några ord om Astrid Lindgren, del 3

För länge sen samlade jag på Astrid Lindgrenböcker. Jag hade alla hennes böcker på svenska och i princip alla i originalupplagor. Jag hade till och med dummyn av första bilderboken om Pippi.

Sen sålde jag dem. Jag kunde inte identifiera mig själv som boksamlare. Jag ville inte vara en sån som samlade böcker bara för att samla dem. Men det var häftigt att ha dem, att jag hade dem alla. Det var en rikedom. Fortfarande tycker jag att det finns något vördnadsfullt över originalupplagorna. Det blir en påminnelse om hur lästa hennes böcker är; att de tryckts i så stora upplagor. Samlingen i sig visade ju tydligt på vidden av hennes produktion. Också det var det något vördnadsfullt med.

Jag ångrar inte att jag gjorde mig av med dem. Men om, om jag någonsin skulle få lust att utöva aktivt boksamleri av ett författarskap igen, tror jag att det skulle bli med hennes böcker. Och jag skulle stå ut med ifall jag inte kom över något ex av Pippi och solkulorna, den reklamberättelse hon gjorde för fiskleverolja.

några ord om Astrid Lindgren, del 2

Att så många vill beskriva och vittna om vad Astrid Lindgrens böcker betytt, säger också någonting om hennes storhet. Visst finns det alltid också pliktskyldiga texter när en stor författare uppmärksammas. Men det finns påfallande många personliga berättelser, intresseväckande och djuplodande betraktelser och analyser när det gäller Astrid Lindgrens författarskap.

Det svåraste med att skriva om Astrid Lindgrens författarskap är att så mycket redan är skrivet och tyckt, att det känns som om man bara upprepar vad andra redan sagt.

När jag summerar vad jag själv fastnat för i hennes böcker kan jag ringa in några olika nyckelord.

Solidariteten med barnen. Den är stark, omedelbar, trovärdig, genuin och genomgående. Förmågan att skildra ur det berättande barnets perspektiv, ur barnhuvudpersonernas perspektiv.

Kampen för demokrati och rättvisa. Den finns i Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio. Men den finns också i Madicken och i Emil. Där har vi hennes storhet igen; att skildra dessa frågor dels som övergripande teman, men också i blixtbelysning via enskilda situationer, som exempelvis när Alva tar sig rätten att ta den sista biten lax trots att borgmästarfrun försöker roffa den åt sig med hjälp av sin status, eller när Emil bjuder på tabberass i Katthult.

Humorn. Den finns i språket, den finns i berättelserna och den finns i berättelser från bilderbok till tonårsbok.

Allvaret, ibland poetiskt, ibland finstämt, ibland sakligt. Ett allvar som inte behöver handla om allvar, utan som likaväl kan handla om att ta den egna berättelsen på allvar.

Och så är jag tillbaka i det jag skrev i förra inlägget; konsten att levandegöra en berättelse.

några ord om Astrid Lindgren, del 1

En av mina favoritböcker bland dem som bär Astrid Lindgrens signatur är Visst kan Lotta cykla.
När min dotter var liten läste jag den ofta högt för henne.

Varenda gång vi läste den hände samma sak. Jag blev påtagligt rörd när vi kom till den sidan där hon sitter på grindstolpen och hennes pappa kommer hem med en liten begagnad tvåhjuling till henne. Hade fullt sjå med att behålla den vanliga högläsningsrösten. Fick ta ett djupt andetag eller svälja eller bådadera innan jag kunde fortsätta. Man kan tycka att jag borde vant mig efter en tjugo högläsningar eller nåt men det gjorde jag inte.

Det här säger inte bara något om min lättrördhet. Framför allt säger det någonting om Astrid Lindgrens förmåga att skapa berättelser som man som läsare levandegör för sig - och som man fortsätter levandegöra och engagera sig i, oavsett hur många gånger man redan läst dem, oavsett vilken ålder man är i.