frisyrkatastrof jag nu stod inför.

Frisören hade klippt upp mitt hår med en metod som vi kan kalla för lagermetoden. Mitt hår var nu tre stycken raka lager. Först ett tjockt lager kapat jäms med örontopparna, sådär så att det blir en tung hjälmeffekt. Sen ett lager till nedanför, i hakhöjd. Och sen allra längst ner det längsta lagret som i egenskap av några tunna rafsor ingalunda skulle kunna få för sig att förhäva sig över det faktum att det var längst.

Dessutom var håret påtagligt tunnare och plattare på högersidan. Det kändes i princip som om jag inte hade något kvar. Jag befann mig i samma stadium av skövling som en småländsk skog efter stormen Gudrun. Mina idéer om att en klippning skulle ta fram lockarna, framstod som vilda fantasier. Här fanns inga lockar, däremot ett intressant självfall som ledde till nittio graders vinkel på vissa tunna testar, och så något som mer påminde om ett vattenfall i sitt sätt att följa huvudformen.

Jag genomled frisyren två dagar, sen ringde jag en frisör jag känner och bokade tid.
Jag var där igår och hon gjorde bästa möjliga av det lilla råmaterial som fanns kvar att tillgå. Men frisera fram mera hår kunde hon inte. Som tröst fick jag i alla fall en kul lugg. Och ett hår som beter sig som en schysst frisyr samma dag som det är tvättat. Nu väntar jag med spänning på utväxten. Och jag har redan bokat in en ny frisörtid för att jag inte ska hinna bli desperat och låta mig luras in på något okänt ställe där jag råkar ut för experiment som inte passar min stadiga kalufs eller min idé om lite synliga lockar.



* sist jag kom till en frisör efter att ha gjort det fick jag genomlida hela klippningen med klagande suckar och huvudskakningar från hennes sida för att jag hade försvårat arbetet för henne så. Till skillnad från en tidigare som mer såg ett liknande fast mer katastrofalt tilltag som en spännande utmaning.

i Sydsvenskan om litteratur baserad på egenupplevda erfarenheter

Jag föredrar inte litteratur som är så pass mycket baserad på egenupplevda erfarenheter att den faller under genren självbiografier/strip-lit (eller vad man nu vill kalla det) framför annan litteratur.

Däremot är jag av den uppfattningen att den sortens litteratur kan vara lika "litterär" och lika "bra" som vilken slags skönlitteratur som helst.

Det senaste året har det skrivits en hel del om skönlitteratur baserad på det självupplevda på kultursidorna. Jag har blivit förvånad över en del av det jag läst och jag har saknat vissa aspekter när ämnet har diskuterats.

Tidigare har jag tänkt att jag inte ska skriva om en genre som jag förmodar att min egen debutroman anses tillhöra, så jag har valt att hålla mina funderingar här till bloggen och inte bre ut dem någon annanstans.

Men när jag nyligen läste ännu en text om ämnet - Anne Swärds krönika i Sydsvenskan i söndags - kände jag för att föra fram några frågeställningar som jag tycker är på sin plats när den här genren ska diskuteras.

PS
Sydsvenskan skriver i sin inledning att jag är kritisk till hennes text. Jag skulle vilja nyansera det och säga att den återuppväckte de funderingar (samt ledde till någon ny) som jag haft rätt många gånger tidigare när jag läst andra texter i ämnet.

grummeligt kaffe

En distinkt smak av Grummes gröna variant, även kallad Natur, medföljde de tre första klunkarna av dagens andra kopp med mitt svaga koffeinfria kaffe med mjölk.

Men jag förmodar att jag ska vara tacksam för att det är ett miljövänligt diskmedel vi har hemma. Det innehåller tillräckligt många mysko ämnen för att det inte ska vara så gott att blanda i kaffet, kan jag tala om.

Och även om mina kaffevanor kan te sig okultiverade för koffeinälskande specialister och finsmakare, har även jag en gräns. Den går vid tensidsmaksatt kaffe. Varken anjoniska, nonjoniska eller amfotära tensider är någon hit. Metyl- och propylparabenet och parfymen gjorde ingenting för att förbättra effekten, snarare tvärtom.


För övrigt kan jag berätta att det finns ett ekologiskt rättvisemärkt koffeinfritt snabbkaffe/pulverkaffe. Det är företaget Clipper, som även har ett förnämligt sortiment rättvisemärkta teer, som har förstått att det finns ett kundunderlag för en sån produkt. Tack Clipper.

4 december kl 19, Café Panorama, Kulturhuset, Stockholm

Nu är programmet för säsongens Debutbar på Kulturhuset i Stockholm färdigt.

Medverkande är Hanna Nordenhök, Kicki Norman, Martin Svensson, Moa Herngren och jag.

Kvällens presentatör och samtalsledare är Eva Beckman.

falla på plats

Romanen med arbetsnamnet D G A
Nu vet jag. Jag vet vilka personerna är. Jag vet ungefär vad som händer hela vägen och jag vet ungefär hur den slutar. Jag gillar slutet jättemycket. Det är delvis öppet och det är en stor poäng med hela berättelsen. Den här sista pusselbiten som har vuxit fram den sista tiden har stor betydelse för berättelsens balans tror jag.

Romanen med arbetsnamnet L O D
Har funnit vägen till en ny början som blir en ramberättelse och jag gillar det. Den gamla början får vara inuti och det kommer att funka jättebra. Jag får jobba lite annorlunda med kronologin och tidsperspektiven, och det blir bättre på det här viset.

Bilderboken
Vad väntar jag på? Det är bara att redigera det sista och skicka in manuset. Ibland är jag en sån latmask.

kvällsro

Fastän jag varit yogaperiodare ett antal år vid det här laget, blir jag fortfarande ofta förvånad över effekterna. Att man blir så lugn. Att man blir så harmonisk.

Mina favoritlugnare är universalställningen, axelstående, plogen och buksträckningen.

Verkningskraften är omedelbar; redan medan jag ligger i den vridna position som kallas universalställningen kan jag känna hur lugnet lägger sig; hur stillheten blir total.

Och allt är helt okej.

några ord om Astrid Lindgren, del 3

För länge sen samlade jag på Astrid Lindgrenböcker. Jag hade alla hennes böcker på svenska och i princip alla i originalupplagor. Jag hade till och med dummyn av första bilderboken om Pippi.

Sen sålde jag dem. Jag kunde inte identifiera mig själv som boksamlare. Jag ville inte vara en sån som samlade böcker bara för att samla dem. Men det var häftigt att ha dem, att jag hade dem alla. Det var en rikedom. Fortfarande tycker jag att det finns något vördnadsfullt över originalupplagorna. Det blir en påminnelse om hur lästa hennes böcker är; att de tryckts i så stora upplagor. Samlingen i sig visade ju tydligt på vidden av hennes produktion. Också det var det något vördnadsfullt med.

Jag ångrar inte att jag gjorde mig av med dem. Men om, om jag någonsin skulle få lust att utöva aktivt boksamleri av ett författarskap igen, tror jag att det skulle bli med hennes böcker. Och jag skulle stå ut med ifall jag inte kom över något ex av Pippi och solkulorna, den reklamberättelse hon gjorde för fiskleverolja.

några ord om Astrid Lindgren, del 2

Att så många vill beskriva och vittna om vad Astrid Lindgrens böcker betytt, säger också någonting om hennes storhet. Visst finns det alltid också pliktskyldiga texter när en stor författare uppmärksammas. Men det finns påfallande många personliga berättelser, intresseväckande och djuplodande betraktelser och analyser när det gäller Astrid Lindgrens författarskap.

Det svåraste med att skriva om Astrid Lindgrens författarskap är att så mycket redan är skrivet och tyckt, att det känns som om man bara upprepar vad andra redan sagt.

När jag summerar vad jag själv fastnat för i hennes böcker kan jag ringa in några olika nyckelord.

Solidariteten med barnen. Den är stark, omedelbar, trovärdig, genuin och genomgående. Förmågan att skildra ur det berättande barnets perspektiv, ur barnhuvudpersonernas perspektiv.

Kampen för demokrati och rättvisa. Den finns i Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio. Men den finns också i Madicken och i Emil. Där har vi hennes storhet igen; att skildra dessa frågor dels som övergripande teman, men också i blixtbelysning via enskilda situationer, som exempelvis när Alva tar sig rätten att ta den sista biten lax trots att borgmästarfrun försöker roffa den åt sig med hjälp av sin status, eller när Emil bjuder på tabberass i Katthult.

Humorn. Den finns i språket, den finns i berättelserna och den finns i berättelser från bilderbok till tonårsbok.

Allvaret, ibland poetiskt, ibland finstämt, ibland sakligt. Ett allvar som inte behöver handla om allvar, utan som likaväl kan handla om att ta den egna berättelsen på allvar.

Och så är jag tillbaka i det jag skrev i förra inlägget; konsten att levandegöra en berättelse.

några ord om Astrid Lindgren, del 1

En av mina favoritböcker bland dem som bär Astrid Lindgrens signatur är Visst kan Lotta cykla.
När min dotter var liten läste jag den ofta högt för henne.

Varenda gång vi läste den hände samma sak. Jag blev påtagligt rörd när vi kom till den sidan där hon sitter på grindstolpen och hennes pappa kommer hem med en liten begagnad tvåhjuling till henne. Hade fullt sjå med att behålla den vanliga högläsningsrösten. Fick ta ett djupt andetag eller svälja eller bådadera innan jag kunde fortsätta. Man kan tycka att jag borde vant mig efter en tjugo högläsningar eller nåt men det gjorde jag inte.

Det här säger inte bara något om min lättrördhet. Framför allt säger det någonting om Astrid Lindgrens förmåga att skapa berättelser som man som läsare levandegör för sig - och som man fortsätter levandegöra och engagera sig i, oavsett hur många gånger man redan läst dem, oavsett vilken ålder man är i.