Sabina avslöjar: Detta visste ni inte om mig

Jag står rakryggat för att jag gjort det nördigaste nördiga man kan tänka sig. Under en period i somras när jag undrade hur det egentligen gick med försäljningen av min bok tänkte jag att jag kunde börja jag kolla in på Bokus vilka andra böcker de som köpt min bok också hade köpt. Varför besvära förlaget med såna världsliga ting som statistik när man kan göra sin egen ungefärliga uppskattning liksom. (Vilket man ju inte alls kan eftersom jag inte vet om kunder som köpt min bok, köpt ytterligare en var eller sju var, och därmed kan jag på det sättet bara göra en okvalificerad gissning på hur många ex av mina böcker som sålts hos Bokus, och en ännu mer okvalificerad gissning på hur många som sålts totalt)

Min tabell blev möjligen inexakt rent statistiskt men bra mycket mer levande och fantasieggande än om jag hade fått reda på antal ex. Och Daniels beskrivning över vilka romaner de som köpt hans bok på nätet också har köpt är väldigt beskedlig i jämförelse med min digra lista i bokstavsordning på titeln. Det ni. Fast den totala listan besparar jag er här. Jag ska inte heller säga hur många A4sidor den omfattade till slut. Och jag försäkrar att jag har slutat nu. Min nyfikenhet är mättad.

Jag vet att kunder som köpt min bok även har köpt böcker som Full fart Molly, Analog elektronik, Arbetsrätten en översikt, Balansboll för en starkare och friskare kropp, En introduktion till förvaltningsrätten och Epidemiologi för hälsovetare.

Att böcker som Argumentationsteori, Energitjuvar, Ge svar på tal, Lev livet fullt ut i praktiken: meditationer, övningar och principer för ett frigjort liv och Varför väljer jag alltid fel partner? har sålts ihop med min bok, ler jag lite åt, men det förvånar mig inte. Inte heller har jag höjt på ögonbrynen åt alla bestsellers och nyutkomna deckare och romaner.

Men jag måste tillstå att jag är lite nyfiken på de personer som förutom min bok också köpte Träna och tävla med skyddshundar, Hamster - lycklig och frisk, Konsten att hålla ihop,Utfärd - berg och glaciärer och Garageboken. Och jag hoppas innerligt att den person som köpt Konsten att hålla ihop inte samtidigt känner igen sig i min bok, för då är det fara å färde. (Jag har några andra titlar jag kan rekommendera istället som passar mycket bättre)

Rimliga förklaringar är såklart att människor kan vara intresserade av både skönlitteratur, glaciärer och garage, köper presenter eller böcker till hela familjen. Men det är mycket roligare att föreställa sig att den som handlar, handlar alla böcker till sig själv, så jag kommer att hålla fast vid den teorin tills jag blir överbevisad. Vilket jag ofrånkomligen blir åtminstone när det gäller alla barnböcker.

ett tillfälligt uppdrag

Jag hade inte tänkt på det innan men publiken är såklart för stor för att det ska finnas enskilda ansikten att hinna få ögonkontakt med sådär stadigt som man kan i mer normala sammanhang, faktum är att hela konsertsalen verkar fullsatt, och kanske är jag också för långt ifrån här uppe på scenen. Det är bara att sätta igång ändå, och jag vänder mig mot en grupp lite till vänster om mitten för att ta avstamp i kontakten med dem alla.

Dessutom har jag glömt vad hade tänkt ut att jag skulle börja med. Verkligen glömt. Men det händer nästan jämt. Jag är van. Det är min trettiosekundersblackout. Men den är aldrig längre än så. Den skrämmer mig inte; jag ska bara igenom. En snabb blick på pappret och jag hittar ungefär rätt. Det får bli så. Nu. Jag är igång. Nu.

Jag går över scenen, vänder mig mot alla jag kan nå med blicken, börjar prata med dem. Berättar, funderar, kommer med förslag och idéer. Det blir som vanligt; ett improviserande av det förberedda. Jag hinner inte hejda det; orden vill ut på ett sätt som överraskar mig, som jag inte alls hade tänkt mig, och det är bara att följa med för nu är jag mitt i en historia.

Tiden tar slut snabbt. Den är begränsad. Jag visste det och jag har hunnit det jag trodde. Men det finns mer, så mycket mer. Jag vill fortsätta, jag är berättarivrig. Jag hade glömt hur roligt det var, hur mycket jag gillar de här tillfällena att dela med sig av tankar, åsikter, idéer.

Efteråt är jag hög. Engagemangshög, extroverthög. Jag hade glömt hur roligt det var, hur mycket jag gillar det, att få berätta om sånt jag tycker är viktigt.

stjärnorna, som om de vore infattade

Jag vill säga att jag tycker om att titta på stjärnorna, jag menar, verkligen tycker om. Men det är ju ingenting att berätta. Det gör väl alla. Men i alla fall. Jag tycker om att titta på stjärnorna. Det är så. Jag vill berätta det i alla fall. Jag tycker det är vackert; hisnande överraskande vackert på ett bekräftande sätt. Det gör mig lugn och lycklig och förunderligt vördnadsfull inför det lilla livet och den stora rymden och miraklet med existensen.

Jag har gjort det den här veckan. Jag har tittat på stjärnorna. Vid havet, invid havet, i hamnen. Jag var där för att möta havet, veta var det fanns. Man kan inte vara i en stad vid havet utan att besöka havet. Jag kan inte. Jag måste dit, jag måste veta, jag måste se, jag måste vara där. Som om det vore oartigt mot livet självt att inte vara där vid platsen där mark och vatten möts. En vilja att vara en del av det mötet.

Det var mörkt. Och svanarna syntes bara för att de ensamma var vita i allt det dunkelt senkvällsmörka. Över dem: stjärnorna. Och det var vackert.

mobilt prat

När folk som åker tåg pratar i mobiltelefon verkar det oftast vara för att det är de som ringer upp. Jag vet inte om de passar på att vara effektiva och klara av sitt sociala liv när de bara ägnar sig åt en så världslig sak som att förflytta sig, eller om det är rädslan för tomrum och ensamhet. Vad det än är så verkar det ofta vara ganska så prosaiska samtal. Repliker som "jag har tråkigt" eller "jag är trött" är vanligt förekommande.

Den allra vanligaste företeelsen är att den som pratar måste upprepa många gånger vad han eller hon säger, för att personen i andra änden har svårt att höra eftersom det är dålig mottagning.

Jag är överraskad över ihärdigheten hos de mobiltelefonpratare som idogt upprepar fraser som "jo jag sa att han ser ut som en luffare på det kortet" och andra småpratspåståenden tills samtalspartnern äntligen lyckas snappa upp budskapet. Själv tror jag att jag hade gett upp efter andra gången. Men jag har liksom fått för mig att det enda jag skulle vilja upprepa sju-åtta gånger när jag befinner mig i en tågvagn med ett femtiotal okända människor är viktiga saker som måste sägas bums och inte kan vänta.

Förmodligen lider jag av ett sällsynt stort integritetsbehov eller något annat, men jag har fortfarandet inte vant mig vid att föra längre samtal i mobilen när okända medmänniskor kan höra vad jag säger.

En annan sak som förvånar mig är alla de som blir förvånade när samtalen då och då bryts. För då blir nästan alltid den mobiltelefonpratare som sitter på tåget förvånad. Han eller hon börjar fråga "hallå?" "är du kvar?" "hör du mig? " och sånt. Gång på gång. Min teori är annars den att de som pratar i mobiltelefon på tåg förmodligen har gjort det förut och därför borde ana att täckningen är ungefär likadan som igår eller förra veckan eller förra månaden eller förra halvåret, och därför borde de inte bli så förvånade när samtalet bryts. Och min teori angående frågan "är du kvar? " är att om den som får frågan tre gånger i följd inte svarar, så är han eller hon inte kvar. Men det är som sagt bara en teori.

resa

Jag gillar ljudet av rullväska som dras längs en trottoar. Jag gillar att höra ljudet och tänka att där är någon som är på väg bort eller på väg hem. Jag gillar att höra ljudet och ägna den okända människan ett ögonblicks uppmärksamhet; en vag lyckönskning till de upplevelser som ska göras eller de upplevelser som har gjorts.

Jag gillar att själv komma dragandes med min rullväska från busshållplatsen mot hemmet. Höra ljudet och tänka att här går jag. Här går jag, på väg hem med min fullpackade resväska och mina fullmatade erfarenheter.

Ikväll kom jag hem. Jag drog min rullväska i den sensommarsvala kvällen längs trottoarerna och det gjorde inget att det var lite tungt med den i den ena handen, en tygkasse i den andra och en ryggsäck på ryggen. Jag föredrar ändå att komma hem så, gåendes den sista biten. Det var bara ett och ett halvt dygn som jag var borta, men ibland är intrycken och tankarna så många att tiden känns som så mycket längre.

Och jag kom hem och jag var nöjd, för att allt - allt hade gått så bra och varit så roligt och intressant. Och jag kom hem och jag var nöjd, för att det var så härligt att komma hem. För att det efter en jobbgrej, hur rolig den än har varit, är så skönt att landa i sin egen vardag, bara vara i sin trivsel, i sitt hem, och känna att det är gott nog.

Marie har skickat vidare

Marie ber mig berätta åtta saker om mig.

Jag smalnar av uppgiften lite och låter den handla om skrivande:

1. De texter som jag publicerade på min första blogg sparade jag efter hand som jag skrev dem i något enkelt dokumentformat som ingick i min lågprisdator. (Jag hade inte word på den tiden). När jag tog mig samman och skulle göra manus av texterna visade det sig att i princip hela texten hade raderats och ersatts av en helt obegriplig teckenmassa. Jag vet fortfarande inte hur det gick till. Men i det läget var jag rätt tacksam att jag hade en blogg så att jag kunde kopiera mina egna texter. Så småningom fick jag ett officepaket så att jag kunde lägga in texten i word och göra ett manus av den.

2. När jag var ung tonåring skrev jag samhällsengagerade dikter på rim inspirerad av Stig Dagermans Dagsedlar.

3. När min farfar (en fd språklärare, och översättningsintresserad skribent) fyllde 90 gav jag honom två berättelser som jag skrivit på hans hemspråk för att jag tyckte att det var en rätt schysst present till en gammal man som sysslat med språk och litteratur. Han rättade dem med rödpenna och returnerade dem till mig.

4. En av berättelserna hade jag skrivit på en språkkurs ett tidigare år och det är det mest litterärt lyckade jag kunnat formulera på ett annat språk, och jag tror att jag kommer att återanvända och vidareutveckla den på något sätt, fast då på svenska.

5. När jag får jätteflyt när jag skriver blir jag så entusiastisk och glad av det att jag till slut får svårt att sitta kvar framför datorn. Då måste jag gå en runda i köket och avbryta mig innan jag kan fortsätta.

6. Jag har fått frågan från några olika håll om jag inte kommer att skriva en fortsättning på min debutroman. Men det kommer jag inte att göra. Mina kommande skrivprojekt är väldigt annorlunda.

7. Jag skrev torftiga och stela uppsatser i princip hela skoltiden igenom men blommade ut i brev och kåserier på fritiden. Under mina äldre tonår skrev jag svårmodiga dikter och ett och annat kåseri. Några noveller, lite kortprosa och ännu något kåseri lyckades jag klämma ur mig när jag var runt tjugo, och lite fler dikter. Men annars skrev jag i princip ingenting skönlitterärt förrän jag var 27, och då bara under en kort period, och därefter dröjde det tills jag var runt 35, med undantag för kåserier och brev. Ändå har jag alltid sett mig själv som en skrivande människa och pratat vitt och brett om hur gärna jag har velat skriva (men inte tagit den längtan på tillräckligt stort allvar för att göra något åt den)

8. Jag vet att jag har hamnat rätt när jag hör texten (eller läser den högt) inom mig samtidigt som jag skriver den. Då finns det en genklang.

Häromveckan, hemma hos

”Ni får hålla honom om ni vill” sa min vän om den lilla nyfödda som låg på soffan och sov.

Vi satt på varsin sida om honom, andaktsfullt, smekte fingertoppsförsiktigt hans lilla hand, uttryckte all den där förvåningen som uppstår varje gång man möter en nyfödd.

Att de är så små. Att de är så fantastiskt fina. Att de redan förmår så mycket. De små minerna och rörelserna i sömnen. De små ljuden. Den lilla munnen, de små små händerna med miniatyrnaglar på de små smala fingrarna. Det lilla fjunet på huvudet.

”Ni får hålla honom om ni vill” sa min vän igen.

Att få den äran. Att bli betrodd. Att sitta så med en ny liten människa i famnen som sover vidare, som vilar tryggt i ens armar, som bara fortsätter sina små små ljud, sina rörelser, sin sömn, sitt liv. Att få känna den lätta tyngden, den välbekanta formen hos en nyfödd människa, den doften som de har, den värmen.

Den stunden. Den känslan.

vid spisen

I en av mina favoritböcker om medveten närvaro, Vart du än går är du där, finns det ett kapitel som heter "Att skura spisen med Bobby Mc Ferry". Jag kom att tänka på det imorse när jag ägnade vår Husqvarna den uppmärksamhet den förtjänar.

Städning ligger egentligen inte på min topp-tio- lista över sysselsättningar jag gärna ägnar mig åt, men när jag stod där vid spisen och gnuggade och gnodde blev jag påmind om hur mycket den mentala närvaron betyder för trivseln och hur det i sin tur kan få vilken prosaisk syssla som helst att bli ett trivsamt sätt att låta tiden gå på.

Jag kan inte påstå att jag satte igång med någon särskild entusiasm, men när jag väl var igång blev det hur förnöjsamt som helst att se hur fläck efter fläck försvann. Jag, som varit rätt så splittrad i tankarna några dagar, ägnade mig just där och då bara åt en enda sak; både i handling och i tanke; och det var att rengöra spisen. Och efteråt var jag nöjd, sådär gnolgladnöjd.

Tricket för min del, som jag måste påminna mig om ibland, är att bryta ner hushållsarbetet till separata vardagssysslor och utföra dem en i taget. Det är ett snällt sätt att göra det på tycker jag, för man sammanfattar för varje syssla vad man har åstadkommit istället för att se allt som ännu inte blivit gjort. Och man märker att man kommer någonstans.

shake it baby

När jag börjar dansa runt spontant i lägenheten, när jag grips av obetvinglig lust att göra det för att jag blir så glad av musiken jag lyssnar på, då inser jag (varje gång det händer) att jag vill dansa oftare.

Det är som kognitiv terapi. Om man blir glad av att lyssna på musiken, förstärker man den glädjen man redan känner.

Det är som medveten närvaro. Ännu ett fantastiskt sätt att stanna upp och glädjas och vara här och nu.

Det är som att stanna till inför en rosenbuske och sniffa in doften från blomsterbladen, eller en lavendel och klappa plantan, eller en katt och stryka pälsen. Följa med i sinnet.

Så enkelt.

min musiknostalgi

Min tidiga musiknostalgi, delar av den:

Mina tankar irrade vidare från Elvisskivan jag inte hittade till andra skivor från min barndom. Beatles fanns hemma. Hoola Bandola Band. En massa jazz och folkmusik. Visor, visor. Lite klassiskt. Och så hade vi några barnskivor också; det var lyx (John Blund och Emil och Griseknoen och några till). Och så fanns där humor; Hasse och Tage förstås, och några andra.

Men tillbaka till musiken. Finn Zetterholm gjorde en LP med svenska tolkningar av Joe Hill- låtar. Jag har LP:n kvar men ingen grammofon. Och vad jag vet finns sångerna inte på cd. Hur som helst kan jag rekommendera dem om någon som har en grammofon skulle springa på LP-skivan. Finn Z har precis rätt vasst rasp i rösten i den inspelningen för att göra de låtarna rättvisa.

Sven Bertil Taube. Han sjöng in Mikis Theodorakis visor. Det riktigt kändes hur viktiga de var. Han sjöng också in Ulf Peter Olrogs visor. "På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter, ska vi spela du och jag en kort minut. Kanske änglarna i fönstren några slantar kastar ner... " En gång när jag pratade med en kompis visade det sig att han också hade lyssnat på Olrogs visor som barn. Det var som att hitta en själsfrände. Någon som man kunde dela denna lilla nostalgireferensram med.
Precis som Södra Bergens Balalajkor och Manolito de la Platas Flamencoskiva är och förblir detta omistlig musik från min barndom. Det ni. ;)

Det är förfärligt med nostalgiprat av den här sorten. När man har börjat rabbla sånt här vill man bara fortsätta. Det är som om minnet vecklar ut sig som ett långt långt dragspel eller som något trollkarlsrep; det bara fortsätter och blir längre och längre. Man ser skivomslagen framför sig; ett efter ett, minns musiken (inte så konstigt förstås), minns var hacken var.

Junk och Elvis

Olle Svalander som skrev bloggen (som blev bok) Den sköna konsten att förlora (under pseudonymen Mats Hård) kommer ut med bok nr 2 nu i dagarna.

Den heter Junk och handlar om Elvis Presley, vänskap och kärlek och lite mer . Mer information finns här. När jag läste igenom Olles informationsmail om boken, där han bland annat skriver att många nog har en slags relation till Elvis, kommer jag att tänka på när jag var barn och lyssnade på skivorna och såg de mediokra filmerna som jag då var odelat positiv till. Fram poppar ett minne av en T-shirt jag hade som på något sätt hörde ihop med Elvis eller lyssnandet eller den tiden. Jag minns inte hur. Men jag minns att jag gillade den där T-shirten väldigt mycket. Den var vit och det var tjock bra bomullskvalitet. Fast så skulle jag inte ha uttryckt det på den tiden.

Snacka om avlägsen Elviskoppling. Och för att fortsätta med det; Nu har jag letat i tio minuter efter min enda Elvis-cd för att berätta vilken låt jag gillar att städa och dansa till, men jag hittar den inte. Och jag kommer inte ihåg titeln utantill men det var nr 23. Eller möjligen 24. Eller något annat på 20- ... ;)

bevingade ord - eller åtminstone fullfjädrade

Anna bjöd på ett citat som jag ler åt.

"En påfågel som sitter på sina stjärtfjädrar blir bara en vanlig kalkon."

(Dolly Parton)

läs

Idag skriver Anna Svensson en bra debattartikel apropå den där debattartikeln om stureplansprofilerna som jag tyckte till om häromdagen.

Anna är chefredaktör för tidningen Macho.

god, billig och nyttig snabbmat

Kom hem till ett nästan tomt kylskåp. Vrålhungrig. Var tvungen att snabbt hitta på en maträtt som uppfyllde mina behov: Det skulle gå snabbt, jättesnabbt. Det skulle inte vara ägg (idag igen). Det skulle vara en varm rätt med tuggmotstånd (dvs inte soppa eller gryta). Det skulle inte vara någon pastasås. (för jag hade ingen lust att vänta på att pastan skulle koka färdigt.)
Svängde ihop enklaste enkla som jag blev rätt nöjd med. Förmodligen finns rätten redan, men eftersom jag är usel på att förkovra mig i kokböcker - även de jag har hemma - kände jag inte till den innan.

Gör så här:
Fräs kikärter, salladslök, vitlök, tunna morots- och palsternackskivor (jag hyvlar dem när jag vill ha dem tunna) i sesamolja. Krydda med t.ex. någon färdig indisk kryddblandning; jag tog tikka masala och salt.

Tillagningstid: Inte mer än 5 min totalt.

(Rätten kan säkert varieras genom att kompletteras med allehanda ingredienser. Nästa gång satsar jag kanske på broccoli, tomater och/ eller färdigkokta linser)

sensommarboktips

Tre boktips ur sommarens läsning:

Solstorm - Åsa Larsson
En bra, lite annorlunda deckare. Ännu en i serien om juristen Rebecka Martinsson och Kirunapoliserna. Tre skäl att läsa den: En deckare med ett persongalleri som gör att man verkligen blir nyfiken på personerna; inte minst bifigurerna, vars livshistorier driver läsningen framåt. Språket. Ett språk som man vill läsa, upplevningsläsa. Ett eget på gränsen till säreget språk, ett sånt som man skulle stanna upp inför om det inte vore så att berättelsen drev en att läsa vidare. Samhällsdimensionen. Angelägna ämnen. En av få pocketböcker och en av ännu färre deckare som jag köpt och som får stå kvar i bokhyllan efter läsning; den här vill jag inte ge bort, den här vill jag bara låna ut och kanske läsa om.

Världens sista roman - Daniel Sjölin
Är överraskad över att jag lyckades hitta ett olånat exemplar på biblan, men jag var kanske där precis innan recensionerna kom. Läs vilken bokrecension som helst; de beskriver det mycket bättre än jag. Och jag har inte ens läst ut den; inte ens kommit halvvägs. Men det är så många olika slags glädje i den att jag vill tipsa om den bums. Berättarglädje. Språkglädje. Ordglädje. Litteraturglädje. Livsglädje, för visst måste det vara en slags livs-litteraturglädje att veva ihop allt det där? Eller ska vi kalla det humor, för humor finns det i massor och jag vill också läsa in "nu jäklar ska här minsann skrivas en bra bok"; någon slags beslutsamhet. Och en berättartrovärdighet som gör att jag gärna följer med författaren in i den här historien; det finns en berättartrovärdighet från sidan 1 som inte handlar om jagets beskrivning av jaget, utan som handlar om författarens utstakade kurs; det guppar hit och dit, man kommer till nya ställen, men man är med, hela tiden. Det är litteratur som flödar. Och jag ler, och jag läser och jag intar orden, språket, i mig. Och om jag nu har skrivit "upplevningsläsa" om Åsa Larssons språk, så måste jag skriva det här också, fastän det blir tjatigt, och fastän jag egentligen menar något starkare, fast på ett annat sätt, för de går inte att jämföra. Men det är alltså så att man intar språket, man inmundigar det samtidigt som man läsupplever det.

På resa med Herodotos - Ryszard Kapuscinski
För att den är fin. Det här är lågmäld berättarglädje med funderingar och redovisande av tankar och frågor; sånt som man själv frågar sig eller funderar över men som är så enkelt att det sällan redovisas i böcker, men som när man läser det får en att le; av igenkänning, av konstaterandet att dessa enkla frågor och tankar är såna vi alla drabbas av i vårt möte med världen; må vara nya platser eller nya situationer. Dessa Kapuscinskis frågor kommer oftast (alltid?) efter det att han återberättat ett stycke ur Herodotos historia. Han frågar hur det gick till, vad som hände, vad de tänkte. Och ställer alla frågor som lyfter fram historien till livfullhet, som gör det berättade till en berättelse. Till exempel undrar han över en färd genom öknen; en armé som färdas med två kungar; en som bestämmer och en som nyligen nära nog dödats av den andra). Han undrar hur det går till när kungen som bestämmer dricker vatten, för han har särskilt vatten som transporteras enkom för honom. Och det som framstår som en enkel nyfiken fråga, blir med sina följdfrågor något som får en själv att svepas in i historien: Man undrar hur det går till när Kyros ska dricka vatten? "Kom med vatten ropar han till tjänarna. Hans vattanbärare måste vara osedvanligt pålitligt folk, som svurit på att inte tulla på de dyra dropparna. Nu kommer de på befallning med silverkruset. Dricker Kyros ensam eller säger han: "Här Kroisos, drick du också!"
Kapuscinski ställer fler frågor om den här episoden (och om alla andra); han undrar om kungarna talar med varandra, hur de i så fall talar (med tolk?), vad det finns att tala om "förr eller senare måste samtalsämnena ta slut", han undrar över deras relation och det gör berättelsen spännande.
Men ingen luras väl av dessa till synes enkla frågor; Kapuscinski är en lärd man som gärna delar med sig av sin klokhet, sina erfarenheter, det han vet. Fast han gör det som om han bara småpratade lite med en. Det är häftigt.

Min text höll inte måttet

Jag har blivit refuserad. Försökte få in en tjuvlyssning på populära Tjuvlyssnat i våras, men det är bara att inse att de inte tänker ta in den.
Och jag som var så mallig över att jag för en gångs skull lyckades memorera samtalet hyfsat väl ända tills jag kom till en dator och kunde skriva ner det... ;)

Här är mitt refuserade bidrag - en rörande rörig konversation som - det ska erkännas - var ännu rörigare och något längre i verkligheten, men jag hängde inte med i alla svängarna, fast jag lyckades få grepp om dialogens huvudspår:


Plats: på en indisk restaurang (som finns i en lokal där det tidigare låg en kinesisk restaurang):

Servitrisen frågar om kvinnan, 55+, som slagit sig ner i hörnet vill beställa.
Kvinnan: Jag tar kyckling
(På menyn finns två olika kycklingrätter)
Servitrisen: Vi har fem olika rätter och du kan välja två (servitrisen pekar mot griffeltavlan där rätterna står angivna)
Kvinnan: då tar jag Tandoor. Vad är det?
Servitrisen : Det är lerugnsgrillad kyckling.
Kvinnan: Grillad kyckling?... okej.
Servitrisen: Du kan välja två, vi har fem rätter och du kan välja två
Kvinna: Har ni fyra små rätter?
Servitrisen: Nej, vi har fem rätter och du kan välja två
(Kvinnan väljer till slut tomat dal)
Servitrisen: Vill du ha nan-bröd?
Kvinnan: Vad är det?
Servitrisen: Det är indiskt bröd
Kvinnan: Nej, inget indiskt, det är för starkt.

kommunikationssvårigheter och anmälda våldtäkter

Ida Persson Lännerberg, kultursidan i Sydsvenskan, kommer med rättmätiga och välformulerade invändningar mot en debattartikel i Expressen.

Jag vill gärna fylla på med fler invändningar, så självklara att de inte borde behöva formuleras, men eftersom nu debattartikeln tryckts så verkar det trots allt behövas.

Monica Jonsson, som inte vill att hennes kompisar ska dömas på förhand (vilket i sig är ett schysst påpekande; det är liksom praxis i en rättsstat), undrar om det är tabu att ifrågasätta en misstänkt våldtäkt. Jag vet inte vad som får henne att tro det. Problemet när det gäller anmälda våldtäkter är väl knappast att de inte ifrågasätts; tvärtom, det om något har visat sig de senaste åren vid flera uppmärksammade rättsfall där kvinnors berättelser misstrotts eller inte tillmätts någon (avgörande) betydelse i domstolar.

Monica Jonsson påstår att det handlar om vad man själv väljer att utstråla. Det är bara att bestämma sig. Så synd bara att så många som inte alls trott att de utstrålar att de vill ha sex, än mindre att de vill bli utsatta för sexuella övergrepp, ändå blir våldtagna. Men, som Monica Jonsson skriver, så är det svårt med kommunikation. Ja, det är det tydligen, eftersom så många ignoranta typer tar tillfället i akt oavsett vad den andra parten säger eller utstrålar.

Jag undrar om det är därför hon menar att man måste bättra på sin aura (jodå, hon skriver om auror också) lite så att andra kan avläsa den rätt. Fast jag vet inte riktigt om det biter på dem som inte förstår ordet "nej" eller inte märker andra betydligt mer konkreta sätt att kommunicera ett nekande eller ett ointresse. Jag är inte så hemma på auror, men jag inbillar mig fördomsfullt att de är mer subtila och svårtolkade än vårt verbala språk; åtminstone när det gäller termer som "ja" och "nej".

Och så påpekar hon "För någonstans handlar det om att vara tydlig gentemot sin omgivning med vad man vill." Tyvärr verkar inte tydlighet vara en universallösning som biter på våldtäktsmän; eller våldsverkare över huvud taget. Att visa i ord eller handling att man inte samtycker; att säga eller skrika nej är inte detsamma som att lyckas freda sig från övergrepp.

Det är lustigt när Monica Jonsson skriver om "dagens kommunikationshinder". Jag vet inte riktigt vad det är, men jag gissar att hennes debattartikel är ett exempel på det. För hennes andemening (det jag tror är hennes andemening); att man inte ska döma på förhand; försvinner i svamliga kaskader som handlar om kvinnors ansvar för mäns beteenden. Och jag tänker på det där gamla mailet som cirkulerade för en del år sen, om mannen som fick skylla sig själv för att han stod vid en bankomat iklädd kostym sent på kvällen, och då är det klart att han får räkna med att bli rånad, och jag tänker att det skulle nog behöva cirkulera lite fler såna historier som visar på absurditeten med att skuldbelägga den som utsätts för övergrepp.

"Vi har en skyldighet gentemot oss själva att tänka objektivt på hur omgivningen kan tänkas tolka vårt beteende." menar Monica Jonsson. Problemet är bara att omgivningen består av unika individer; alla med sina tolkningsmönster, och det vore trist om man för att vara på den säkra sidan ska utgå ifrån hur just (presumtiva) våldtäktsmän uppfattar en. Men om vi nu ändå stannar upp inför detta påstående; vore inte det bästa om till exempel killar fulla med "förnedrande jargong" (MJ:s ordval) stannade upp och objektivt tänkte på hur omgivningen kunde tänkas tolka deras beteenden? Och kanske rent av lärde sig något av det och förändrade sina beteendemönster?

Norstedts

Fraser som inbegriper orden "min förläggare" och "min redaktör" har jag svängt mig med det senaste halvåret. Men "mitt förlag" säger jag inte; det enda som går att säga är Norstedts och Norstedts förlag. Idag när jag städade i bokhyllan med pärmar, viktiga papper, tidskriftsamlare, mer viktiga papper och diverse annat, hittade jag ett häfte med anteckningar från de första samtalen med min förläggare. Mest har vi pratats vid i telefon och mailat varandra. Två gånger har jag varit på besök på förlaget. Och det gör skillnad. Det skapar en känsla av tillhörighet. Att jag är en av alla dem som hör dit. Det blir påtagligt när man är där; att man ingår. Och det är en häftig känsla; och det har något med vördnad inför alla de otroligt begåvade författare som ges ut där och den yrkesskicklighet som de som arbetar där har, men det är också en aldrig upphörande gladförvåningskänsla; "tänk att jag..."

Första gången jag var där var i november förra året. Jag skulle vara sådär effektiv och passa på att träffa min förläggare när jag ändå var i Stockholm på konferens för mitt arbetes räkning. Jag hade tillbringat dagen i ett alltför litet konferensrum med alltför lite syre och alltför många män i övre medelåldern som hade så viktiga och intressanta saker att berätta om sina verksamheter att de helt enkelt inte kunde hålla sig till den föreslagna talartiden till skillnad från de alltför få unga kvinnorna.* Detta gjorde att tiden försköts och hela eftermiddagen gick utan att vi kom in på de frågeställningar som vi skulle hinna med. På slutet lyckades jag med konststycket att ofrivilligt provocera en av männen genom att kasta ur mig några råd apropå de bekymmer han hade beskrivit att de drogs med. Det var alls inte min mening att provocera, men att jag sådär lättvindigt föreslog lösningar på hans allvarliga problem var tydligen inte så trevligt. Att jag dessutom till på köpet försökte komma in på de frågeställningar som moderatorn hade ställt upp från början genom att även där häva ur mig lite förslag var förstås alltför magstarkt. Jag kom ifrån mötet hungrig, trött och lätt förvirrad över de reaktioner jag hade väckt. Klockan var sen eftermiddag och jag hade redan varit vaken mina tolv timmar.

Så kom jag till förlaget. Det stora, anrika förlaget. Huset syntes på håll, sådär pampigt respektingivande för en liten debutant som jag. Min förläggare välkomnade mig, visade mig runt och berättade om själva bokprocessen. Och hon presenterade mig för alla som var kvar vid denna sena timme, vilket var påfallande många. Och de log så vänligt och var så positiva och tyckte att det var så roligt att få träffa mig och en av de andra förläggarna sa att han hade hört så mycket positivt om min bok och en författare som kom förbi önskade mig lycka till. Allt kändes totalt verklighetsfrämmande men jag var så matt av dagen att jag bara accepterade allt och trots den verklighetsfrämmande aspekten bestämde mig för att det nog är så här det är att vara en liten debutant.

Jag gick därifrån med mitt förlagsavtal, lite informationspapper och en bok från höstens utgivning i ryggsäcken. Och jag visste att jag skulle trivas där.

Nästa gång jag var där var det vinter. Jag kom till Stockholm med den hemskickade nyckeln till den lilla övernattningslägenheten i Vasastan i vänstra byxfickan. Gick några extrarundor i de kringliggande kvarteren och lät mig drabbas av total nostalgi. För där var jag som barn; där bodde min farmor och farfar. Där låg leksaksaffären där jag en gång fick en tamburin och där jag och min bror en annan gång fick bondgårdsdjur och en röd dubbeldäckarbuss och det är möjligt att det var då jag lärde mig ordet kulting, för Farmor och vi lekte intensivt med griskultingarna. Där låg huset med den svarta järngallergrinden till hissen; där låg lägenheten med Farmors hårspännen i en liten burk på byrån i hallen.
Sen satt jag i övernattningslägenheten och tittade ut genom gårdsfönstret och betraktade det orörda snötäcket som klädde de omgivande hustaken och tänkte på Lillebror och Karlsson på taket. Det bara blev så; det gick inte att sitta i en lägenhet på femte våningen i Vasastan och se ut över en trång liten gård och de omkringliggande hustaken och inte göra det.

När jag kom till förlaget förmiddagen därpå blev det ännu en presentationsrunda med min redaktör som guide; jag sa hej hej till alla glada ansikten på Informationsavdelningen och de påstod att det var kul att träffa mig och någon hade läst min bok och tyckte att den var jättebra och det värmde gott.
Så halkade vi iväg nerför backstumpar och kullstensgator till en restaurang i Gamla Stan och åt en god lunch tillsammans; jag, min förläggare och min redaktör och babblade på om lite allt möjligt. Det var lätt, trevligt, kul och intressant, men framför allt schysst att få möjlighet att bara umgås lite sådär opretentiöst.

Efter lunchen skulle jag och min redaktör ha genomgång. Vi satte oss i ett mötesrum med utsikt över vattnet, vilket kunde betraktas som totalt slöseri eftersom vi bara skulle stirra i papper, men jag hann med att hänföras ett par minuter först innan jag gled ner i en clubfåtölj och försökte göra mig så bekväm som möjligt, vilket var på väg att lyckas tills jag såg hennes fullklottrade manus och om vi inte hade börjat genomgången så snabbt hade jag förmodligen gripits av obehag över alla dessa markeringar, för jag hade inte alls förstått att det var så mycket som behövde ändras och jag som trodde att jag var rätt så bra på svenska. Särskilt som hon hade sagt att det inte var så mycket att ändra, vilket jag nickade nöjt och belåtet till; men sen såg jag som sagt manussidorna och alla hennes lustiga redigerarsymboler. Medan jag lugnade mig med en klunk te förklarade hon hur hon tänkte och vad hon ville föreslå och det var så självklart rätt alltihop att jag blev paff. Och alla hennes markeringar var relevanta och jag sa ja, ja, ja till förslagen och vi kom överens om att dessa små detaljer kunde jag fortsätta gå igenom hemma och ta ställning till. Hon hade sett allt, kändes det som, och det var så enkelt att komma överens att jag blev paff. Dessutom hade hon totalkoll på min berättelse och kunde säga sånt som att "men i början skriver du så här och då stämmer det inte med den den här meningen." Förutom hennes imponerande sinne för detaljer, så hade hon ett lika imponerande sinne för helhet och hade inte bara "sett" min berättelse, utan också analyserat den; fångat in den; förstått vad jag ville och hjälpte mig att se hur redigeringen kunde jobba med berättelsen och förstärka den.

Vi var klara så snabbt att jag hann ruinera mig i affärer på hemvägen. Jag intalade mig själv att allt var belöningar och köpte ett par halvvantar i petrolblågrön ull i en affär på Söder och halsband och armband med stenar i oemotståndliga mönster och gröna och blå nyanser som reades ut till halva priset i en liten bod i Gamla Stan. Och med nollställda bankkort gick jag belåtet vidare mot centralen, med det utskrivna manuset och en bok från den senaste utgivningen i ryggsäcken. Och jag tänkte ännu en gång att jag gillar att vara på Norstedts.



*En annan sak som var intressant var att männen var representanter för sina verksamheter men arbetade inte med dem, medan de kvinnor som var där, arbetade med de verksamheter de var där för att representera

Ett barn är fött

Det är en vördnad, varje gång, det är läge för en glädjesång, ett glädjesprång, ett blomsterfång. Det är en vördnad inför livet; ett magiskt ögonblick man inte tar för givet. Att få möta ett nyfött litet liv; då saknas rätta substantiv och adjektiv och adverbalternativ, då vill man vara expressiv och om man är impulsiv blir man ganska intensiv i sina försök att vara komparativ och associativ för att förmedla superlativ, innan man övergår till att bli kontemplativ, ja rent av meditativ, för att sen ta ett kliv och bli kanske rent av lite primitiv och rätt så rejält repetitiv i sina försök att beskriva att få möta en nyfödd person, att dela en glädje så unison, att se detta steg av evolution.

(Häromdagen mötte jag alltså nyfödda lilla J på sin premiärtur i vagnen. Han är fin, väldigt, väldigt fin.)

Okej hösten, jag är beredd!

Den stora augustistressen har drabbat mig med full kraft. Dags att göra allt som inte blivit gjort innan i sommar. Dags att förbereda sig för allt som startar upp, dags att förbereda sig för det som avslutas.

Jag är sympatiinställd på andras uppstarter också, vilket gör att jag smittas av de som börjat på sina jobb, de som förbereder sig inför sina jobbstarter och studiestarter och andra slags nyheter i livet, och det ger mig sammantaget en känsla av att väldigt väldigt mycket är på gång just nu och att det är sista chansen med allt.

Mina egna förberedelser har hitintills bestått i att frosta av frysen, städa kylen, putsa fönster och sortera ur i bokhyllor och garderober. Konkreta handfasta åtgärder som ger en viss känsla av kontroll över tillvaron när man ska dra igång med nya saker som man inte vet så mycket om.

Och inom mig en spirande, pigg, positiv nyfikenhet inför nya jobbutmaningar (Yes! jag är taggad!!!; den känslan), men en längtan efter att kavla upp skjortärmarna och sätta igång som trängs med trivseln med den lathet som jag lyckats lägga mig till med till slut; en lathet som jag ihop med kloka vänner försöker förstå mig på som ännu ett sätt att faktiskt förbereda sig inför en intensiv höst.

morgonpromenad

Hej heden, jag går gärna här på din grusstig och hör mina steg mot marken.
Mina steg mot marken.
Jag är den enda människan här och jag gillar ljudet av mina steg på din stig.

Värmen; morgonvärmen, solvärmen till vartenda litet ensligt gräs, når varje liten tuva, varje liten blomma. Kärvheten, den som gör att det spröda inte är sprött, att det skira inte är skirt.

Kärvheten, envetenheten, som trädens orubblighet, finns hos minsta lilla planta.

Och landskapet tar aldrig slut. Och de röda bladen på marken fortsätter att lägga sig platt intill, följer med beslutsamhet den gråa jordens yta. De blå små blommorna med spretig skönhet som sin stil. De små djurens ljud. Syrsorna, bina.

Allt återkommer. Allt finns hela tiden här.

Mina steg mot marken. Mina steg mot marken. Marken, mina steg. Marken, mina steg.

Med ansiktet vänt mot solen välkomnar jag mig själv på besök på en ny plats.

Med mina fötter möter jag marken, hälsar på heden; mina steg på en enslig grusstig en tidig söndagsmorgon.

tanka lite visdom från en klok kvinnas erfarenheter

Den 12 juli sommarpratade Lena Nevander Friström i P1. Skynda er till Sommars webbsida och lyssna på det om ni inte gjort det redan. (Sommarpratarna finns kvar en månad efter sändning)

Hon sa några saker som jag tänkt på sedan dess. Jag vill inte förklara, för då berättar jag sönder det hon berättade så mycket bättre. Men där fanns klokhet parerat med tuffhet, inget mjäk eller stryka medhårstjafs, men värme, mycket värme. Och så humor, jäklar anamma och livslust.

veckans händelser hemmavid, ett mindre axplock

Man ska inte låta sig bekomma av hemelektronik som inte fungerar. Det är en världslig sak, som Karlsson på taket sa när han skulle vifta bort fadäsen med ångmaskinen som gick sönder. Och med lite perspektiv så klarar vi oss alldeles utmärkt trots den gångna veckans sammanträffande vad gäller mängden trasiga apparater som bara har behagat gå sönder utan att vi har gjort någonting.

Först gick videon i den kombinerade video-dvd:n sönder. Sen gick dvd:n sönder. Igår gick tv:n sönder på det där oj-vad-det-luktar-bränd-apparat-sättet som man inte ifrågasätter utan som bara får en att spakt dra ur sladden och inse att den har gjort sitt.

Jag tittade ömt på det lilla schabraket till televisionsapparat. En svart otymplig låda som ändå bara är en 24tummare eller nåt. Den har tjänat oss väl; vi fick den väl begagnad när vi flyttade in här, vilket då möjliggjorde för min dotter att få ha kvar sitt tonårslyx med egen liten tv på rummet.

Sen tittade jag ännu mer ömt på hennes lilla typ artontummare (ja, nåt i den stilen; jag är tämligen obevandrad i tumstorlekar, det ska erkännas, men liten är den) som hon frikostigt kånkade in från sitt rum till vardagsrummet och som nu alltså inleder en mobil tillvaro och möjliggör för oss att sitta i vardagsrummet och se Foyles war (och vad som händelsevis mer råkar finnas i etern). Jag är mycket nöjd med den lösningen.

komma tillbaka, på besök, titta in

Vi besökte stugan, den lilla röda stugan som var min barndomsplats framför alla; stället jag kom till varje sommar. När man steg in där då var det första som mötte en doften; en sån där svårförklarlig egen doft; stugans eget signum; nästan som äpplen och något mer.

Nu var det min dotters nästkusin vi mötte först; hon öppnade med sin lilla, för tidigt födda och därför nyföddhetslilla dotter på armen. Vi fick gå husesyn; jag fick se allt och känna igen mig och peka och jämföra med förr och säga att ”då fanns…” ”när jag var liten var det…”

Och stugans doftkoncentrat, det stora skafferiet som man gick in i, där Mormors plåtburkar med finska pinnar fanns, där syltburkar och saftflaskor och kanske annat fanns; rummet – för det var stort som ett rum, tyckte jag – dit jag sökte mig inte bara för att äta en pinne eller två i smyg, inte bara för att det var så häftigt att kunna gå in i ett skafferi och få plats där; rymligt var det; många barn hade fått plats samtidigt; utan för att bara vara, stå still och inandas doften och känna att man var där, veta att här är jag, ja, detta stugans tidigare doftkoncentrat är nu ett helt annat slags luktsamlingsställe; där förvaras ridkläderna.

I köket; vedspisen var kvar, den gamla stora vasken med kallvattenskran förlängd med blekröd plastslangsbit var borta.

Vardagsrummets och övervåningens förbindelse; det fyrkantiga hålet som var till för att värmen från kakelugnen lättare skulle sprida sig, men som vi barn hade som roplekplats, för detta var ett under av lekfullhet; att det fanns ett hål i golvet på övervåningen, ett hål som vette rakt ner i vardagsrummet. Nu var förbindelsen borta, behövs inte mer, och kakelugnen är bara kvar till prydnad. Annars var det sig så likt, trots nya färger, trots nya möbler, trots att snedväggsgarderoberna där de gamla 50-talsklänningarna som vi roade oss med att prova en sommar, var borta.

Trappan; som jag mindes den; som jag kom ihåg hur det var att springa upp för den som barn. Man vet, när man sätter fötterna där, vet man hur man har sprungit i den, hur det kändes, hur det lät, var det knakade i trät.

Och jag minns hur det var att komma dit; och varje gång jag hör någon gå på en singelgrusgång är det ljudet av fotsteg på singelgrusgångarna; den som ledde från grinden upp till stugan, de som gick mellan rabatterna på framsidan, som jag hör; det är min första och alltid återkommande association varje gång jag hör någon gå på en singelgång och det är fridfullhet för mig.

Jag minns ängen utanför tomtens baksida, bergknallen, utsikten från jordkällarens tak, syrenbersån, skogen strax intill, grusvägen utanför, ladan nedanför, den andra lilla grusvägen som ledde till det andra huset som alltid har funnits som en annan besökande plats.

Och jag minns den gröna regnmätaren i plast och jag minns doften av flox och jag minns nyponrosorna; blommorna, doften, bladverket, och jag minns vinbärsbuskarna och jag minns diket och plankan över, jag minns grinden in till skogen, hur den lät, jag minns talldoften, jag minns vägen till utedasset; hur fotstegen hördes på stigen, hur dörren hördes när man stängde den, hur man flyttade locket, hinken med den vita kalken som skulle strös efteråt; allt detta; hur det aldrig var riktigt vant men ändå hemtamt.

Hur utedasset, vasken med bara kallvatten, vedspisen, hålet i taket/golvet, skafferiet, tallskogen med bergknallar och skogsstigar och blåbärsris och kantareller och hallon och solvarm tallskogsdoft, floxdoften, nyponroshäcken, jordkällaren, regnvattenmätaren; hur allt det blev till symboler för boendet i stugan; hur allt det beskrev tillvaron där och jag vet att det är därför jag alltid kommer att vara fäst vid gröna regnmätare i plast; för de hör ihop med en tillvaro som jag minns som min.

Och jag vet ingen plats, inget hus som så många har känt tillhörighet till, som så många har känt att det var något särskilt med. Och det fanns en ålder när det var jobbigt att inse, för i mina nostalgiegotrippade tonår trodde jag ju att det var för mig den var något speciellt; jag förstod inte att andra också mindes, kände, visste, upplevde. Nu gör det inget; våra minnen krockar inte, det finns ingen konkurrens; den kommer aldrig att bli min på det sättet och det har den aldrig varit.

Jag har alltid bara varit besökare med en känsla av tillhörighet, men det gör den inte mindre till min i minnet. Där finns den alltid kvar, och kanske är det just där, just precis där, den hör hemma.

Hejdå Harry Potter

Jag läste ut Harry Potter igår. De sista 150 sidorna var så sträckläsarengagerande att jag inte stod ut med det, utan självmant tog en paus mitt i.

Efter att ha hämtat andan och kontrollerat att jag kunde ägna mitt jordiska liv tillbörlig uppmärksamhet genom lite vardagsbestyr, återgick jag till min läsning och läste och läste och läste tills berättelsen oundvikligen var slut.

Sen putsade jag frenetiskt fönster medan jag begrundade böckerna. Sen läste jag recensionerna och begrundade infallsvinklarna och omdömena; ett rätt så bra sätt att definitivt kliva, eller kanske till och med fösas, ur Harry Potter-bubblan; detta att ta hjälp av distanserade intellektuella kommentarer.

För med vissa berättelser är det ju så; att man kliver in i dem och är där och det är lite jobbigt att lämna dem sen; att det är lite tomt att kliva ur dem. Det kan vara ett persongalleri som ger den effekten, eller en verklighet och allt det som sker i den, eller båda, men först och främst är det något med berättartekniken; något som gör att man känner sig inbjuden. Det behöver nödvändigtvis inte vara att man är med, men det är något med berättarens trovärdighet som möjliggör att man lever sig in i det som berättas.

Harry Potter och recensionerna

Om man absolut inte vill veta något om innehållet i sista Harry Potter-boken innan man själv har läst den, har man ett schå med att undvika tidningarnas kultursidor dessa dagar. Recensionerna har stora rubriker, tar mycket utrymme och får en framskjuten plats. Jag vänder bort huvudet och klickar kvickt vidare till någon annan nätsida där jag inte riskerar att få oönskade avslöjanden i blickfånget.Morgontidningen härhemma vek jag reflexmässigt ihop och varnade dottern för att öppna.

För vi är långsamma det här året. Harry Potter and the Deathly Hallows köptes inte förrän i måndags kväll och trots att det gått ett och ett halvt dygn sen dess har jag bara kommit till sidan 204 och min dotter började inte på den förrän i natt.

Och innan boken är färdigläst vill jag inte veta ett dugg om vad som händer. Dottern är mindre ortodox och har kolla in rubriken på sista kapitlet och trots mina varningar kunde hon tänka sig att skumma en recension och påstod att ingenting avslöjas i den. Men jag litar inte på det.

När de första recensionerna kom muttrade jag något om att de borde ha innehållsdeklarationer i ingressen så att man vet om man vågar läsa eller inte. Helsingborgs Dagblad har varit just så förutseende inför såna slags läsare som jag. Visserligen har de en rubrik som säger något, men de varnar för att recensionen innehåller ledtrådar, även om den inte uttryckligen beskriver vad som händer i den sjunde boken.

del 2: min barndomstrakt är andras vardagsgeografi

För några år sen var jag på släktträff. Det var i en trakt som jag varit i så många gånger, så många år, men på en plats som var ny för mig.

Det var den inte för de andra; de som alltid bott där, de vars föräldrar stannat kvar. För dem var platsen också platsen för någons bröllop, någons kalas.

Två av mina kusiner började prata om byn de hade gemensam och om skolan där; hur den var. Någon annan pratade om någon jämnårig som bodde ett par kilometer bort som hon hade som gemensam bekant med någon tredje.

Konstigt nog var det kanske allra första gången jag insåg vilken skillnad vi har i tillhörighet till trakten. Att våra känslor av tillhörighet ser olika ut och grundar sig på olika referenser.

Och det blev tydligt, så tydligt att jag inte hörde hemma där, inte på det sättet. Min vardagsgeografi fanns någonannanstans, på ett ställe de inte kände till. Jag visste ingenting om deras. Men jag visste allt om hur det var att ha det som ett ställe att komma till; en barndomstrakt. Och jag åkte därifrån, berövad illusionen av en känsla av tillhörighet, men troviss om att jag hörde dit ändå, på mitt osynliga, omärkbara sätt.

going back to my roots del 1

Det finns olika platser som på olika sätt väcker känslor av minnen och tillhörighet.

Kring det funderar jag lite just nu samtidigt som minnen från olika somrar kommer mot mig.

Och de där platserna, dem har man både kvar och inte. Det man blir varse är att man inte är ensam om dem. Att det är andras platser, mer eller mindre, eller bara på andra sätt.

Jag åkte förbi en av de viktigaste med buss. Såg det som var likt och det som var olikt. Jag pekade, visade, berättade. Om hur det såg ut då. Om hur det var.

det är bara lite skrivtomt just nu

Det är förmodligen trevligare om man aviserar innan att man har en liten bloggpaus. Men grejen är att jag sällan vet det i förväg. Plötsligt bara en dag har man inget att skriva om, eller inte tid att skriva. Då tror man att nästa dag. Och så vidare. Idag har jag saker att skriva om. Men tiden, tiden.

Jag är snart tillbaka.

Intervju med Christian Ekvall, översättare

Kan en översättare vara aktuell med en bok? Ja, varför inte? Det är ju personen bakom en boks svenska språkdräkt. Just nu är Christian Ekvall aktuell med översättningen av boken Mannen som sade ja som kom ut på Forums förlag nyligen. Jag har gjort en liten intervju med honom.


Hej Christian, hur skulle du vilja presentera dig själv?

Som en författare och musiker [i gruppen Octopus Ride] som har halkat in på översättning

Berätta kort om de böcker du översatt.

Gilbert Sorrentinos debutroman Himlen förändras från 1966. En poetisk roadstory som synar ett äktenskap och samtidigt tillståndet i USA helt utan kompromisser.
Danny Wallaces Mannen som sade ja. En ny engelsk humorroman som är ett slags variant på Luke Rhineharts Tärningspelaren men som till stilen påminner mer om Nick Hornbys böcker.

Hur kom det sig att du började översätta?

Jag tröttnade på att ta en massa jobb som jag vantrivdes med i väntan på att kunna försörja mig som musiker eller författare. Man ska inte sluta drömma, men gör man smal musik och kanske skriver smalt också (det tycker åtminstone min far) kan det vara en bra idé att hitta ett yrke som ändå är relaterat till det som man helst vill göra i livet men också aningen lättare att försörja sig på. Efter författarskolan i Lund gick jag en kurs i förlagskunskap och praktiserade på förlaget Bokstäder. De hade planer på att ge ut Sorrentino, som jag råkade veta att min mentor och idol Claes-Göran Holmberg älskade. Så jag bad om att få göra ett försök att översätta den, och på den vägen är det.

När jag skriver kan jag ha en känsla av att "vara på rätt väg" och jag har förstått att det är så för många andra också. Jag pratar ibland om det som att hitta rätt ton. Hur är det när man översätter? Handlar det om att hitta rätt ton och i så fall, hur märker du när du har det?

Att hitta tonen är minst halva jobbet. Men det är inget jag tänker på, det sker automatiskt.

Vad är viktigt att tänka på för dig som översättare när du ger dig i kast med en bok?

Det viktigaste är att förstå vad författaren vill göra. Vare sig det handlar om att väcka stora känslor eller bara leverera ett och annat larvigt skämt så måste jag ha fattat poängen för att få det att fungera med mina egna ord.

Har det funnits passager i dina översättningsböcker där du har haft lust att förbättra eller ändra stilen i boken? Jag tänker om du märker att författaren har slarvat på något ställe.

Det jag har svårast att ställa upp på är tautologier. Är författaren osmaklig så får det stå för honom/henne, men används det tre adjektiv där det räcker med ett eller läggs till bisatser som innehåller precis samma information som huvudsatsen slits jag mellan lojaliteten till författaren och min egen känsla för vad som är ett effektivt språk.

Vilken sida "vinner"? Din lojalitet till författaren eller din egen känsla för språket?

En dag då jag är på kaxigt humör följer jag min egen känsla helt och hållet. Och får jag smäll på fingrarna av redaktören så tar jag upp fighten, om jag känner att jag har argumenten på min sida.

Hur gör du när du börjar översätta en bok?

Jag bläddrar lite i den, läser ett kapitel eller två, och sen kan jag inte hålla mig längre. Blir det dåligt flyt i början så får jag fixa till det senare.

Din senaste översättning är Mannen som sade ja som är utgiven på Forums förlag. Hur gick det till när du fick det uppdraget?

Jag skickade ett arbetsprov. När de hörde av sig flera månader senare sa de att de hade gillat det, men att jag valt en okonventionell text och att jag skulle skicka en ny som innehöll mer dialog. Jag satt i Argentina vid tillfället (där jag skulle skriva en bok), så jag irrade runt halva Buenos Aires för att hitta en lämplig text på engelska som jag visste inte fanns på svenska. I augusti 2006 sa de att de hade en bok till mig och vid det laget var jag utblottad och såg det nästan som en skänk från ovan.

Mannen som sade ja är en väldigt humoristisk bok tycker jag. Jag har skrattat högt på hur många ställen som helst. Är det något särskilt du har behövt tänka på för att få fram humorn i översättningen?

Nej, det var nog inte svårare än något annat, egentligen.

Hur har processerna med att översätta Himlen förändras och Mannen som sade ja sett ut?

De projekten kunde inte var mer olika varandra. Sorrentino är en stor stilist med förtätat språk, en poet i grunden som slipat varenda mening intill perfektion. För en översättare är det ungefär som att få i uppdrag att leverera en bebis mellan taken på två skyskrapor. Wallace skriver på en annan ambitionsnivå. Han är i första hand en underhållare, och hans 400 sidor gjorde jag på samma tid som jag gjorde Sorrentinos 140. Men är man ett kontrollfreak som jag väger man vartenda ord oavsett vad det är för text man arbetar med. De flesta översättare har ett annat yrke vid sidan om, men hade jag det skulle jag aldrig klara deadline.

Kan du ge exempel på någon särskilt svår översättningsnöt du tampats med?

Det finns ett sms i Mannen som sade ja som blir fel på grund av mobiltelefonens ordväljarsystem. Det var en översättares mardröm. Annars är ordlekar och dylikt bland det roligaste att jobba med. Värre är det att ibland lägga en hel förmiddag på att forska kring något som kan vara en referens till något men som man upptäcker inte är det.

Finns det någon formulering eller något ordval som du går omkring och är belåten och nöjd med?

Ja, kanske att kampanjen "Geese for peace" fick det käcka namnet "Gäss till freden". Ännu larvigare än originalet, tycker jag.

Vad händer med en om man har ett eget skönlitterärt skrivande och också arbetar som översättare? Blir man färgad av att arbeta så nära och djupt med någon annans text? Påverkar det ens eget skrivande på något annat sätt?

Ja, i fallet Sorrentino trädde jag verkligen in i hans sätt att arbeta och kunde omöjligt skaka av mig det när jag kort därpå började skriva en roman. Men det finns ju sämre författare att färgas av och jag är tacksam för allt jag har lärt mig av honom.

Varför ska man läsa Himlen förändras och Mannen som sade ja?

Himlen förändras därför att det är den vackraste och mest brutala relationsroman man kan läsa. Den liknar ingenting annat och när man har lipat klart bär man med sig den genom livet som en gammal kärlek (det gör åtminstone jag).
Mannen som sade ja kan man ta med sig på stranden och roa sig med när allt man behöver är ett litet uppiggande budskap.

Har du någon ny översättning på gång?

Jag är snart klar med Ron Jeremys självbiografi som kommer ut på förlaget BTM i höst. Den som vet vem han är jublar eller förfasas över att den kommer på svenska. Själv har jag i alla fall fått en fördjupad bild av honom.

Hurra!

När: Igår kväll

Var: kullerstensgård, porlande vatten, klängande frodig murgröna; m.a.o.; mysigaste uteserveringen i stan

Vad: en väldigt god middag

Varför: för att fira jobbrelaterat roligt besked som fick mig att utbrista YES! YES! helt naturligt när jag inte bara log ett sånt där från-mungipor-till-öron-leende eller babblade glatt om allt möjligt.

Och idag har jag energiskt surfat på gladvågor hela dagen. Som sagt; jag är den entusiastiska typen. Det går inte att dölja.

Min zenkatt

När jag tassar upp tidigt på morgonen för att öppna ett fönster tror Missan att det är dags att få frukost. Hon tassar efter. Jag säger med min sömndrucknaste röst, som i och för sig inte låter särskilt sömndrucken hör jag, att det inte är dags att gå upp än, att jag ska sova ett tag till.

Hon stannar uppe en liten stund, låter höra ett jam som jag besvarar med "Jag har gått och lagt mig igen." Jag hör hennes små tassar mot golvet och så är hon nedanför sängen, tar ett bestämt skutt och landar vid min sida för att sedan kliva upp på min mage och börja sitt vanliga spinntrampande. Jag klappar henne under hakan och på nacken medan hon lägger sig tillrätta. Hon spinner, spinner, spinner. Jag håller min vänstra hand mot hennes mjuka, mjuka päls.

Jag kan inte somna om. Det gör inget. Jag ligger kvar en stund ändå, klappar henne, lyssnar på hennes spinnande, tänker, låter ögonen njuta av solskenet som letar sig in i rummet.

Jag tänker på hur lätt hon har att gilla läget. Jag tänker på första gången jag hörde någon föreslå mig det och hur fel det var då. Men jag tänker att det finns också situationer när det verkligen är rätt. Jag ler lite. Och så går jag upp och gör frukost.

Att beskriva en bok, del 2

Sen boken kom ut har jag då och då haft lust att berätta vad jag ville med texten och varför jag skrev som jag gjorde. Då och då har jag fällt en och annan kommentar om det; några finns i tidigare bloggtexter. När det var dags att skriva debutantporträttet till Svensk Bokhandel fick jag ännu en chans.

Ändå finns det en del kvar att berätta. Mycket, pretentiöstycker jag ibland. Bara små tillägg, anspråkslöshetstänker jag andra dagar. Kanske kan jag delvis ursäkta min beskrivningsiver med att jag är debutant? Att jag ännu inte vant mig vid att slå mig till ro och låta texten ha sin gilla gång. Att jag är nybörjarentusiastisk inför själva processen att skriva en text och att jag gillar att prata om det.

Det är inte det att jag inte litar på textens och berättelsens styrkor, för det gör jag, och jag har haft tillräckligt många läsare som har bekräftat det. Men varje gång jag fått frågan i en intervju har jag funderat över mitt svar efteråt. Om jag egentligen har sagt det väsentliga. Varför jag inte nämnde det, och det och det. Varför jag bara pratade om det. Och samtidigt har jag, absolut av entusiastisk debutantiver, haft lust att visa; säga ”titta här, jag gjorde så här för att…” och ”Mina tankar med berättelsen var att…”

Men jag har inte velat skriva folk på näsan, utan visa respekt för att alla läser, upplever och tolkar texten på sitt sätt och låta dem göra det.

Fast om man drar det argumentet ett varv till, har jag som författare ju också rätt att tolka texten på mitt sätt, eller hur? ;) Därför har jag funderat på att lägga ut ännu en text om det här på bloggen. Fast inte som ett nytt inlägg. Utan putta in det i ett gammalt så att det inte är i vägen för alla som inte vill läsa det.

Jag har nu lagt in en beskrivning här. Jag kan inte säga att den är fullständig. Jag kan inte säga att jag står för den om ett eller tio år. Jag kan inte ens säga att texten ligger kvar om en vecka, och absolut inte att den ser ut såhär om några dagar. Men den förmedlar några av de idéer jag hade medan jag skrev och lite av de tankar jag haft i efterhand.

Jag vill uttryckligen varna alla er som vill ha era läsupplevelser ifred för att läsa texten. Gör det inte!!! Läs bara texten om ni är säkra på att den inte stör er egen läsupplevelse av boken. Och lova att ni alltid tar er rätten att känna er fria att ”bara” läsa och gilla en bok, känn er alltid fria att tolka och uppleva en bok på det sätt som är rätt för er, oavsett vad författare eller litteraturvetare eller andra har sagt eller skrivit om den bok ni läst. Lova.

Att beskriva en bok, del 1

Enda gången jag och mitt förlag har tyckt olika har varit när det gällde hur min bok skulle beskrivas i marknadsföringstexterna. När min förläggare för länge sen sa att det var dags att fixa med dem, undrade hon om jag ville skriva en första text som hon sen kunde jobba vidare på.

Peanuts trodde jag, som är rätt van vid den sortens texter, fast inte inom bokbranschen, och sa glatt och obekymrat ja. Men jag märkte snabbt att det inte alls var peanuts. Det var rätt svårt. Jag fick ihop en massa halva texter men ingen hel sammanhängande som jag var totalnöjd med. Till slut totade jag ialla fall ihop något som jag mailade min förläggare.

Hon tyckte att jag alltför mycket betonade det mörka i boken och att jag använde alldeles för starka ord. Hon trodde att det skulle avskräcka läsare och menade att det fanns något allmängiltigt i min skildring som gjorde att många, många skulle känna igen sig, och att detta måste förmedlas. Hennes kontrande beskrivning var därför mycket ljusare.

Jag hade svårt för den texten första gången jag läste den. Vissa formuleringar sa jag ifrån om och gav alternativa förslag till. Samtidigt fick jag inse att olika personer läser och tolkar berättelsen på olika sätt. Och jag tänkte att det var ju på sätt och vis bra om texten också hade den sortens igenkänningseffekt.

Medan jag dividerade för mig själv drog jag mig till minnes min författarmentors kommentarer om den ursprungliga varianten på manuset. De beskrev också att texten förmedlade allmängiltiga erfarenheter, fast hon lyfte fram ytterligare helt andra exempel och betonade annat.

Det blev den ljusare mindre problemframställande marknadsföringstexten som förlaget skrev, med de ändringar som jag absolut ville ha med. Och jag lät det vara. Men varje gång jag har blivit påmind om de texterna, har jag haft lust att komplettera beskrivningen. Samtidigt har jag känt mig tveksam. Tänkt att det kanske man ska låta bli. Att det kanske man ska lämna till läsaren.

När jag nu i efterhand läser om min ”mörka” variant ser jag att min förläggare hade rätt. Den var alltför mörk och jag använde alltför starka ord. Samtidigt tycker jag inte att det var fel att att jag ville förmedla bokens allvarliga sidor, men jag hittade inte något bra sätt att göra det på.

Att redigera ska vara en lättnad

Redigeringsarbetet tog tid men var lätt. Jag hade förberett mig på att det kunde bli jobbigt; att det skulle komma en massa önskemål jag inte höll med om. Istället var det hur smidigt som helst.
Det enda min förläggare och min redaktör har gjort har varit att föreslå ändringar som liksom har frilagt texten så att den blivit mer sig själv. För varje sådant förslag har jag blivit lättad och tacksam, för det har varit krångelställen som jag själv inte varit nöjd med och passusar jag varit osäker på och plötsligt har någon hjälpt mig att se hur det skulle kunna bli.

Ingenting har skett med texten som jag inte har velat. Några gånger har vi tyckt olika och då har det blivit som jag har tyckt. Den enda som var krånglig var jag, som velade fram och tillbaka med några texter jag lade till i efterhand och som jag sen ville ta bort, och några ändringar jag ville utföra i sista minuten. På slutet var jag faktiskt jättejobbig; sådär jobbig att all eventuell tandagnisslan från övriga inblandade hade varit absolut förståelig. Förmodligen var det en släng av debutnervositet. Min förläggare hade ett samtal med mig och försökte få mig att släppa alla idéer om sistaminutenändringar. Jag tog ett steg tillbaka och kunde lugna mig på de flesta punkter och sen hade jag ett par kontakter till med min redaktör där jag fick igenom några minimala ändringar som jag trots allt trodde var viktiga för mig.

Periodvis under redigeringsprocessen var jag hjärtligt trött på texten. Jag ville skriva nytt istället men kunde inte uppbåda skrivfokus till det så länge redigeringen höll på. Och samtidigt kunde jag inte heller helt släppa taget, fastän min förläggare försäkrade mig att de tog över och att jag bara kunde luta mig tillbaka. Men jag ville ju hjälpa till och upptäcka ord som borde bytas ut, omskrivningar som borde göras. Vet inte riktigt hur pass mycket jag var en hjälp ;). Men belåten var jag, varje gång jag hittade något jag tyckte borde korrigeras. Som om det var mödan värt att sitta och tråckla sig igenom texten för tionde gången.

Det bestående intrycket efteråt har varit detta; att det är lätt och en lättnad att samarbeta med redigering. Att man blir tacksam för att bli så noggrant läst. Att man blir imponerad av att någon har varenda liten detalj och allt det övergripande fullständigt klart för sig, och dessutom kommer ihåg det. Att det är läskigt men väldigt befriande när det är färdigt.

önska böcker

Idag fick jag lära mig något nytt. Bibliotekskunnig kompis berättade att man kan surfa in på bibliotekets hemsidan och lämna önskemål på böcker man skulle vilja köps in.
Tidigare har jag nöjt mig med att kolla i katalogen om de finns eller inte. Men nu ska här önskas! Rena julafton.

Så alla ni som av olika anledningar inte vill köpa vissa böcker som ni ändå vill läsa; surfa in på biblioteken i era kommuner och nöj er inte med att leta i katalogen, utan önska inköp om titeln inte redan finns!

Och om ni är nyfikna på min bok kan ni ju passa på att önska att den köps in också.;) Jag har förstått att det varierar väldigt från ort till ort. Och så kan vi ju inte ha det. ;)
Om det är något man vill som författare så är det väl att boken ska gå att låna i alla fall.

en väldigt litterär blogg

Surfa in på Henrik Petterssons blogg Härifrån. Där får ni exempel på exempel på att en blogg kan vara en skrivexperimentverkstad; en plats för skönlitterär textproduktion.

Om ni vill läsa mer av Henrik är det bara att gå till hans hemsida där han bland annat lagt ut ett smakprov ur manuset till romanen Nya låtar, samma dans. Eller så kan ni vänta tills hela manuset finns i bokform. För det är bara en tidsfråga, det är jag säker på, innan han blir erbjuden ett förlagskontrakt.

kolla här

En journalist på DN, Nancy Westman pratar positivt om Youtube som schysst marknadsföringsplats för kultur. Fortfarande gäller det förstås bara musik, som om det är enda formen av kultur som är ok att sprida via nätet*, men just den här artikelns ämne är musik, så det får man ju förstå.

Och vem vet, kanske kommer litteratur och publiceringsställen på nätet att nämnas på samma självklara sätt någon gång i framtiden i någon tidning? ;)

Typ om tio år eller så, när massor av etablerade författare lägger ut noveller på nätet och när unga lovande författarwannabes har tagit för vana att under boksläppsdygnet lägga ut hela boken och när särskilda lyrikportaler stoltserar med antologier ur de senaste årens utgivning och scenpoeter tumlar runt på myspace och litteraturestradörer tar plats i Youtube och bjuder på uppläsningar, och fler och fler bloggare skriver skönlitteratur på nätet och får sina manus utgivna på förlag, och fler och fler bloggare som publicerar underhållning på nätet får sina respektive bloggar utgivna som underhållning.


* något jag funderade över för några veckor sen

att vara ute och cykla är inte att vara ute och cykla

Rätt så ofta rapporterar media om miljövänligare bilar och miljövänligare lastbilar och andra sorters farkoster och åkdon som inte är särskilt miljövänliga än.

Det är ju finemang att industrierna börjar ta lite mer ansvar.

Men jag väntar ivrigt på att få höra om fler miljövänliga transportmedel och hur de utvecklas. Främst tänker jag på cykelinnovationer. Jag väntar på att Maraton, Monark, Helkama, Crescent och alla de andra ska börja presentera nya modeller och cykelhybrider. Cyklar med tak. Cyklar med tak och väggar. Cyklar med fyra hjul. Cyklar med trampkraft och annan extrakraft som man kan ta till vid behov. Nya sortens tandem där man cyklar två i bredd. Nya familjecykeln med plats för fyra eller fem. Visst ser man en och annan cykeltaxi med färgglatt preseningtak och visst ser man en och annan cykelkärra. Men ändå. Här finns ju hur mycket som helst att uppfinna och utveckla!

Korta bilresor skulle kunna minska drastiskt om man kunde cykla och vara lite mindre utsatt för regn och rusk och ha lite bättre bagagemöjligheter. Det finns hur många möjliga varianter på åkdon som helst som skulle kunna inta våra gator och konkurrera ut bilen på kortare transportsträckor.

Så sätt igång alla cykelfabrikanter, ligg inte och lura på era nya idéer i tysthet! För visst måste ni väl redan ha såna här idéer och tankar fast mycket proffsigare uttänkta?

Och när de väl presenterar sina innovationer hoppas jag att de får lika stort genomslag i media som bilfabrikanter får varje gång de presenterar en ny modell som är miljövänligare än de tidigare.

Uppdatering: Den mest cykeluppdaterade i bekantskapskretsen, min exman, har idag berättat om massor av cykelvarianter liknande de som jag efterlyser som redan finns; i Holland och som specialbeställda varianter här i Sverige. Så nu ska bara nåt hända som gör att de blir mer tillgängliga.

väggarbete

Jag spikar och spikar. Det ena inramade fotografiet efter det andra åker upp på väggen. Jag sätter upp dem lite huller om buller utan att måtta särskilt noga. Ett par gamla barnteckningar följer med av bara farten. Och så ett handmålat kort som jag fick av min farmor, som hon i sin tur fick av en konstnär när hon var ”mycket ung”.

Till slut är det en hel livsvägg. Det är min dotter och det är jag och det är några andra nära och kära. Det är fint. Vi ler; från våra olika åldrar och våra olika situationer ler vi mot betraktaren. Betraktaren, som just nu är jag, ler tillbaka. Det går inte att göra annat.
Jag är nöjd. Det är fint. Nu kommer jag att bli välkomnad varje gång jag går in i arbetsrummet.

Nu kommer jag att kunna se upp från datorskärmen och hämta ett leende, ett minne, tokig rolighet, tillitsfull glädje, härlig livslust.

Pucko

När jag var liten hade jag en nalle som hette Pucko. Han var relativt stor och grålurvigt ullig. Jag fick honom när jag var fyra månader och han blev som alla älsklingsnallar med tiden tämligen nött på vissa partier och det ulliga blev något mer stelt och mindre voluminöst.

Någon gång i småbarnsåldern blev mina smaklökar förtrogna med den kalla chokladdrycken med samma namn. Det var möjligen lite smålustigt, men mest förnöjsamt att två goda ting hette samma sak. Att få en Pucko var lyx. Att motsvarande dryck i Spanien hette Lacau var däremot lite knasigt. För det smakade ju precis som Pucko.

När jag var i sjuårsåldern lekte vår busiga, charmerande men bristfälligt uppfostrade tik en lek som förmodligen hette "tugga kramdjur" eller något sådant. Pucko var med sin storlek ihop med Fokus, en strävhårig stel gammal hund stoppad med halm, ett solklart favoritobjekt; mer lätt att hantera med mun och tass än de små fjuttiga vita nallarna.

Efter ett sånt särskilt vilt tillfälle som jag inte ville föreställa mig hur det hade gått till, hade Pucko så när förlorat sitt ena ben och sin ena arm; båda extremiteterna hängde löst i några trådar. Jag var naturligtvis djupt indignerad och grät en skvätt. Inte för att jag längre hade honom till något särskilt; jag var inte den som nattade kramdjur eller ens hade behov av dem som kramdjur. Men han var förknippad med min barndom och han var en slags representant från den tiden när jag var en liten unge som hade kramdjur. Och vår älskade hund gjorde med sin våldsamhet också våld på mitt behov av en kvardröjande nostalgisk brygga till den tidiga barndomen.

Så småningom försvann Pucko. Jag minns inte när eller hur. Jag tror inte att det gjorde sådär jättemycket egentligen. Några gånger ville jag få det till det, men jag vet inte om dessa stunder av häftigt uppflammande nostalgi stod för vad jag egentligen tyckte.

Nostalgin bär sig ändå, och blir kanske ibland enklare att hantera med färre minnesföremål. Bilden av Pucko och minnet av min nalle ger mig förmodligen mer än vad det skulle innebära att ha honom sittande i något hörn, sliten och illa åtgången.

Men jag har lagt märke till att jag fortfarande är svag, väldigt svag för grålurvig ullighet; att det lockar mig att dra med händerna igenom den om jag stöter på den i en affär i form av en prydnadskudde eller fotpall, eller om jag ser en begagnad fårskinnspäls på loppis.

När ordet pucko plötsligt fick en negativ betydelse, var det under många år omöjligt för mig att använda. Jag förknippade det med min nalle och god chokladmjölk.

Men nuförtiden kan jag helt naturligt muttra "Pucko!" om jag blir arg på någon; till och med ihop med lämplig svordom, om ilskan är av den sorten att det behövs förstärkning när den ska uttryckas.

Om mentorer

Jag försöker tänka tillbaka för att förstå hur det gick till när jag för första gången skaffade mig en mentor. Det var inget medvetet beslut. Det var ett behov. Jag ville lära mig mer. Jag ville fråga saker. Jag ville testa idéer.

Det fanns en person som jag hade fått kontakt med som jag anade kunde vara till hjälp.

Det var inte så att jag stolpade upp på hans jobb och frågade ”Hej vill du vara min mentor?” Inte för att det är något fel i det; jag vill genast uppmana er alla som vill ha en mentor att se er om efter en lämplig och faktiskt våga ställa den frågan.

Men jag stolpade upp på hans jobb, det gjorde jag. Jag frågade saker, testade idéer, lyssnade, lyssnade, lyssnade på hans erfarenheter. Och så blev det bara så. Att han alltid fanns där. Att han var intresserad. Att han lyssnade, lyste upp, åh, jag kommer ihåg hur han lyste upp ibland när jag kom med någon av mina idéer.

Vi diskuterade. Han drog paralleller; med sin långa yrkesmässiga erfarenhet berättade han om sina erfarenheter, om sånt som skett på andra håll, och om sånt som var på gång. Jag lyssnade, lärde och stärktes i min tilltro till mina egna idéer, mina arbetssätt.

Så småningom skaffade jag mig en till och vi skaffade oss med tiden regelbundna mötesvanor; lunchmöten då vi ventilerade allt möjligt. Hans tidigare erfarenheter, våra respektive dåvarande göranden. Problem. Möjligheter.

De båda kände varandra. De kallade mig sin adoptivdotter.

Då och då har jag skaffat mig tillfälliga mentorer också, såna jag har huggit tag i vid tillfälle.

Det är häftigt. Lärorikt. Berikande. Energigivande. Bekräftande.

Så småningom fick jag också en författarmentor. Hon finns kvar. Jag är fortfarande förvånad över det. Att hon bara finns där med all sin klokhet. Det är terapeutiskt, naturligtvis, och stärkande, stödjande och bekräftande.

Hon beskriver själv sin roll med att det handlar om att vara inlyssnande: ”…att spegla och framhäva saker som den skrivande personen redan vet om sig själv och sitt verk, men ännu inte satt ord på.”

Men även efter det att jag själv satt ord på det, har hon då och då påmint mig. Det var till exempel ett par gånger under redigeringsarbetet när jag höll på att vingla ut på sidospår. Ena gången visste jag det själv, men behövde stöd av någon annan för att våga skippa det där sidospåret. Andra gången var det lite mer obemärkt och min osäkerhet var mer diffus.

Vad som händer är att ens skrivande via den här speglingen blir så tydligt för en själv att man vet när man ska kompromissa eller ändra, lägga till och ta bort, och när man inte ska göra det. Man behöver inte förlita sig till bara sin egen magkänsla, för hur det än är kan det vara lite osäkert att vara på väg att debutera. Man har någon annans magkänsla också, någon som känner ens skrivande och ens skrivröster.

Och när man själv vet att man har berättat just det man ville berätta i just den formen man ville använda med just den stilen man åsyftade, då känns det förhållandevis bekvämt att låta manuset bli bok.

Jag är tacksam för att jag har mött dessa kloka människor och att de har delat med sig av sin klokhet till mig. Jag tycker om att få ta del av andras klokheter. Både sådan klokhet som jag har frågat efter och sån som kommer på köpet, som man inte är beredd på.

De gör intryck; mentorerna. Man minns. Kommer ihåg samtal, miner, gester, mail. Glada tillrop och kloka peppningar. Uppriktigheten, för de är brutalärliga på ett härligt sätt; med sin erfarenhets rätt. Och så visdomen, den som är förvärvad under lång tid, som man får sig till livs i olika former; oftast i förbigående.

Det fina med en mentorskontakt är att den känns så jämlik samtidigt som man hela tiden är medveten om hela den stora erfarenheten som ens mentor har. Men det finns en nyfikenhet, en lyhördhet och en ödmjukhet som gör att kontakten känns så jämbördig. Man står inte i tacksamhetsskuld till en mentor. Det går inte (jag har prövat, de accepterar det inte!;). Kontakten medger inte det. Men vad kontakten medger är ett utbyte som tydligen är meningsfullt och berikande för båda parter.