potatisvånda

Det hände sig häromåret att vänner till mig skulle ha bröllopsfest och funderade på att ställa till med ett knytkalas. Jag tyckte att det var en jättekul idé. När min väninna vacklade och sa att hon inte riktigt visste hur de skulle göra, och om de inte skulle köra med något traditionellt koncept i stället, och tänk om det inte blev bra och och och, så tog jag knytkalasidén i försvar och peppade henne och talade mig varm för den. Mitt främsta argument när jag talade mig varm för den var vilken fin stämning det skulle bli och tänk så roligt för folk att ha det att prata om vid borden och med vilken nyfikenhet skulle man inte angripa bufféns alla ingredienser och så vidare.

Det blev knytkalas. En organiserad form som gick ut på att ett antal utvalda gäster blev tillfrågade om de istället för bröllopsgåva ville bidra med en rätt till buffén.

Bland de utvalda som tillfrågades fanns jag, eftersom jag talat mig så varm för idén. En hövlig förfrågan om jag kunde tänka mig att bidra med ugnsstekt nypotatis med timjan och flingsalt.

En baggis tänkte jag. En baggis, tänkte jag fortfarande när jag krängde på mig ryggsäcken och gick till torget för att handla några hundra små potatisar. 80 personer skulle det räcka till. 200 potatisar skulle räcka, hade de sagt. Det skulle vara små potatisar. När jag stod där och grävde med skopan för att plocka plastpåse efter plastpåse full med potatis blev jag plötsligt osäker på vilken potatisstorlek den som hade beräknat mängden hade utgått från. ”Små” är trots allt ett relativt begrepp. Tänk om de potäter jag köpte var mindre än vad de hade räknat med? Tänk om det inte skulle räcka och folk skulle sitta och idissla sig igenom en stackars potatishalva för att få den att räcka så länge som möjligt? Tänk om jag behövde fler än det föreslagna antalet? Jag köpte sisådär 350 för säkerhets skull. Det var tur att jag hade köpt de färska timjanplantorna först, för jag var ganska fullpackad när jag väl hade lastat in all potatis i ryggsäck och påsar.

Sen stod jag där i mitt stora kök med alla dessa potatisar. Jag satte igång kvällen innan för man vill ju vara välplanerad. Jag hade fått besked om hur många ugnsplåtar som skulle behövas. Jag synade och sköljde potatisarna och ratade en del som inte riktigt var representabla och gnolade nöjt åt att jag köpt så många.

Det är lite läskigt att laga mat till ett bröllop. Även den enklaste rätt ter sig plötsligt komplicerad. Som om ugnsstekt potatis serverad på ett bröllop måste bli tio gånger godare än ugnsstekt potatis serverad en vanlig fredagskväll. Ju mer jag tänkte på hur viktigt det blev att bröllopsmaten blev god, desto mindre litade jag till min förmåga att göra potatis i ugnen sådär på ett ungefär. Jag surfade runt och kollade recept. Gradantal och minuter. Det skiftade. Alla recept hade sina teoribildningar. Medelst logiskt tänkande försökte jag komma fram till vilket som var det mest korrekta förslaget på tid och värme. Man vill ju inte servera vare sig halvråa eller stelbakta potäter.

När jag kände mig väl insatt i grader och minuter skred jag till verket. Belåten var jag. Det var lite meditativt. Första plåten in och ut ur ugnen utan bekymmer. Andra plåten in. Första plåten lite svalare, dags för provsmakning. Helt okej, men för lite salt. Det märktes inte alls att jag hade saltat.

Det behövdes tydligen mycket mer. Jag strödde frikostigt flingsalt över tredje, fjärde, femte, sjätte och lilla sjunde plåten. Visserligen skulle det inte behövas sju plåtar, men man vill ju inte riskera att ha med sig för lite. Sen var det bara att ha koll på logisitiken, som bestod av plåt in, plåt ut, plåt på avsvalning, potatisar avstjälpta i skål för att plåt ska kunna återanvändas, och så vidare. Tiden gick. Jag tror att det var vid tiosnåret som jag kom på att jag skulle provsmaka de andra plåtarna också. Jag gjorde det. Sen kved jag högt. Egentligen borde jag väl ha blivit glad, för det var ju mycket bättre att jag märkte där och då att potatisarna var för salta, än att alla de sjuttionio bröllopsgästerna märkte det dagen därpå. Fast jag blev inte glad. Jag blev en mildare form av stel och panikslagen. Först försökte jag gnugga bort saltet för hand. Det gick långsamt och med måttligt resultat. Sen kom jag på att enda sättet att ro iland det här projektet skulle vara om jag hällde potatisarna i ett durkslag och sköljde dem under rinnande kallvatten. Det gick bra. Det var lättast med de som ännu inte hade varit i ugnen. De andra fick en lite märklig hinna, tyckte jag.

Dagen därpå levererade jag med tillkämpat obekymrad min potatisen tillsammans med extra timjan att strö på som garnering efter värmningen. Jag ljög när jag packade upp potatisen och sa glättigt att allt hade gått jättebra. För även om jag var osäker, så ville jag inte att någon annan stackare skulle börja undra nervöst om bröllopsmaten skulle vara i ätligt skick.

När det var dags för buffén skulle maten presenteras. Vi som hade gjort de olika rätterna fick resa oss upp i detta gigantiska sällskap för att applåderas hjärtligt av de andra gästerna. Jag reste med mitt mest perfekta skådespelarleende och log så representativt jag kunde. Och även om jag helst hade velat gömma mig var jag i alla fall glad att vi applåderades innan folk hade smakat på maten och inte efteråt.

Så var det dags att ta för sig. Jag ignorerade potatisfaten och försåg mig av alla andra rätter. Det var väldigt gott, allt det andra. Min trevliga bordskavaljer påstod att min potatis också var god, men han hade ett så väl utvecklat sinne för artighet och att få folk att känna sig väl till mods att jag inte har en aning om ifall han talade sanning eller bara skulle rädda kvällen åt mig.

skratt och respekt

Livet är en konstig kombination av att ta sig själv på allvar och att inte göra det. Ibland är det av fundamental betydelse för välmåendet att man tar sig själv på allvar. Ibland är det bästa man kan göra att skratta åt sig själv.

Det allra viktigaste är att ha utrymme för båda delarna. Och att ha klart för sig när det är dags för allvar och när det är dags för skratt.

Det handlar om att ha förmågan att visa respekt och respektlöshet i rätt lägen. Och om man bara visar sig själv respekt, tar sig själv på allvar i de stunder när det är viktigt, så går det alldeles utmärkt att vräka ur sig ett gapskratt sen, åt samma sak.

Ibland möter man personer som inte verkar ta sig själva på allvar i något läge. Som har en jargong vars enda funktion tycks vara att effektivt vifta bort varje möjlighet till fördjupning, varje möjlighet att stanna upp och ta sig själv på allvar eller låta någon annan ta något av det man säger på allvar.

Jag kan aldrig följa med i såna jargonger. Jag skrattar gärna, åt mina och andras tillkortakommanden och egenheter. Jag djuplodar gärna genom samtal. Jag babblar gärna ytligt och nonsens och skämt och allvar blandat. Men den där jämnytliga dammvippeliknande jargongen som snuddar vid allvarsämnen utan att någonsin stanna upp för dem, där individerna bjuder in och viftar bort i samma sekund, den gör mig bara stum.

Aurora

Jag är trots allt en nybörjarpendlare. Det kan förmodligen vara förklaringen till varför jag stannar upp och betraktar soluppgången och ler romantiskt-fånigt när jag kommer över bron vid kanalen istället för att gå med stressigt snabba steg och parkera mig på tåget sådär effektivt som alla andra gör.

Men det är ju så vackert att det inte går att låta bli. Det är så vackert att jag är så glad att jag är ute sådär tidigt och ser det. Och när jag till slut kommer fram till tåget förmår jag inte gå in och sätta mig; istället lägger jag in ryggsäcken på ett säte och går ut igen och intar himmelsbilden med blicken, glädjebegrundar det morgonrosa skimret och fortsätter le.

Och ja, jag förstår att jag säkert tänker annorlunda när det är höstruskdagar och novembermörker och januarikyla . Men nu, nu är det helt okej att vara pendlare.

Säsongens debutbar

Jag ska medverka på Debutbaren på Kulturhuset i Stockholm den 4 december. Det ska bli kul!

Debutbaren är ett lovvärt initiativ och litterärt evenemang som går av stapeln två gånger om året. Upplägget är att varje medverkande författare läser högt ca 5 minuter och sedan deltar i ett 5-10 minuters samtal. Jag länkar till programmet när det är färdigt så får ni som bor nästgårds se hur många anledningar (=hur många författare) det finns att komma dit och lyssna.

Jag tillhör höstsäsongen eftersom min bok kom ut på sommarsäsongen och därmed inte tillhörde vårsäsongen. Sådan är logiken i bokbranschen.

En grannlaga uppgift

Det var en helgdag för länge sen. Jag skulle resa bort och trodde att jag skulle mäkta med avgången som var 7 och någonting. Kunde varit värre, tänkte jag klämkäckt till mig själv, eftersom jag i alla fall hade ratat avgången 6 och någonting.

Allt var frid och fröjd och jag var färdig och på väg ner på gatan för att vänta på taxin. Det var bara det att vårt överlås krånglade. Det hade kärvat något så otroligt ett tag och för att det inte skulle få för sig att kärva just när jag skulle iväg, så tänkte jag att jag måste provlåsa det med dörren öppen så att jag ser om det funkar innan jag försöker låsa dörren på riktigt, för jag ville ju inte riskera att låset skulle stanna halvvägs och nyckeln skulle fastna.

Det funkade. Det funkade väldigt bra att provlåsa låset när den var öppen. Smack sa det så flög låskolven ut. Däremot funkade det inte att låsa upp det.

Jag stod med ytterdörren öppen, resväskan i trappuppgången och lirkade så snällt jag kunde med det bastanta sjutillhållarlåset som hade fällt ut sig i all sin prakt och vägrade låta sig dras in igen, vilket gjorde det totalt omöjligt att stänga dörren. Minuterna gick. Jag kved och vred med nyckeln. Jag jämrade mig lirkade. Jag svor och bankade. Låset satt där det satt. Jag ringde till taxibolaget och förklarade situationen och bad dem be taxin vänta. Så ringde jag till jourcentralen och försökte förklara mitt problem. När de väl fattade lovade de att de skulle undersöka om de kunde hjälpa till men jag hade inte så värst mycket tid att vänta.

Till slut fann jag inte på någon annan råd än att springa ner till min granne och ringa på. Han öppnade yrvaket i bara kalsongerna. Helt naturligt med tanke på att han hade jobbat till klockan ett på natten i Köpenhamn och förmodligen hade tänkt sig en lång sovmorgon. Det vill säga, helt naturligt att man över huvud taget öppnar är det ju inte, men om man nu blir tillräckligt vaken för att göra det, är det helt naturligt om man uppenbarar sig i en något sömndrucken look.

Jag bemödade mig om att förklara situationen för honom med en så måttlig kombination av desperation och rörighet som möjligt och bad honom så innerligt jag kunde att ta emot mina extranycklar, vaka över min olåsta lägenhet och ta emot hjälpen från jourcentralen. Stackarn hade knappast någon möjlighet att säga nej. Jag kastade mig tacksamt i famnen på Mr Sovmorgon och gav honom en rejäl kram, sen sprang jag svettstressigt ner till den väntande taxin för att hinna med tåget.

Jag hann med tåget. Min rådiga granne som inte behövde tänka under samma omedelbara tidsstresspress som jag kom på den geniala idén att skruva loss hela sjutillhållarlåskolven från dörren, joxa lite med den och skruva fast den igen. Och noggrant låsa dörren med båda låsen.

När jag kom hem igen fick jag i och för sig kämpa i trekvart medelst kroppskastning mot dörren för att liksom trixa in den i rätt millimeterläge för att låset skulle ha lust att sluta kärva och bete sig som ett helt vanligt standardlås. Men det var det värt för att få komma hem till en låst lägenhet.

Sen köpte jag en fin flaska vin och en dansk kokbok till min granne den danske kocken och gav honom som ett symboliskt tack för hjälp i stor nöd.

Och han fortsatte hälsa vänligt på mig så länge han bodde kvar.

Burma

Nu behöver Burma omvärldens stöd mer än någonsin, skriver Jörgen Johansen i sin viktiga artikel på kultursidan i Sydsvenskan idag.

Han har rätt. Bara för att folket tvingats tillfälligt vika och sluta med öppna demonstrationer, betyder det inte att omvärlden får sluta med sitt stöd. Tvärtom.

Vi som lever i demokratier. Vi som kan uttrycka våra åsikter utan att riskera att mördas. Det är vår skyldighet att göra det. Regeringstjänstemän, personer med symbolvärde, journalister, medborgare.

Det är vår demokratiska skyldighet, men också vår medmänskliga. För det är våra medmänniskor det handlar om. Det är någons mamma, någons pappa. Någons dotter och någons son. Någons syster och någons bror. Någons vän och någons arbetskamrat. Vi känner dem inte, men de är våra medmänniskor.

När jag var barn härjade Idi Amin i Uganda. Jag fick en idé om att ifall hela vår klass flög dit och protesterade skulle han fatta hur dum han var. Jag såg för min inre syn hur vi gick mot flygplanet, på väg dit. Samtidigt var jag för feg; jag ville våga göra något sånt men jag blev rädd vid tanken. Och samtidigt var jag också för desillusionerad. Redan då insåg jag att det skulle ha uppfattats som en naiv idé som inte skulle ha lett någonstans.

Nu, i vuxen ålder har jag slutat avfärda idéer som naiva, åtminstone som så naiva att de inte går att genomföra eller inte kan ge resultat. Jag menar inte att jag tror att en skock nioåringar eller vad vi var skulle ha kunnat påverka en galen diktator. Jag menar bara att varken desillusionerade tankar eller naiva idéer får hindra oss från att åtminstone göra något. Och en naiv idé är inte alltid en dålig idé. Världen är full av förändring som har uppstått bland annat tack vare idéer som skulle kunna ha avfärdats som naiva.

För om inte en naiv idé i sig själv leder till förändring kan det leda till andra idéer, andra protester.

Och i vissa tider och i vissa sammanhang kan alla idéer avfärdas som naiva, alla drömmar om förändring, alla illusioner om en bättre framtid avfärdas som ouppnåeliga. Men det är de inte. Det är de inte.


PS
En helt annan sak. Mina ord må vara pompöst beskäftiga i detta ämne, men det hjälps inte. Jag måste uttrycka det och jag kan inte förmedla på bättre sätt och jag tänker inte låta bli bara därför.

-

Livet är förunderligt.

Livet är föränderligt.

Livet är för underligt!

Livet är förunderligt.

och nu blir det en helt annan sorts reklamdags

Den godaste chokladen jag vet just nu är Eguales cappuccinochoklad. Jag, som annars helst vill ha choklad med sisådär 70% kakaohalt har fallit för den här lättviktaren med bara 32% kakao! Det är lite svårt att smälta; det förändrar hela min kakaoimage. (Chokladen är å sin sida inte alls svårsmält; tvärtom, den smälter aromljuvligt i munnen.

Jo, just det, en sak till. Den är inte bara god, den är rättvisemärkt och ekologisk också.

boksläpp

Ikväll hade Marie Wetterstrand boksläpp för sin debutroman Utanför huset. Det var mingel och högläsning och musik och mycket mycket stämningsfullt. Marie läste berörande stycken ur boken, bandet Kött på svenska spelade fin jazz och Therése Granwald konferencierade oss genom kvällen.

Mötte skrivarkompisar och pratade om skrivande och mötte andra kompisar och pratade om annat. Och kapade åt mig oförskämt många små snittar med guacamole för att kompensera att jag inte hann äta någon middag innan.

Och så fick jag en bok med dedikation av Marie. Det känns högtidligt. Utanför huset är tillfälligt slut på Bokus, men den finns att köpa på Adlibris, till exempel, för er som är nyfikna på min författarkompis.

hösthälsa

Jag struntar i allt som jag borde och måste och kanske skulle göra och tar en promenad.
Ja. Jag tar en promenad istället för att hålla på med hushållet och förpliktiga mig till plikter.
Istället hushållar jag med plikter idag. Så jag säger hejdå till den oöppnade posten, ratar inköpslistan, skippar sortera-papper-projektet och struntar i att sortera tvätten.

Måste hälsa på hösten som den visar sig en solig stilla kväll.
Träden iklädda färger. Se själva.
Jag vill inte lämna dem med blicken, bara för solens skull i så fall.
Det är här man kan andas helt, bland alla blad, bland det önskansgröna, bland längtansfärger.

Och när jag cyklar hem är det lätt att vara överallt.

Till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma

Det är så lätt att känna sig maktlös. För man är ju bara en vanlig människa i ett land långt, långt borta.

Det är så lätt att förkasta alla sina egna naiva idéer och visioner om hur man skulle kunna påverka.

Det är så lätt att känna sig fånig om man tror att ens egna små protester betyder något.

Bära röd tröja? Delta i en manifestation? Skriva protestbrev?

Vad hjälper det mot det onda som händer? Vad gör det för skillnad när en hårdför militärdiktatur kallblodigt mördar och fängslar människor som fredligt kämpar för demokrati?

Såna här dagar hjälper det att tänka på Aung San Suu Kyi, Gandhi, Nelson Mandela, Rosa Parks och alla andra. Inte för att jämföra sig med dem och det de uträttat.

Men för att komma ihåg att varje kamp för demokrati och mänskliga rättigheter har börjat någonstans, med en liten enskild handling.

Och varje kamp för demokrati och mänskliga rättigheter har bestått och består av många enskilda handlingar. En del är små, andra är stora. En del är symboliska, andra är konkreta.

Om alla utgår från sina möjligheter och gör det de kan blir det en mångfald av handlingar i en och samma riktning; mot samma mål. Det är denna mångfald och mängd som ger resultat, som gör skillnad.

Så bär en röd tröja eller delta i en manifestation eller skriv ett protestbrev.

Gör vad som helst. Bara du gör något.

Du är inte ensam. Vi är många som finns här med våra futtiga försök att visa stöd och våra innerliga förhoppningar om ett demokratiskt Burma.

Vi kan aldrig bli så modiga som de som bor i Burma är i sin kamp. Vi riskerar ju inget som de gör.

Men det betyder inte att det vi gör är fånigt. Så länge vi gör något är vi trots allt, i våra små försök att stötta deras kamp, en del av den kampen.

Och för varje handling som vi gör kan det uppstå möjligheter att göra mera.

Så bli inte uppgiven för att det du gör är så litet. Gör det du kan. Bidra på det sätt du förmår. Då visar du tillit till möjligheten att förändra, att påverka.

Då visar du också tilltro till demokratins möjligheter och vår gemensamma förmåga att åstadkomma förändring.

På det viset hedrar du inte bara demokratin utan också de som mördats av diktaturen bara för att de ville ha det som borde vara oss alla förunnat; ett fritt land; mänskliga rättigheter.

På det viset stöttar du alla de modiga som riskerar sin tillvaro och sina liv i kampen för mänskliga rättigheter och demokrati. Och de är värda vårt stöd. De är värda allt vårt stöd.

Länkar:

Svenska Burmakommitténs förslag på vad du kan göra

Svenska Amnestys förslag på text till blomvykort

Skicka ett mail till diktatorn och be att Aung San Suu Kyis friges

En halv gul sol

Just nu läser jag En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Det är en sån där bok jag lever mig in i. Det finns en saklighet ner på den psykologiskt finstämda nivån som gör att det är så lätt att ta del av personernas upplevelser. Och personerna; man vill hela tiden veta mer om dem, man engagerar sig i dem och undrar hur det går för dem. Redan från början märkte jag att jag var rädd om dem. På det där "ingenting-får-hända-med-honom/henne"-sättet.

Nu är jag orolig för dem. Hur det ska gå. Och just nu är det näst intill outhärdligt att läsa för det är grymheter som gör så ont att bli påmind om att de finns. Jag är hudlös på det sättet att jag blir så ledsen. Så djupt ledsen för att det är sånt här som händer på jorden. Och jag vill inte att det ska ha hänt eller att det ska hända. Jag önskar att det inte vore så. Jag kan inte förstå att människor kan göra allt detta mot varandra.

En del av mig vill inte läsa vidare för jag förstår att det kommer att ske fler hemskheter som jag med kraft måste distansera mig från för att inte bli så ledsen att ledsnaden stannar kvar i mig.

Och samtidigt; vad är min ledsenhet över det som skett och sker mot den upplevda smärta som alla som råkar ut för händelser som dessa går igenom? Ingenting, ingenting. Jag är förskonad från allt, utom berättelserna om det.

Och rätt svar är...

...Carl Bildt!
Det var han som skrev texten.
Två personer har nämnt rätt svar. Agneta är den enda som har gjort det här på bloggen och som sitt slutliga alternativ så jag utnämner härmed dig som segrare i Etapp 1!

Men ett hedersomnämnande förtjänar min vän J som svarade så här till mig i ett mail:
Ja, Sabina, jag skulle tippa att texten är ungefär från tiden vid min födelse dvs 1965... och vem kan då ha författat den... lätt att tro på högerpolitiker typ Carl Bildt som vid den tiden började profilera sig politiskt men... jag tippar på Jan Guillou

Det kallar jag feeling för nutidshistoria! (Synd bara att du vacklade i sin övertygelse där på slutet.) Det var nämligen just precis 1965 som insändaren skrevs och publicerades i Svenska Dagbladet. Men mitt gulnade klipp är inte från SvD utan från Svenska Freds- och skiljedomsföreningens tidning Pax, som citerade insändaren i ett av sina nummer för ca 20 år sen.

Mota det motiga

Man måste hitta sina recept mot vardagens små förtretligheter. Ta hand om sig när något är uh och usch och ynk.

För det mesta blir jag ynk när jag blir förkyld. Det gör detsamma att jag vet att det är förkylningen som skruvar ner humöret så att det där som man annars skulle hantera med ett fnysande eller möjligen ett morrande och sen en klackspark, istället blir ett ujande och ett jämmerligt ömkansgnäll.

Strategin mot dagens motigheter är påbörjad. Lång promenad. Långt telefonsamtal. Idé till ännu en novell i en novellsamling. Och idé till ännu en. Och då vet jag att nu vänder det, nu när idéfasen är påbörjad. För att det ger kraft. För att idéer - små eller stora; privata, yrkesmässiga eller intresserelaterade - alltid innebär tilltro.

Gissa skribenten

Mitt skrivbord består just nu av diverse avlagringar papper som ska sorteras. Istället för att gå igång med det, tar jag tag i ett stackars gulnat urklipp och tänker att det här måste jag bara visa. Och så kom jag på att jag kan göra en tävling av det. Och så kom jag på att då kan det här ju vara första delen av många i en tävling på temat "Gissa skribenten/författaren". En variant av Lottens litterära julkalendersgåtor.

Dagens fråga: Vem har skrivit nedanstående text? Bonuspoäng om du vet var den publicerats.
(Det citerade stycket är bara första delen av en ungefär dubbelt så lång text)

Hr redaktör! Nyligen invigdes en ny del av tunnelbanan bl a till Östermalmstorg. Stationen är helt fri från annonser (utom i rulltrapporna) men i gengäld har konstnären Siri Derkert blästrat figurer på väggarna. "Konsten" har på ett flertal ställen rent pacifistiskt innehåll, med texter som Fred på jorden och Lägg ner vapnen. Detta är väl i och för sig inte så mycket att anmärka på, men det som jag verkligen fäst mig vid är de inläggningar i golvet med anti-atombombsmärken. Dessa förekommer på ett flertal ställen. Jag anser, att våra allmänna kommunikationsmedel inte bör bli föremål för propaganda. Kampanjen mot atomvapen drivs trots allt av en relativt liten grupp av folket, och skulle alla minoritetsgrupper tillåtas att kludda ner våra tunnelbanestationer då vet man inte hur det skulle se ut.

Intervju med romandebuterande Marie Wetterstrand

Jag har bett Marie Wetterstrand att få göra en intervju med henne. Marie är aktuell med boken Utanför huset som lagom till bokmässan kommer ut på Isaberg förlag. Det är hennes romandebut.

Hej Marie, hur skulle du vilja beskriva dig själv?
Det är svårt att beskriva sig själv. Det finns troligen en viss skillnad mellan hur jag vill vara och hur jag är. Jag vill vara ödmjuk, inkännande, harmonisk, glad, tuff, modig och snäll men jag tror att en mer passande beskrivning är energisk, slarvig, ambitiös, rastlös, burdus, känslig och kreativ.

Din tillvaro brukar alltid vara full med diverse jobb och kreativa projekt. Vad håller du på med just nu?
Just nu är det förhållandevis lugnt. Jag har jag precis tillfrisknat efter en lång förkylning och återgått till mitt jobb. Jag jobbar som lärare och resurspersonal på gymnasiesärskola och har börjat hålla bildlektioner och fotolektioner och mycket av energi och tankeverksamhet går åt till det. Annars är det releasefestförberedelser, lite foton, ett nytt textilmönster och ett textilt fyrfärgstryck på gröngula stockrosor. Tankar finns på att börja sticka något (det är ju höst) och på att börja sy ett lapptäcke. Och så pluggar jag ju till lärare på halvfart också.

Du ägnar dig åt flera olika kreativa uttrycksformer. Hur fungerar din kreativitet? Kan du t.ex. känna att "idag vill jag skriva" eller låter du dina olika talanger varva varandra? Hur kommer du fram till vad du vill göra? Har det något med sinnesstämning att göra eller "bara" med idéer, eller finns det andra faktorer som spelar roll?
Min kreativitet tar sig en mängd olika uttryck. Länge försökte jag välja mellan textilkonsten och skrivandet och sedan hade jag en period då mina olika lärare och professorer var inne på att jag skulle kombinera mina uttryckssätt så då försökte jag med det men det gick inget vidare. Jag känner ofta att jag är lite splittrad, tycker så mycket är kul och har så många olika ideer och är lite avundsjuk på människor som har en särpräglad stil. Samtidigt har jag väl börjat acceptera att jag har en massa sätt att uttrycka mig på och tänker att det är ju så det är. Att skapa tror jag handlar mycket om att komma överens med sig själv och sitt tillvägagångssätt. Man måste vara sams med sin process och det är jag för det mesta. Men jag har ont om tid! Sinnesstämningen spelar in i skapandet. När jag är ledsen fungerar det bäst att skriva och när jag är pigg fungerar det bättre att trycka tyg och när jag är trött är det trevligt att sitta i soffan och virka. Det handlar ju om vad som är mest praktiskt också. Att skriva går att göra överallt och närsomhelst men trycka stora tyger behöver jag min verkstad och ganska många timmar för att fixa. Jag brukar inte tänka så mycket på vad jag vill göra. Jag planerar inte så mycket och är inte särskilt systematisk. Snarare kastar jag mig in i saker och så händer det saker på vägen. Jag har väldigt kort startsträcka, på gott och ont.

Jag tänker på ditt skrivande kontra till exempel dina textilkostnärliga uttryck. Berikar de varandra eller stjäl de kraft från varandra? Påverkar de olika uttryckssätten varandra?
Uttryckssätten påverkar inte varandra. De stjäl tid men inte kraft från varandra. Säg att man älskar både chips och lösgodis. När man ätit massa lösgodis ett tag blir man sugen på chips och tvärtom. Sällan är man inte sugen på något. Ofta är man sugen på båda och då får man antingen välja eller äta både och på samma gång. Säg att skrivandet är chipsen och textilen lösgodiset. Och för det mesta kan man inte äta varken det ena eller andra. För det mesta måste man vara nyttig och äta grönsaker.

Hur länge har du hållit på med skrivande?
Sedan jag var fyra år till och från. Väldigt intensivt i vissa perioder, nästan inte alls i vissa.

Vilka former ägnar du dig åt när det gäller skrivande?
Brev, dikter, prosadikter, noveller, roman (er?) och en väldig massa sms.

Hur vill du beskriva din debutroman Utanför huset?
Som en beskrivning av hur det kan vara att leva med någon som inte vill leva. Och om hur det kan vara när någon som lovat att vara med och uppfylla ens livsdrömmar plötsligt drar sig ur.

Varför ska man läsa din bok?
För att förstå mer om hur det kan vara att vara människa. Jag var på en föreläsning för ett tag sedan som handlade om hur bra det är att läsa skönlitteratur för att få ta del av människoöden och titta in i andras liv och därigenom få en ökad förståelse för hur andra har det och hur världen ser ut. Och jag håller med om det.

Din bok är en väldigt gripande historia. Man engagerar sig i de människor man möter i berättelsen. Hur såg det ut för dig när du skrev boken? Kunde du hålla dig distanserad eller levde du dig in?
Jag var förvånansvärt distanserad och metodisk medan jag skrev, men när jag sedan läste vad jag hade skrivit blev jag mer engagerad. Särskilt mycket kände jag för Ellen, mellanbarnet i familjen. Troligtvis för att hon påminner mycket om hur jag själv var som liten.

Vad är du mest nöjd med när det gäller din bok?
Att jag tror att jag har lyckats göra människorna i den levande. Och att den blev klar. En av mina största drömmar har gått i uppfyllelse.

Har du något annat manus på gång?
Jag har skrivit en diktsamling om en dysfunktionell familj ur ett av barnens perspektiv. Den heter ”Utflykt”. Tyvärr har den blivit refuserad av alla förlag jag skickat den till, men jag gillar den så jag funderar på att ge ut den själv. Annars skriver jag väldigt lite just nu. Jag tänker mycket på att jag vill skriva böcker för vuxna förståndshandikappade och läroböcker i sex och samlevnad för gymnasisärskolan och kanske blir det något av de tankarna så småningom. Och så vill jag sätta ihop en massa av mina gamla prosadikter till en helhet.

PS Här finns Maries debutanttext från SVB:s stora höstnummer

våndan med att bli fotograferad, del tre

Den här trevliga fotografen; vårt första möte började med att han ringde på porttelefonen. Jag släppte in honom. Och även om planen var att inte släppa in honom i vårt hem, insåg jag att jag ändå skulle ha honom i hallen och därför fick jag för mig att det var onödigt att han skulle mötas av de två soppåsarna jag hade innanför dörren. Jag ställde kvickt ut dem på balkongen, bara tills han hade gått, tänkte jag. För han skulle ju ändå inte ut dit. Vi skulle ut ur lägenheten så fort som möjligt. Det hade jag lärt mig - inga fotografer i hemmet, i sovrummet, på balkongen. Bara privacy.
Så jag släppte artigt in honom i hallen medan jag trädde på mig skor och ytterkläder och vi samtidigt resonerade om lämpliga miljöer. Jag var väldigt drivande. Särskilt drivande för utomhusmiljöer på marknivå. När han föreslog balkongen eller ett uttjatat torg talade jag mig varm för gården. Det blev som sagt gården.
Men när han hade tagit sina bilder sa han att han ville ha en annan slags miljö också. Balkongen kom upp ännu en gång. Mina motargument var slut och trots att jag hade bestämt mig för att aldrig mer... befann jag plötsligt i mitt hem med en fotograf och vi var i färd med att passera mitt sovrum för vidare anhalt balkongen. Den här gången var det inte mitt sovrum som var problemet. Det var balkongen och det var inte bara på grund av soppåsarna som jag nyss hade slängt ut för att jag inte ville att han skulle se dem. Det berodde också på ett gammalt avdankat fjäderfä som var satt att agera fågelskrämma.

Där på klädvädrarhängaren satt nämligen en halvt uppäten uppstoppad uggla som skydda min balkong mot duvor. Den såg ungefär så dyster ut som en halvt uppäten uppstoppad uggla kan göra. Jag tror inte att jag brydde mig om att förklara den långa historien bakom ugglans närvaro på min balkong. Jag försökte bara upprätthålla den gemytliga stämning som vi hade haft ute på gården. Det var på något sätt lättare på gården, där miljön var stockrosor, lavendel, rosor och schersmin. Här var miljön i avsaknad av trivsamma attribut. Och här skulle jag stå och le.
Det blev en gårdsbild som kom i tidningen den gången. Och jag var nöjd med den, så nöjd att jag faktiskt när en tidning senast frågade efter en arkivbild föreslog att de skulle leta reda på just den. Men inte då, istället hittade de någon gammal anskrämlig historia som jag verkligen inte alls vill kännas vid och där jag verkligen inte känner igen mig själv.

våndan med att bli fotograferad, del två

Den här fotografen, som jag trivdes väldigt bra med, hade fotograferat mig en gång tidigare. Det kom vi fram till under dagens lopp. En del år tidigare hade han fått i uppdrag av den stora draken i huvudstaden att föreviga mig till ett reportage där jag var med. Det började så bra. Vi kom överens om att han skulle fotografera mig ute på gården. Stämningen var avslappnad, dvs han var pedagogisk och peppande och jag lyckades slappna av. Men sen undrade han om han inte kunde få ta några andra bilder också. Han hade sett att jag hade balkong. Det var andra och sista gången som jag släppte in en fotograf i mitt hem. (och jag berättar fortsättningen om det i del tre)

Första gången jag gjorde det var ett år precis innan julafton. Då var det en av lokaltidningarna skulle göra ett reportage och eftersom jag inte hade någon barnvakt föreslog jag att vi skulle träffas hemma hos oss. Innan de kom startade jag en febril röjning av vardagsrummet. Vid den tiden var jag en hårt arbetande ensamstående småbarnsförälder som lågprioriterade städning framför barn och arbete och allt möjligt annat. Bråten jag i sista minuten städade undan hamnade i mitt sovrum, som jag stängde.

Så satte jag och journalisten oss i det välstädade vardagsrummet där julstämningen var påtaglig. När intervjun var färdig kom fotografen. Han hade stått ute på gatan och funderat över lämpliga miljöer och kommit fram till att jag hade balkong. Det kunde jag inte neka till.

Men för att nå den var man tvungen att passera mitt sovrum och jag ville på inga villkor släppa in någon där. Då skulle ju hela den image om ett julmysigt hem som mitt vardagsrum förmedlat raseras på ett ögonblick. Jag försökte mig på några invändningar men fotografen var envis och jag mäktade inte med att vare sig hindra honom eller säga som det var.

Vi travade alltså igenom mitt mycket stökiga sovrum för att han skulle få sin balkongbild. Det var så stökigt att jag knappt ens klarade av att be om ursäkt för att det var stökigt, för det var liksom ett understatement. Vi kom ut på balkongen. Hela det förmedlade intrycket av stökighet gjorde att jag var tvungen att stålsätta mig för att stå ut i den där situationen. Jag försökte fokusera på fotografen och lät honom knäppa sina bilder. Jag undrar om jag log. Jag tror att det var lite ansträngt i så fall.

våndan med att bli fotograferad, del ett

För ett år ungefär var det dags för fotografering. Min underbara författarmentor mailade mig och skrev i förbigående att jag skulle be förlaget att få bli fotograferad under hösten medan ännu någon nyans av solbränna kunde finnas kvar så att jag slapp vara vinterglåmig på bilderna.

Jag mailade i min tur min förläggare som tyckte att det var helt underbart att min mentor rådde mig även i såna världsliga ärenden. Det tyckte jag också, men vid det laget var jag lite bortskämd med min mentors fantastiska tålamod med alla mina tusen frågor, så jag var inte särskilt överraskad.

Förlaget anlitade en fotograf här i min stad och en sisådär vacker dag var det dags. Jag stod precis på benen igen efter min årliga augusti-septemberförkylning. Det var inte mycket färg i mitt ansikte ska jag säga. Vinterglåmig eller förkylningsglåmig - skillnaden är nog hårfin. På tal om hår, så hade jag i desperation över hur oklippt jag var, tagit ett rejält tag med saxen och kapat luggen, samt klippt lite på måfå här och där för att topparna inte skulle se så slitna ut. Och så försökte jag sminka mig för första gången efter den ögoninflammation som jag hade fått under förkylningen. Det gick sådär.

Jag kan inte påstå att jag kände mig vidunderligt vacker när jag lätt ansiktssvullen och med hemmagjord frisyr stod framför spegeln och la på min vanliga tvåminuters sminkning; mer avancerat än så kan jag inte, så det var inte mer med det, men ändå började jag just där och då bekymra mig över att jag aldrig lärt mig något om hur man sminkar sig. Jag insåg med förfärande tydlighet att det kan komma stunder i livet när man önskar att man visste hur man gjorde och också önskar att man hade några såna där preparat som verkar ingå helt naturligt i andras badrumsskåp.
I alla fall så hade jag glansgelé. Den är till håret för att det ska se glansigt ut. Mitt hår brukar se lite glansigt ut i alla fall, men jag inbillar mig att jag liksom förstärker glansigheten och i brist på andra utseendeområden att lägga ner krut på, duttade jag frikostigt med glans i håret.

Sen sprang jag ner till fotografen med en väska med kläder att byta om med. OBS! Det var hans förslag. Jag hade aldrig kommit på tanken själv.
Sen blev jag fotograferad. När man har en fotograf som hela tiden säger "bra!" "perfekt!" "jättefint"! och även med andra ord uttrycker sig superlativt om själva fotograferingsprocessen, så är det väldigt lätt att invaggas i tron att man blir jättesnygg på bilderna. Och så slappnar man av lite och blir lite lättare att ha att göra med än den stela pinne man var en timme tidigare. Till slut tycker man att det är helt naturligt att stå och posera på olika offentliga platser och man hejar i förbigående på en gammal kursare man möter innan man återgår till fotopose.

Fast efter fyra fem timmars fotografering är man lite stel i mungiporna och har ingen aning om längre hur man gör för att le naturligt eller bara se allmänt naturlig ut. Men under själva fotograferingsakten är man totalt obesvärad och gör utan att tveka även sånt som att byta från skjorta till blus på huk bakom en bil på en parkeringsplats och tycker inte alls att det är konstigt att diskutera med fotografen huruvida man ska ha på sig den gröna kavajen eller inte och annat viktigt.

Sen vacklar man hem och är rätt så nöjd och tänker att av alla de bilderna så måste det ju finnas minst hundra som blev kanonbra.

Och så mailar PR-avdelningen några bilder som de tyckte var fina. Och så ger man ifrån sig ett skrik av förskräckt vånda och undrar om det är sådär man ser ut i verkligheten. Sen ska man välja. Man försöker först övertyga förlaget om att det inte behövs några bilder alls, eller att man måste få ta nya. Sen frågar man om det finns fler att välja mellan. Det finns det. När man ser dem jämrar man sig lite.

Sen mailar man förtvivlat till en hel hoper förtrogna vars omdömen man litar på och undrar vilka två man ska välja. Och så förstår de inte alls vad man menar när man inte är nöjd för de tycker att man är jättefin. Och när man har tittat och tittat och tittat på bilderna och avdramatiserat att de ska sitta på en bok och finnas till nerladdning så sker det en omprogrammeringsprocess i hjärnan. Den går ut på att foton är en världslig sak och även om de här bilderna är offentliga så behöver inte det betyda att folk ser dem eller bryr sig om dem och btw så är fotona faktiskt bra och jag ser helt okej ut, det är bara det att jag aldrig vänjer mig vid att foton är ett fruset ögonblick och inte ett skeende. Och när man till slut har valt bilderna så lägger man märke till en liten liten detalj. Håret ser inte glansigt ut; det är fullt av små, små icke utslätade droppar av glansspray.

Nicke Lilltroll - en odödlig figur?

Idag har jag googlat Nicke Lilltroll. Innan Leif G W Perssons uttalande (sorry, hittar inte länkarna till de första artiklarna) i somras hade jag aldrig hört namnet ens. Ingen av de artiklar om hans litterära åsikter som jag läste lämnade någon förklaring.

Jag fördjupade mig inte i det, men förmodade att det var något obskyrt barnprogram under sjuttiotalet som jag hade missat. Men det var det inte vet jag nu. Nicke Lilltroll var huvudperson i ett radioprogram för barn som sändes 1957-1965, läser jag i wikipedia.

Jag var inte född under Nicke Lilltrolls storhetstid så jag vet inte om han var den tidens Björne eller Drutten och Krokodilen eller Televinken. Är han en sån figur som man borde känna till? Borde han ingå i vårt kulturarv? Tas det för givet att alla känner till honom?

Det är intressant det här med referenser. Hur de som använder sig av dem automatiskt utgår från att andra känner till det de refererar till. Och hur många av dem som återger dem gör detsamma. Men de flesta referenser har ett bästföredatum. Sen är det för många som oförstående höjer på ögonbrynen.

Att Nicke Lilltroll trots sin i sammanhanget höga ålder - jag menar - vi pratar inte om något odödligt kulturellt fenomen här - tror jag åtminstone - funkade som referens och gick igenom som en oförklarad sådan kan ha berott på ett par olika saker. 1. Att tillräckligt många journalister är tillräckligt gamla för att veta vem Nicke Lilltroll var och anta att alla andra har nedärvt deras barndomskultur. 2. Att namnet Nicke Lilltroll i det här sammanhanget gav negativa associationer. 3. Att man av sammanhanget kunde utläsa Leif GW Perssons missnöje och att citatet verkade så slagkraftigt eller uppseendeväckande att det fick stå för sig själv.

Sabina avslöjar: Detta visste ni inte om mig

Jag står rakryggat för att jag gjort det nördigaste nördiga man kan tänka sig. Under en period i somras när jag undrade hur det egentligen gick med försäljningen av min bok tänkte jag att jag kunde börja jag kolla in på Bokus vilka andra böcker de som köpt min bok också hade köpt. Varför besvära förlaget med såna världsliga ting som statistik när man kan göra sin egen ungefärliga uppskattning liksom. (Vilket man ju inte alls kan eftersom jag inte vet om kunder som köpt min bok, köpt ytterligare en var eller sju var, och därmed kan jag på det sättet bara göra en okvalificerad gissning på hur många ex av mina böcker som sålts hos Bokus, och en ännu mer okvalificerad gissning på hur många som sålts totalt)

Min tabell blev möjligen inexakt rent statistiskt men bra mycket mer levande och fantasieggande än om jag hade fått reda på antal ex. Och Daniels beskrivning över vilka romaner de som köpt hans bok på nätet också har köpt är väldigt beskedlig i jämförelse med min digra lista i bokstavsordning på titeln. Det ni. Fast den totala listan besparar jag er här. Jag ska inte heller säga hur många A4sidor den omfattade till slut. Och jag försäkrar att jag har slutat nu. Min nyfikenhet är mättad.

Jag vet att kunder som köpt min bok även har köpt böcker som Full fart Molly, Analog elektronik, Arbetsrätten en översikt, Balansboll för en starkare och friskare kropp, En introduktion till förvaltningsrätten och Epidemiologi för hälsovetare.

Att böcker som Argumentationsteori, Energitjuvar, Ge svar på tal, Lev livet fullt ut i praktiken: meditationer, övningar och principer för ett frigjort liv och Varför väljer jag alltid fel partner? har sålts ihop med min bok, ler jag lite åt, men det förvånar mig inte. Inte heller har jag höjt på ögonbrynen åt alla bestsellers och nyutkomna deckare och romaner.

Men jag måste tillstå att jag är lite nyfiken på de personer som förutom min bok också köpte Träna och tävla med skyddshundar, Hamster - lycklig och frisk, Konsten att hålla ihop,Utfärd - berg och glaciärer och Garageboken. Och jag hoppas innerligt att den person som köpt Konsten att hålla ihop inte samtidigt känner igen sig i min bok, för då är det fara å färde. (Jag har några andra titlar jag kan rekommendera istället som passar mycket bättre)

Rimliga förklaringar är såklart att människor kan vara intresserade av både skönlitteratur, glaciärer och garage, köper presenter eller böcker till hela familjen. Men det är mycket roligare att föreställa sig att den som handlar, handlar alla böcker till sig själv, så jag kommer att hålla fast vid den teorin tills jag blir överbevisad. Vilket jag ofrånkomligen blir åtminstone när det gäller alla barnböcker.

ett tillfälligt uppdrag

Jag hade inte tänkt på det innan men publiken är såklart för stor för att det ska finnas enskilda ansikten att hinna få ögonkontakt med sådär stadigt som man kan i mer normala sammanhang, faktum är att hela konsertsalen verkar fullsatt, och kanske är jag också för långt ifrån här uppe på scenen. Det är bara att sätta igång ändå, och jag vänder mig mot en grupp lite till vänster om mitten för att ta avstamp i kontakten med dem alla.

Dessutom har jag glömt vad hade tänkt ut att jag skulle börja med. Verkligen glömt. Men det händer nästan jämt. Jag är van. Det är min trettiosekundersblackout. Men den är aldrig längre än så. Den skrämmer mig inte; jag ska bara igenom. En snabb blick på pappret och jag hittar ungefär rätt. Det får bli så. Nu. Jag är igång. Nu.

Jag går över scenen, vänder mig mot alla jag kan nå med blicken, börjar prata med dem. Berättar, funderar, kommer med förslag och idéer. Det blir som vanligt; ett improviserande av det förberedda. Jag hinner inte hejda det; orden vill ut på ett sätt som överraskar mig, som jag inte alls hade tänkt mig, och det är bara att följa med för nu är jag mitt i en historia.

Tiden tar slut snabbt. Den är begränsad. Jag visste det och jag har hunnit det jag trodde. Men det finns mer, så mycket mer. Jag vill fortsätta, jag är berättarivrig. Jag hade glömt hur roligt det var, hur mycket jag gillar de här tillfällena att dela med sig av tankar, åsikter, idéer.

Efteråt är jag hög. Engagemangshög, extroverthög. Jag hade glömt hur roligt det var, hur mycket jag gillar det, att få berätta om sånt jag tycker är viktigt.

stjärnorna, som om de vore infattade

Jag vill säga att jag tycker om att titta på stjärnorna, jag menar, verkligen tycker om. Men det är ju ingenting att berätta. Det gör väl alla. Men i alla fall. Jag tycker om att titta på stjärnorna. Det är så. Jag vill berätta det i alla fall. Jag tycker det är vackert; hisnande överraskande vackert på ett bekräftande sätt. Det gör mig lugn och lycklig och förunderligt vördnadsfull inför det lilla livet och den stora rymden och miraklet med existensen.

Jag har gjort det den här veckan. Jag har tittat på stjärnorna. Vid havet, invid havet, i hamnen. Jag var där för att möta havet, veta var det fanns. Man kan inte vara i en stad vid havet utan att besöka havet. Jag kan inte. Jag måste dit, jag måste veta, jag måste se, jag måste vara där. Som om det vore oartigt mot livet självt att inte vara där vid platsen där mark och vatten möts. En vilja att vara en del av det mötet.

Det var mörkt. Och svanarna syntes bara för att de ensamma var vita i allt det dunkelt senkvällsmörka. Över dem: stjärnorna. Och det var vackert.

mobilt prat

När folk som åker tåg pratar i mobiltelefon verkar det oftast vara för att det är de som ringer upp. Jag vet inte om de passar på att vara effektiva och klara av sitt sociala liv när de bara ägnar sig åt en så världslig sak som att förflytta sig, eller om det är rädslan för tomrum och ensamhet. Vad det än är så verkar det ofta vara ganska så prosaiska samtal. Repliker som "jag har tråkigt" eller "jag är trött" är vanligt förekommande.

Den allra vanligaste företeelsen är att den som pratar måste upprepa många gånger vad han eller hon säger, för att personen i andra änden har svårt att höra eftersom det är dålig mottagning.

Jag är överraskad över ihärdigheten hos de mobiltelefonpratare som idogt upprepar fraser som "jo jag sa att han ser ut som en luffare på det kortet" och andra småpratspåståenden tills samtalspartnern äntligen lyckas snappa upp budskapet. Själv tror jag att jag hade gett upp efter andra gången. Men jag har liksom fått för mig att det enda jag skulle vilja upprepa sju-åtta gånger när jag befinner mig i en tågvagn med ett femtiotal okända människor är viktiga saker som måste sägas bums och inte kan vänta.

Förmodligen lider jag av ett sällsynt stort integritetsbehov eller något annat, men jag har fortfarandet inte vant mig vid att föra längre samtal i mobilen när okända medmänniskor kan höra vad jag säger.

En annan sak som förvånar mig är alla de som blir förvånade när samtalen då och då bryts. För då blir nästan alltid den mobiltelefonpratare som sitter på tåget förvånad. Han eller hon börjar fråga "hallå?" "är du kvar?" "hör du mig? " och sånt. Gång på gång. Min teori är annars den att de som pratar i mobiltelefon på tåg förmodligen har gjort det förut och därför borde ana att täckningen är ungefär likadan som igår eller förra veckan eller förra månaden eller förra halvåret, och därför borde de inte bli så förvånade när samtalet bryts. Och min teori angående frågan "är du kvar? " är att om den som får frågan tre gånger i följd inte svarar, så är han eller hon inte kvar. Men det är som sagt bara en teori.

resa

Jag gillar ljudet av rullväska som dras längs en trottoar. Jag gillar att höra ljudet och tänka att där är någon som är på väg bort eller på väg hem. Jag gillar att höra ljudet och ägna den okända människan ett ögonblicks uppmärksamhet; en vag lyckönskning till de upplevelser som ska göras eller de upplevelser som har gjorts.

Jag gillar att själv komma dragandes med min rullväska från busshållplatsen mot hemmet. Höra ljudet och tänka att här går jag. Här går jag, på väg hem med min fullpackade resväska och mina fullmatade erfarenheter.

Ikväll kom jag hem. Jag drog min rullväska i den sensommarsvala kvällen längs trottoarerna och det gjorde inget att det var lite tungt med den i den ena handen, en tygkasse i den andra och en ryggsäck på ryggen. Jag föredrar ändå att komma hem så, gåendes den sista biten. Det var bara ett och ett halvt dygn som jag var borta, men ibland är intrycken och tankarna så många att tiden känns som så mycket längre.

Och jag kom hem och jag var nöjd, för att allt - allt hade gått så bra och varit så roligt och intressant. Och jag kom hem och jag var nöjd, för att det var så härligt att komma hem. För att det efter en jobbgrej, hur rolig den än har varit, är så skönt att landa i sin egen vardag, bara vara i sin trivsel, i sitt hem, och känna att det är gott nog.

Marie har skickat vidare

Marie ber mig berätta åtta saker om mig.

Jag smalnar av uppgiften lite och låter den handla om skrivande:

1. De texter som jag publicerade på min första blogg sparade jag efter hand som jag skrev dem i något enkelt dokumentformat som ingick i min lågprisdator. (Jag hade inte word på den tiden). När jag tog mig samman och skulle göra manus av texterna visade det sig att i princip hela texten hade raderats och ersatts av en helt obegriplig teckenmassa. Jag vet fortfarande inte hur det gick till. Men i det läget var jag rätt tacksam att jag hade en blogg så att jag kunde kopiera mina egna texter. Så småningom fick jag ett officepaket så att jag kunde lägga in texten i word och göra ett manus av den.

2. När jag var ung tonåring skrev jag samhällsengagerade dikter på rim inspirerad av Stig Dagermans Dagsedlar.

3. När min farfar (en fd språklärare, och översättningsintresserad skribent) fyllde 90 gav jag honom två berättelser som jag skrivit på hans hemspråk för att jag tyckte att det var en rätt schysst present till en gammal man som sysslat med språk och litteratur. Han rättade dem med rödpenna och returnerade dem till mig.

4. En av berättelserna hade jag skrivit på en språkkurs ett tidigare år och det är det mest litterärt lyckade jag kunnat formulera på ett annat språk, och jag tror att jag kommer att återanvända och vidareutveckla den på något sätt, fast då på svenska.

5. När jag får jätteflyt när jag skriver blir jag så entusiastisk och glad av det att jag till slut får svårt att sitta kvar framför datorn. Då måste jag gå en runda i köket och avbryta mig innan jag kan fortsätta.

6. Jag har fått frågan från några olika håll om jag inte kommer att skriva en fortsättning på min debutroman. Men det kommer jag inte att göra. Mina kommande skrivprojekt är väldigt annorlunda.

7. Jag skrev torftiga och stela uppsatser i princip hela skoltiden igenom men blommade ut i brev och kåserier på fritiden. Under mina äldre tonår skrev jag svårmodiga dikter och ett och annat kåseri. Några noveller, lite kortprosa och ännu något kåseri lyckades jag klämma ur mig när jag var runt tjugo, och lite fler dikter. Men annars skrev jag i princip ingenting skönlitterärt förrän jag var 27, och då bara under en kort period, och därefter dröjde det tills jag var runt 35, med undantag för kåserier och brev. Ändå har jag alltid sett mig själv som en skrivande människa och pratat vitt och brett om hur gärna jag har velat skriva (men inte tagit den längtan på tillräckligt stort allvar för att göra något åt den)

8. Jag vet att jag har hamnat rätt när jag hör texten (eller läser den högt) inom mig samtidigt som jag skriver den. Då finns det en genklang.

Häromveckan, hemma hos

”Ni får hålla honom om ni vill” sa min vän om den lilla nyfödda som låg på soffan och sov.

Vi satt på varsin sida om honom, andaktsfullt, smekte fingertoppsförsiktigt hans lilla hand, uttryckte all den där förvåningen som uppstår varje gång man möter en nyfödd.

Att de är så små. Att de är så fantastiskt fina. Att de redan förmår så mycket. De små minerna och rörelserna i sömnen. De små ljuden. Den lilla munnen, de små små händerna med miniatyrnaglar på de små smala fingrarna. Det lilla fjunet på huvudet.

”Ni får hålla honom om ni vill” sa min vän igen.

Att få den äran. Att bli betrodd. Att sitta så med en ny liten människa i famnen som sover vidare, som vilar tryggt i ens armar, som bara fortsätter sina små små ljud, sina rörelser, sin sömn, sitt liv. Att få känna den lätta tyngden, den välbekanta formen hos en nyfödd människa, den doften som de har, den värmen.

Den stunden. Den känslan.

vid spisen

I en av mina favoritböcker om medveten närvaro, Vart du än går är du där, finns det ett kapitel som heter "Att skura spisen med Bobby Mc Ferry". Jag kom att tänka på det imorse när jag ägnade vår Husqvarna den uppmärksamhet den förtjänar.

Städning ligger egentligen inte på min topp-tio- lista över sysselsättningar jag gärna ägnar mig åt, men när jag stod där vid spisen och gnuggade och gnodde blev jag påmind om hur mycket den mentala närvaron betyder för trivseln och hur det i sin tur kan få vilken prosaisk syssla som helst att bli ett trivsamt sätt att låta tiden gå på.

Jag kan inte påstå att jag satte igång med någon särskild entusiasm, men när jag väl var igång blev det hur förnöjsamt som helst att se hur fläck efter fläck försvann. Jag, som varit rätt så splittrad i tankarna några dagar, ägnade mig just där och då bara åt en enda sak; både i handling och i tanke; och det var att rengöra spisen. Och efteråt var jag nöjd, sådär gnolgladnöjd.

Tricket för min del, som jag måste påminna mig om ibland, är att bryta ner hushållsarbetet till separata vardagssysslor och utföra dem en i taget. Det är ett snällt sätt att göra det på tycker jag, för man sammanfattar för varje syssla vad man har åstadkommit istället för att se allt som ännu inte blivit gjort. Och man märker att man kommer någonstans.

shake it baby

När jag börjar dansa runt spontant i lägenheten, när jag grips av obetvinglig lust att göra det för att jag blir så glad av musiken jag lyssnar på, då inser jag (varje gång det händer) att jag vill dansa oftare.

Det är som kognitiv terapi. Om man blir glad av att lyssna på musiken, förstärker man den glädjen man redan känner.

Det är som medveten närvaro. Ännu ett fantastiskt sätt att stanna upp och glädjas och vara här och nu.

Det är som att stanna till inför en rosenbuske och sniffa in doften från blomsterbladen, eller en lavendel och klappa plantan, eller en katt och stryka pälsen. Följa med i sinnet.

Så enkelt.

min musiknostalgi

Min tidiga musiknostalgi, delar av den:

Mina tankar irrade vidare från Elvisskivan jag inte hittade till andra skivor från min barndom. Beatles fanns hemma. Hoola Bandola Band. En massa jazz och folkmusik. Visor, visor. Lite klassiskt. Och så hade vi några barnskivor också; det var lyx (John Blund och Emil och Griseknoen och några till). Och så fanns där humor; Hasse och Tage förstås, och några andra.

Men tillbaka till musiken. Finn Zetterholm gjorde en LP med svenska tolkningar av Joe Hill- låtar. Jag har LP:n kvar men ingen grammofon. Och vad jag vet finns sångerna inte på cd. Hur som helst kan jag rekommendera dem om någon som har en grammofon skulle springa på LP-skivan. Finn Z har precis rätt vasst rasp i rösten i den inspelningen för att göra de låtarna rättvisa.

Sven Bertil Taube. Han sjöng in Mikis Theodorakis visor. Det riktigt kändes hur viktiga de var. Han sjöng också in Ulf Peter Olrogs visor. "På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter, ska vi spela du och jag en kort minut. Kanske änglarna i fönstren några slantar kastar ner... " En gång när jag pratade med en kompis visade det sig att han också hade lyssnat på Olrogs visor som barn. Det var som att hitta en själsfrände. Någon som man kunde dela denna lilla nostalgireferensram med.
Precis som Södra Bergens Balalajkor och Manolito de la Platas Flamencoskiva är och förblir detta omistlig musik från min barndom. Det ni. ;)

Det är förfärligt med nostalgiprat av den här sorten. När man har börjat rabbla sånt här vill man bara fortsätta. Det är som om minnet vecklar ut sig som ett långt långt dragspel eller som något trollkarlsrep; det bara fortsätter och blir längre och längre. Man ser skivomslagen framför sig; ett efter ett, minns musiken (inte så konstigt förstås), minns var hacken var.

Junk och Elvis

Olle Svalander som skrev bloggen (som blev bok) Den sköna konsten att förlora (under pseudonymen Mats Hård) kommer ut med bok nr 2 nu i dagarna.

Den heter Junk och handlar om Elvis Presley, vänskap och kärlek och lite mer . Mer information finns här. När jag läste igenom Olles informationsmail om boken, där han bland annat skriver att många nog har en slags relation till Elvis, kommer jag att tänka på när jag var barn och lyssnade på skivorna och såg de mediokra filmerna som jag då var odelat positiv till. Fram poppar ett minne av en T-shirt jag hade som på något sätt hörde ihop med Elvis eller lyssnandet eller den tiden. Jag minns inte hur. Men jag minns att jag gillade den där T-shirten väldigt mycket. Den var vit och det var tjock bra bomullskvalitet. Fast så skulle jag inte ha uttryckt det på den tiden.

Snacka om avlägsen Elviskoppling. Och för att fortsätta med det; Nu har jag letat i tio minuter efter min enda Elvis-cd för att berätta vilken låt jag gillar att städa och dansa till, men jag hittar den inte. Och jag kommer inte ihåg titeln utantill men det var nr 23. Eller möjligen 24. Eller något annat på 20- ... ;)

bevingade ord - eller åtminstone fullfjädrade

Anna bjöd på ett citat som jag ler åt.

"En påfågel som sitter på sina stjärtfjädrar blir bara en vanlig kalkon."

(Dolly Parton)

läs

Idag skriver Anna Svensson en bra debattartikel apropå den där debattartikeln om stureplansprofilerna som jag tyckte till om häromdagen.

Anna är chefredaktör för tidningen Macho.

god, billig och nyttig snabbmat

Kom hem till ett nästan tomt kylskåp. Vrålhungrig. Var tvungen att snabbt hitta på en maträtt som uppfyllde mina behov: Det skulle gå snabbt, jättesnabbt. Det skulle inte vara ägg (idag igen). Det skulle vara en varm rätt med tuggmotstånd (dvs inte soppa eller gryta). Det skulle inte vara någon pastasås. (för jag hade ingen lust att vänta på att pastan skulle koka färdigt.)
Svängde ihop enklaste enkla som jag blev rätt nöjd med. Förmodligen finns rätten redan, men eftersom jag är usel på att förkovra mig i kokböcker - även de jag har hemma - kände jag inte till den innan.

Gör så här:
Fräs kikärter, salladslök, vitlök, tunna morots- och palsternackskivor (jag hyvlar dem när jag vill ha dem tunna) i sesamolja. Krydda med t.ex. någon färdig indisk kryddblandning; jag tog tikka masala och salt.

Tillagningstid: Inte mer än 5 min totalt.

(Rätten kan säkert varieras genom att kompletteras med allehanda ingredienser. Nästa gång satsar jag kanske på broccoli, tomater och/ eller färdigkokta linser)

sensommarboktips

Tre boktips ur sommarens läsning:

Solstorm - Åsa Larsson
En bra, lite annorlunda deckare. Ännu en i serien om juristen Rebecka Martinsson och Kirunapoliserna. Tre skäl att läsa den: En deckare med ett persongalleri som gör att man verkligen blir nyfiken på personerna; inte minst bifigurerna, vars livshistorier driver läsningen framåt. Språket. Ett språk som man vill läsa, upplevningsläsa. Ett eget på gränsen till säreget språk, ett sånt som man skulle stanna upp inför om det inte vore så att berättelsen drev en att läsa vidare. Samhällsdimensionen. Angelägna ämnen. En av få pocketböcker och en av ännu färre deckare som jag köpt och som får stå kvar i bokhyllan efter läsning; den här vill jag inte ge bort, den här vill jag bara låna ut och kanske läsa om.

Världens sista roman - Daniel Sjölin
Är överraskad över att jag lyckades hitta ett olånat exemplar på biblan, men jag var kanske där precis innan recensionerna kom. Läs vilken bokrecension som helst; de beskriver det mycket bättre än jag. Och jag har inte ens läst ut den; inte ens kommit halvvägs. Men det är så många olika slags glädje i den att jag vill tipsa om den bums. Berättarglädje. Språkglädje. Ordglädje. Litteraturglädje. Livsglädje, för visst måste det vara en slags livs-litteraturglädje att veva ihop allt det där? Eller ska vi kalla det humor, för humor finns det i massor och jag vill också läsa in "nu jäklar ska här minsann skrivas en bra bok"; någon slags beslutsamhet. Och en berättartrovärdighet som gör att jag gärna följer med författaren in i den här historien; det finns en berättartrovärdighet från sidan 1 som inte handlar om jagets beskrivning av jaget, utan som handlar om författarens utstakade kurs; det guppar hit och dit, man kommer till nya ställen, men man är med, hela tiden. Det är litteratur som flödar. Och jag ler, och jag läser och jag intar orden, språket, i mig. Och om jag nu har skrivit "upplevningsläsa" om Åsa Larssons språk, så måste jag skriva det här också, fastän det blir tjatigt, och fastän jag egentligen menar något starkare, fast på ett annat sätt, för de går inte att jämföra. Men det är alltså så att man intar språket, man inmundigar det samtidigt som man läsupplever det.

På resa med Herodotos - Ryszard Kapuscinski
För att den är fin. Det här är lågmäld berättarglädje med funderingar och redovisande av tankar och frågor; sånt som man själv frågar sig eller funderar över men som är så enkelt att det sällan redovisas i böcker, men som när man läser det får en att le; av igenkänning, av konstaterandet att dessa enkla frågor och tankar är såna vi alla drabbas av i vårt möte med världen; må vara nya platser eller nya situationer. Dessa Kapuscinskis frågor kommer oftast (alltid?) efter det att han återberättat ett stycke ur Herodotos historia. Han frågar hur det gick till, vad som hände, vad de tänkte. Och ställer alla frågor som lyfter fram historien till livfullhet, som gör det berättade till en berättelse. Till exempel undrar han över en färd genom öknen; en armé som färdas med två kungar; en som bestämmer och en som nyligen nära nog dödats av den andra). Han undrar hur det går till när kungen som bestämmer dricker vatten, för han har särskilt vatten som transporteras enkom för honom. Och det som framstår som en enkel nyfiken fråga, blir med sina följdfrågor något som får en själv att svepas in i historien: Man undrar hur det går till när Kyros ska dricka vatten? "Kom med vatten ropar han till tjänarna. Hans vattanbärare måste vara osedvanligt pålitligt folk, som svurit på att inte tulla på de dyra dropparna. Nu kommer de på befallning med silverkruset. Dricker Kyros ensam eller säger han: "Här Kroisos, drick du också!"
Kapuscinski ställer fler frågor om den här episoden (och om alla andra); han undrar om kungarna talar med varandra, hur de i så fall talar (med tolk?), vad det finns att tala om "förr eller senare måste samtalsämnena ta slut", han undrar över deras relation och det gör berättelsen spännande.
Men ingen luras väl av dessa till synes enkla frågor; Kapuscinski är en lärd man som gärna delar med sig av sin klokhet, sina erfarenheter, det han vet. Fast han gör det som om han bara småpratade lite med en. Det är häftigt.

Min text höll inte måttet

Jag har blivit refuserad. Försökte få in en tjuvlyssning på populära Tjuvlyssnat i våras, men det är bara att inse att de inte tänker ta in den.
Och jag som var så mallig över att jag för en gångs skull lyckades memorera samtalet hyfsat väl ända tills jag kom till en dator och kunde skriva ner det... ;)

Här är mitt refuserade bidrag - en rörande rörig konversation som - det ska erkännas - var ännu rörigare och något längre i verkligheten, men jag hängde inte med i alla svängarna, fast jag lyckades få grepp om dialogens huvudspår:


Plats: på en indisk restaurang (som finns i en lokal där det tidigare låg en kinesisk restaurang):

Servitrisen frågar om kvinnan, 55+, som slagit sig ner i hörnet vill beställa.
Kvinnan: Jag tar kyckling
(På menyn finns två olika kycklingrätter)
Servitrisen: Vi har fem olika rätter och du kan välja två (servitrisen pekar mot griffeltavlan där rätterna står angivna)
Kvinnan: då tar jag Tandoor. Vad är det?
Servitrisen : Det är lerugnsgrillad kyckling.
Kvinnan: Grillad kyckling?... okej.
Servitrisen: Du kan välja två, vi har fem rätter och du kan välja två
Kvinna: Har ni fyra små rätter?
Servitrisen: Nej, vi har fem rätter och du kan välja två
(Kvinnan väljer till slut tomat dal)
Servitrisen: Vill du ha nan-bröd?
Kvinnan: Vad är det?
Servitrisen: Det är indiskt bröd
Kvinnan: Nej, inget indiskt, det är för starkt.

kommunikationssvårigheter och anmälda våldtäkter

Ida Persson Lännerberg, kultursidan i Sydsvenskan, kommer med rättmätiga och välformulerade invändningar mot en debattartikel i Expressen.

Jag vill gärna fylla på med fler invändningar, så självklara att de inte borde behöva formuleras, men eftersom nu debattartikeln tryckts så verkar det trots allt behövas.

Monica Jonsson, som inte vill att hennes kompisar ska dömas på förhand (vilket i sig är ett schysst påpekande; det är liksom praxis i en rättsstat), undrar om det är tabu att ifrågasätta en misstänkt våldtäkt. Jag vet inte vad som får henne att tro det. Problemet när det gäller anmälda våldtäkter är väl knappast att de inte ifrågasätts; tvärtom, det om något har visat sig de senaste åren vid flera uppmärksammade rättsfall där kvinnors berättelser misstrotts eller inte tillmätts någon (avgörande) betydelse i domstolar.

Monica Jonsson påstår att det handlar om vad man själv väljer att utstråla. Det är bara att bestämma sig. Så synd bara att så många som inte alls trott att de utstrålar att de vill ha sex, än mindre att de vill bli utsatta för sexuella övergrepp, ändå blir våldtagna. Men, som Monica Jonsson skriver, så är det svårt med kommunikation. Ja, det är det tydligen, eftersom så många ignoranta typer tar tillfället i akt oavsett vad den andra parten säger eller utstrålar.

Jag undrar om det är därför hon menar att man måste bättra på sin aura (jodå, hon skriver om auror också) lite så att andra kan avläsa den rätt. Fast jag vet inte riktigt om det biter på dem som inte förstår ordet "nej" eller inte märker andra betydligt mer konkreta sätt att kommunicera ett nekande eller ett ointresse. Jag är inte så hemma på auror, men jag inbillar mig fördomsfullt att de är mer subtila och svårtolkade än vårt verbala språk; åtminstone när det gäller termer som "ja" och "nej".

Och så påpekar hon "För någonstans handlar det om att vara tydlig gentemot sin omgivning med vad man vill." Tyvärr verkar inte tydlighet vara en universallösning som biter på våldtäktsmän; eller våldsverkare över huvud taget. Att visa i ord eller handling att man inte samtycker; att säga eller skrika nej är inte detsamma som att lyckas freda sig från övergrepp.

Det är lustigt när Monica Jonsson skriver om "dagens kommunikationshinder". Jag vet inte riktigt vad det är, men jag gissar att hennes debattartikel är ett exempel på det. För hennes andemening (det jag tror är hennes andemening); att man inte ska döma på förhand; försvinner i svamliga kaskader som handlar om kvinnors ansvar för mäns beteenden. Och jag tänker på det där gamla mailet som cirkulerade för en del år sen, om mannen som fick skylla sig själv för att han stod vid en bankomat iklädd kostym sent på kvällen, och då är det klart att han får räkna med att bli rånad, och jag tänker att det skulle nog behöva cirkulera lite fler såna historier som visar på absurditeten med att skuldbelägga den som utsätts för övergrepp.

"Vi har en skyldighet gentemot oss själva att tänka objektivt på hur omgivningen kan tänkas tolka vårt beteende." menar Monica Jonsson. Problemet är bara att omgivningen består av unika individer; alla med sina tolkningsmönster, och det vore trist om man för att vara på den säkra sidan ska utgå ifrån hur just (presumtiva) våldtäktsmän uppfattar en. Men om vi nu ändå stannar upp inför detta påstående; vore inte det bästa om till exempel killar fulla med "förnedrande jargong" (MJ:s ordval) stannade upp och objektivt tänkte på hur omgivningen kunde tänkas tolka deras beteenden? Och kanske rent av lärde sig något av det och förändrade sina beteendemönster?

Norstedts

Fraser som inbegriper orden "min förläggare" och "min redaktör" har jag svängt mig med det senaste halvåret. Men "mitt förlag" säger jag inte; det enda som går att säga är Norstedts och Norstedts förlag. Idag när jag städade i bokhyllan med pärmar, viktiga papper, tidskriftsamlare, mer viktiga papper och diverse annat, hittade jag ett häfte med anteckningar från de första samtalen med min förläggare. Mest har vi pratats vid i telefon och mailat varandra. Två gånger har jag varit på besök på förlaget. Och det gör skillnad. Det skapar en känsla av tillhörighet. Att jag är en av alla dem som hör dit. Det blir påtagligt när man är där; att man ingår. Och det är en häftig känsla; och det har något med vördnad inför alla de otroligt begåvade författare som ges ut där och den yrkesskicklighet som de som arbetar där har, men det är också en aldrig upphörande gladförvåningskänsla; "tänk att jag..."

Första gången jag var där var i november förra året. Jag skulle vara sådär effektiv och passa på att träffa min förläggare när jag ändå var i Stockholm på konferens för mitt arbetes räkning. Jag hade tillbringat dagen i ett alltför litet konferensrum med alltför lite syre och alltför många män i övre medelåldern som hade så viktiga och intressanta saker att berätta om sina verksamheter att de helt enkelt inte kunde hålla sig till den föreslagna talartiden till skillnad från de alltför få unga kvinnorna.* Detta gjorde att tiden försköts och hela eftermiddagen gick utan att vi kom in på de frågeställningar som vi skulle hinna med. På slutet lyckades jag med konststycket att ofrivilligt provocera en av männen genom att kasta ur mig några råd apropå de bekymmer han hade beskrivit att de drogs med. Det var alls inte min mening att provocera, men att jag sådär lättvindigt föreslog lösningar på hans allvarliga problem var tydligen inte så trevligt. Att jag dessutom till på köpet försökte komma in på de frågeställningar som moderatorn hade ställt upp från början genom att även där häva ur mig lite förslag var förstås alltför magstarkt. Jag kom ifrån mötet hungrig, trött och lätt förvirrad över de reaktioner jag hade väckt. Klockan var sen eftermiddag och jag hade redan varit vaken mina tolv timmar.

Så kom jag till förlaget. Det stora, anrika förlaget. Huset syntes på håll, sådär pampigt respektingivande för en liten debutant som jag. Min förläggare välkomnade mig, visade mig runt och berättade om själva bokprocessen. Och hon presenterade mig för alla som var kvar vid denna sena timme, vilket var påfallande många. Och de log så vänligt och var så positiva och tyckte att det var så roligt att få träffa mig och en av de andra förläggarna sa att han hade hört så mycket positivt om min bok och en författare som kom förbi önskade mig lycka till. Allt kändes totalt verklighetsfrämmande men jag var så matt av dagen att jag bara accepterade allt och trots den verklighetsfrämmande aspekten bestämde mig för att det nog är så här det är att vara en liten debutant.

Jag gick därifrån med mitt förlagsavtal, lite informationspapper och en bok från höstens utgivning i ryggsäcken. Och jag visste att jag skulle trivas där.

Nästa gång jag var där var det vinter. Jag kom till Stockholm med den hemskickade nyckeln till den lilla övernattningslägenheten i Vasastan i vänstra byxfickan. Gick några extrarundor i de kringliggande kvarteren och lät mig drabbas av total nostalgi. För där var jag som barn; där bodde min farmor och farfar. Där låg leksaksaffären där jag en gång fick en tamburin och där jag och min bror en annan gång fick bondgårdsdjur och en röd dubbeldäckarbuss och det är möjligt att det var då jag lärde mig ordet kulting, för Farmor och vi lekte intensivt med griskultingarna. Där låg huset med den svarta järngallergrinden till hissen; där låg lägenheten med Farmors hårspännen i en liten burk på byrån i hallen.
Sen satt jag i övernattningslägenheten och tittade ut genom gårdsfönstret och betraktade det orörda snötäcket som klädde de omgivande hustaken och tänkte på Lillebror och Karlsson på taket. Det bara blev så; det gick inte att sitta i en lägenhet på femte våningen i Vasastan och se ut över en trång liten gård och de omkringliggande hustaken och inte göra det.

När jag kom till förlaget förmiddagen därpå blev det ännu en presentationsrunda med min redaktör som guide; jag sa hej hej till alla glada ansikten på Informationsavdelningen och de påstod att det var kul att träffa mig och någon hade läst min bok och tyckte att den var jättebra och det värmde gott.
Så halkade vi iväg nerför backstumpar och kullstensgator till en restaurang i Gamla Stan och åt en god lunch tillsammans; jag, min förläggare och min redaktör och babblade på om lite allt möjligt. Det var lätt, trevligt, kul och intressant, men framför allt schysst att få möjlighet att bara umgås lite sådär opretentiöst.

Efter lunchen skulle jag och min redaktör ha genomgång. Vi satte oss i ett mötesrum med utsikt över vattnet, vilket kunde betraktas som totalt slöseri eftersom vi bara skulle stirra i papper, men jag hann med att hänföras ett par minuter först innan jag gled ner i en clubfåtölj och försökte göra mig så bekväm som möjligt, vilket var på väg att lyckas tills jag såg hennes fullklottrade manus och om vi inte hade börjat genomgången så snabbt hade jag förmodligen gripits av obehag över alla dessa markeringar, för jag hade inte alls förstått att det var så mycket som behövde ändras och jag som trodde att jag var rätt så bra på svenska. Särskilt som hon hade sagt att det inte var så mycket att ändra, vilket jag nickade nöjt och belåtet till; men sen såg jag som sagt manussidorna och alla hennes lustiga redigerarsymboler. Medan jag lugnade mig med en klunk te förklarade hon hur hon tänkte och vad hon ville föreslå och det var så självklart rätt alltihop att jag blev paff. Och alla hennes markeringar var relevanta och jag sa ja, ja, ja till förslagen och vi kom överens om att dessa små detaljer kunde jag fortsätta gå igenom hemma och ta ställning till. Hon hade sett allt, kändes det som, och det var så enkelt att komma överens att jag blev paff. Dessutom hade hon totalkoll på min berättelse och kunde säga sånt som att "men i början skriver du så här och då stämmer det inte med den den här meningen." Förutom hennes imponerande sinne för detaljer, så hade hon ett lika imponerande sinne för helhet och hade inte bara "sett" min berättelse, utan också analyserat den; fångat in den; förstått vad jag ville och hjälpte mig att se hur redigeringen kunde jobba med berättelsen och förstärka den.

Vi var klara så snabbt att jag hann ruinera mig i affärer på hemvägen. Jag intalade mig själv att allt var belöningar och köpte ett par halvvantar i petrolblågrön ull i en affär på Söder och halsband och armband med stenar i oemotståndliga mönster och gröna och blå nyanser som reades ut till halva priset i en liten bod i Gamla Stan. Och med nollställda bankkort gick jag belåtet vidare mot centralen, med det utskrivna manuset och en bok från den senaste utgivningen i ryggsäcken. Och jag tänkte ännu en gång att jag gillar att vara på Norstedts.



*En annan sak som var intressant var att männen var representanter för sina verksamheter men arbetade inte med dem, medan de kvinnor som var där, arbetade med de verksamheter de var där för att representera

Ett barn är fött

Det är en vördnad, varje gång, det är läge för en glädjesång, ett glädjesprång, ett blomsterfång. Det är en vördnad inför livet; ett magiskt ögonblick man inte tar för givet. Att få möta ett nyfött litet liv; då saknas rätta substantiv och adjektiv och adverbalternativ, då vill man vara expressiv och om man är impulsiv blir man ganska intensiv i sina försök att vara komparativ och associativ för att förmedla superlativ, innan man övergår till att bli kontemplativ, ja rent av meditativ, för att sen ta ett kliv och bli kanske rent av lite primitiv och rätt så rejält repetitiv i sina försök att beskriva att få möta en nyfödd person, att dela en glädje så unison, att se detta steg av evolution.

(Häromdagen mötte jag alltså nyfödda lilla J på sin premiärtur i vagnen. Han är fin, väldigt, väldigt fin.)

Okej hösten, jag är beredd!

Den stora augustistressen har drabbat mig med full kraft. Dags att göra allt som inte blivit gjort innan i sommar. Dags att förbereda sig för allt som startar upp, dags att förbereda sig för det som avslutas.

Jag är sympatiinställd på andras uppstarter också, vilket gör att jag smittas av de som börjat på sina jobb, de som förbereder sig inför sina jobbstarter och studiestarter och andra slags nyheter i livet, och det ger mig sammantaget en känsla av att väldigt väldigt mycket är på gång just nu och att det är sista chansen med allt.

Mina egna förberedelser har hitintills bestått i att frosta av frysen, städa kylen, putsa fönster och sortera ur i bokhyllor och garderober. Konkreta handfasta åtgärder som ger en viss känsla av kontroll över tillvaron när man ska dra igång med nya saker som man inte vet så mycket om.

Och inom mig en spirande, pigg, positiv nyfikenhet inför nya jobbutmaningar (Yes! jag är taggad!!!; den känslan), men en längtan efter att kavla upp skjortärmarna och sätta igång som trängs med trivseln med den lathet som jag lyckats lägga mig till med till slut; en lathet som jag ihop med kloka vänner försöker förstå mig på som ännu ett sätt att faktiskt förbereda sig inför en intensiv höst.

morgonpromenad

Hej heden, jag går gärna här på din grusstig och hör mina steg mot marken.
Mina steg mot marken.
Jag är den enda människan här och jag gillar ljudet av mina steg på din stig.

Värmen; morgonvärmen, solvärmen till vartenda litet ensligt gräs, når varje liten tuva, varje liten blomma. Kärvheten, den som gör att det spröda inte är sprött, att det skira inte är skirt.

Kärvheten, envetenheten, som trädens orubblighet, finns hos minsta lilla planta.

Och landskapet tar aldrig slut. Och de röda bladen på marken fortsätter att lägga sig platt intill, följer med beslutsamhet den gråa jordens yta. De blå små blommorna med spretig skönhet som sin stil. De små djurens ljud. Syrsorna, bina.

Allt återkommer. Allt finns hela tiden här.

Mina steg mot marken. Mina steg mot marken. Marken, mina steg. Marken, mina steg.

Med ansiktet vänt mot solen välkomnar jag mig själv på besök på en ny plats.

Med mina fötter möter jag marken, hälsar på heden; mina steg på en enslig grusstig en tidig söndagsmorgon.