Intervju med Christian Ekvall, översättare

Kan en översättare vara aktuell med en bok? Ja, varför inte? Det är ju personen bakom en boks svenska språkdräkt. Just nu är Christian Ekvall aktuell med översättningen av boken Mannen som sade ja som kom ut på Forums förlag nyligen. Jag har gjort en liten intervju med honom.


Hej Christian, hur skulle du vilja presentera dig själv?

Som en författare och musiker [i gruppen Octopus Ride] som har halkat in på översättning

Berätta kort om de böcker du översatt.

Gilbert Sorrentinos debutroman Himlen förändras från 1966. En poetisk roadstory som synar ett äktenskap och samtidigt tillståndet i USA helt utan kompromisser.
Danny Wallaces Mannen som sade ja. En ny engelsk humorroman som är ett slags variant på Luke Rhineharts Tärningspelaren men som till stilen påminner mer om Nick Hornbys böcker.

Hur kom det sig att du började översätta?

Jag tröttnade på att ta en massa jobb som jag vantrivdes med i väntan på att kunna försörja mig som musiker eller författare. Man ska inte sluta drömma, men gör man smal musik och kanske skriver smalt också (det tycker åtminstone min far) kan det vara en bra idé att hitta ett yrke som ändå är relaterat till det som man helst vill göra i livet men också aningen lättare att försörja sig på. Efter författarskolan i Lund gick jag en kurs i förlagskunskap och praktiserade på förlaget Bokstäder. De hade planer på att ge ut Sorrentino, som jag råkade veta att min mentor och idol Claes-Göran Holmberg älskade. Så jag bad om att få göra ett försök att översätta den, och på den vägen är det.

När jag skriver kan jag ha en känsla av att "vara på rätt väg" och jag har förstått att det är så för många andra också. Jag pratar ibland om det som att hitta rätt ton. Hur är det när man översätter? Handlar det om att hitta rätt ton och i så fall, hur märker du när du har det?

Att hitta tonen är minst halva jobbet. Men det är inget jag tänker på, det sker automatiskt.

Vad är viktigt att tänka på för dig som översättare när du ger dig i kast med en bok?

Det viktigaste är att förstå vad författaren vill göra. Vare sig det handlar om att väcka stora känslor eller bara leverera ett och annat larvigt skämt så måste jag ha fattat poängen för att få det att fungera med mina egna ord.

Har det funnits passager i dina översättningsböcker där du har haft lust att förbättra eller ändra stilen i boken? Jag tänker om du märker att författaren har slarvat på något ställe.

Det jag har svårast att ställa upp på är tautologier. Är författaren osmaklig så får det stå för honom/henne, men används det tre adjektiv där det räcker med ett eller läggs till bisatser som innehåller precis samma information som huvudsatsen slits jag mellan lojaliteten till författaren och min egen känsla för vad som är ett effektivt språk.

Vilken sida "vinner"? Din lojalitet till författaren eller din egen känsla för språket?

En dag då jag är på kaxigt humör följer jag min egen känsla helt och hållet. Och får jag smäll på fingrarna av redaktören så tar jag upp fighten, om jag känner att jag har argumenten på min sida.

Hur gör du när du börjar översätta en bok?

Jag bläddrar lite i den, läser ett kapitel eller två, och sen kan jag inte hålla mig längre. Blir det dåligt flyt i början så får jag fixa till det senare.

Din senaste översättning är Mannen som sade ja som är utgiven på Forums förlag. Hur gick det till när du fick det uppdraget?

Jag skickade ett arbetsprov. När de hörde av sig flera månader senare sa de att de hade gillat det, men att jag valt en okonventionell text och att jag skulle skicka en ny som innehöll mer dialog. Jag satt i Argentina vid tillfället (där jag skulle skriva en bok), så jag irrade runt halva Buenos Aires för att hitta en lämplig text på engelska som jag visste inte fanns på svenska. I augusti 2006 sa de att de hade en bok till mig och vid det laget var jag utblottad och såg det nästan som en skänk från ovan.

Mannen som sade ja är en väldigt humoristisk bok tycker jag. Jag har skrattat högt på hur många ställen som helst. Är det något särskilt du har behövt tänka på för att få fram humorn i översättningen?

Nej, det var nog inte svårare än något annat, egentligen.

Hur har processerna med att översätta Himlen förändras och Mannen som sade ja sett ut?

De projekten kunde inte var mer olika varandra. Sorrentino är en stor stilist med förtätat språk, en poet i grunden som slipat varenda mening intill perfektion. För en översättare är det ungefär som att få i uppdrag att leverera en bebis mellan taken på två skyskrapor. Wallace skriver på en annan ambitionsnivå. Han är i första hand en underhållare, och hans 400 sidor gjorde jag på samma tid som jag gjorde Sorrentinos 140. Men är man ett kontrollfreak som jag väger man vartenda ord oavsett vad det är för text man arbetar med. De flesta översättare har ett annat yrke vid sidan om, men hade jag det skulle jag aldrig klara deadline.

Kan du ge exempel på någon särskilt svår översättningsnöt du tampats med?

Det finns ett sms i Mannen som sade ja som blir fel på grund av mobiltelefonens ordväljarsystem. Det var en översättares mardröm. Annars är ordlekar och dylikt bland det roligaste att jobba med. Värre är det att ibland lägga en hel förmiddag på att forska kring något som kan vara en referens till något men som man upptäcker inte är det.

Finns det någon formulering eller något ordval som du går omkring och är belåten och nöjd med?

Ja, kanske att kampanjen "Geese for peace" fick det käcka namnet "Gäss till freden". Ännu larvigare än originalet, tycker jag.

Vad händer med en om man har ett eget skönlitterärt skrivande och också arbetar som översättare? Blir man färgad av att arbeta så nära och djupt med någon annans text? Påverkar det ens eget skrivande på något annat sätt?

Ja, i fallet Sorrentino trädde jag verkligen in i hans sätt att arbeta och kunde omöjligt skaka av mig det när jag kort därpå började skriva en roman. Men det finns ju sämre författare att färgas av och jag är tacksam för allt jag har lärt mig av honom.

Varför ska man läsa Himlen förändras och Mannen som sade ja?

Himlen förändras därför att det är den vackraste och mest brutala relationsroman man kan läsa. Den liknar ingenting annat och när man har lipat klart bär man med sig den genom livet som en gammal kärlek (det gör åtminstone jag).
Mannen som sade ja kan man ta med sig på stranden och roa sig med när allt man behöver är ett litet uppiggande budskap.

Har du någon ny översättning på gång?

Jag är snart klar med Ron Jeremys självbiografi som kommer ut på förlaget BTM i höst. Den som vet vem han är jublar eller förfasas över att den kommer på svenska. Själv har jag i alla fall fått en fördjupad bild av honom.

Hurra!

När: Igår kväll

Var: kullerstensgård, porlande vatten, klängande frodig murgröna; m.a.o.; mysigaste uteserveringen i stan

Vad: en väldigt god middag

Varför: för att fira jobbrelaterat roligt besked som fick mig att utbrista YES! YES! helt naturligt när jag inte bara log ett sånt där från-mungipor-till-öron-leende eller babblade glatt om allt möjligt.

Och idag har jag energiskt surfat på gladvågor hela dagen. Som sagt; jag är den entusiastiska typen. Det går inte att dölja.

Min zenkatt

När jag tassar upp tidigt på morgonen för att öppna ett fönster tror Missan att det är dags att få frukost. Hon tassar efter. Jag säger med min sömndrucknaste röst, som i och för sig inte låter särskilt sömndrucken hör jag, att det inte är dags att gå upp än, att jag ska sova ett tag till.

Hon stannar uppe en liten stund, låter höra ett jam som jag besvarar med "Jag har gått och lagt mig igen." Jag hör hennes små tassar mot golvet och så är hon nedanför sängen, tar ett bestämt skutt och landar vid min sida för att sedan kliva upp på min mage och börja sitt vanliga spinntrampande. Jag klappar henne under hakan och på nacken medan hon lägger sig tillrätta. Hon spinner, spinner, spinner. Jag håller min vänstra hand mot hennes mjuka, mjuka päls.

Jag kan inte somna om. Det gör inget. Jag ligger kvar en stund ändå, klappar henne, lyssnar på hennes spinnande, tänker, låter ögonen njuta av solskenet som letar sig in i rummet.

Jag tänker på hur lätt hon har att gilla läget. Jag tänker på första gången jag hörde någon föreslå mig det och hur fel det var då. Men jag tänker att det finns också situationer när det verkligen är rätt. Jag ler lite. Och så går jag upp och gör frukost.

Att beskriva en bok, del 2

Sen boken kom ut har jag då och då haft lust att berätta vad jag ville med texten och varför jag skrev som jag gjorde. Då och då har jag fällt en och annan kommentar om det; några finns i tidigare bloggtexter. När det var dags att skriva debutantporträttet till Svensk Bokhandel fick jag ännu en chans.

Ändå finns det en del kvar att berätta. Mycket, pretentiöstycker jag ibland. Bara små tillägg, anspråkslöshetstänker jag andra dagar. Kanske kan jag delvis ursäkta min beskrivningsiver med att jag är debutant? Att jag ännu inte vant mig vid att slå mig till ro och låta texten ha sin gilla gång. Att jag är nybörjarentusiastisk inför själva processen att skriva en text och att jag gillar att prata om det.

Det är inte det att jag inte litar på textens och berättelsens styrkor, för det gör jag, och jag har haft tillräckligt många läsare som har bekräftat det. Men varje gång jag fått frågan i en intervju har jag funderat över mitt svar efteråt. Om jag egentligen har sagt det väsentliga. Varför jag inte nämnde det, och det och det. Varför jag bara pratade om det. Och samtidigt har jag, absolut av entusiastisk debutantiver, haft lust att visa; säga ”titta här, jag gjorde så här för att…” och ”Mina tankar med berättelsen var att…”

Men jag har inte velat skriva folk på näsan, utan visa respekt för att alla läser, upplever och tolkar texten på sitt sätt och låta dem göra det.

Fast om man drar det argumentet ett varv till, har jag som författare ju också rätt att tolka texten på mitt sätt, eller hur? ;) Därför har jag funderat på att lägga ut ännu en text om det här på bloggen. Fast inte som ett nytt inlägg. Utan putta in det i ett gammalt så att det inte är i vägen för alla som inte vill läsa det.

Jag har nu lagt in en beskrivning här. Jag kan inte säga att den är fullständig. Jag kan inte säga att jag står för den om ett eller tio år. Jag kan inte ens säga att texten ligger kvar om en vecka, och absolut inte att den ser ut såhär om några dagar. Men den förmedlar några av de idéer jag hade medan jag skrev och lite av de tankar jag haft i efterhand.

Jag vill uttryckligen varna alla er som vill ha era läsupplevelser ifred för att läsa texten. Gör det inte!!! Läs bara texten om ni är säkra på att den inte stör er egen läsupplevelse av boken. Och lova att ni alltid tar er rätten att känna er fria att ”bara” läsa och gilla en bok, känn er alltid fria att tolka och uppleva en bok på det sätt som är rätt för er, oavsett vad författare eller litteraturvetare eller andra har sagt eller skrivit om den bok ni läst. Lova.

Att beskriva en bok, del 1

Enda gången jag och mitt förlag har tyckt olika har varit när det gällde hur min bok skulle beskrivas i marknadsföringstexterna. När min förläggare för länge sen sa att det var dags att fixa med dem, undrade hon om jag ville skriva en första text som hon sen kunde jobba vidare på.

Peanuts trodde jag, som är rätt van vid den sortens texter, fast inte inom bokbranschen, och sa glatt och obekymrat ja. Men jag märkte snabbt att det inte alls var peanuts. Det var rätt svårt. Jag fick ihop en massa halva texter men ingen hel sammanhängande som jag var totalnöjd med. Till slut totade jag ialla fall ihop något som jag mailade min förläggare.

Hon tyckte att jag alltför mycket betonade det mörka i boken och att jag använde alldeles för starka ord. Hon trodde att det skulle avskräcka läsare och menade att det fanns något allmängiltigt i min skildring som gjorde att många, många skulle känna igen sig, och att detta måste förmedlas. Hennes kontrande beskrivning var därför mycket ljusare.

Jag hade svårt för den texten första gången jag läste den. Vissa formuleringar sa jag ifrån om och gav alternativa förslag till. Samtidigt fick jag inse att olika personer läser och tolkar berättelsen på olika sätt. Och jag tänkte att det var ju på sätt och vis bra om texten också hade den sortens igenkänningseffekt.

Medan jag dividerade för mig själv drog jag mig till minnes min författarmentors kommentarer om den ursprungliga varianten på manuset. De beskrev också att texten förmedlade allmängiltiga erfarenheter, fast hon lyfte fram ytterligare helt andra exempel och betonade annat.

Det blev den ljusare mindre problemframställande marknadsföringstexten som förlaget skrev, med de ändringar som jag absolut ville ha med. Och jag lät det vara. Men varje gång jag har blivit påmind om de texterna, har jag haft lust att komplettera beskrivningen. Samtidigt har jag känt mig tveksam. Tänkt att det kanske man ska låta bli. Att det kanske man ska lämna till läsaren.

När jag nu i efterhand läser om min ”mörka” variant ser jag att min förläggare hade rätt. Den var alltför mörk och jag använde alltför starka ord. Samtidigt tycker jag inte att det var fel att att jag ville förmedla bokens allvarliga sidor, men jag hittade inte något bra sätt att göra det på.

Att redigera ska vara en lättnad

Redigeringsarbetet tog tid men var lätt. Jag hade förberett mig på att det kunde bli jobbigt; att det skulle komma en massa önskemål jag inte höll med om. Istället var det hur smidigt som helst.
Det enda min förläggare och min redaktör har gjort har varit att föreslå ändringar som liksom har frilagt texten så att den blivit mer sig själv. För varje sådant förslag har jag blivit lättad och tacksam, för det har varit krångelställen som jag själv inte varit nöjd med och passusar jag varit osäker på och plötsligt har någon hjälpt mig att se hur det skulle kunna bli.

Ingenting har skett med texten som jag inte har velat. Några gånger har vi tyckt olika och då har det blivit som jag har tyckt. Den enda som var krånglig var jag, som velade fram och tillbaka med några texter jag lade till i efterhand och som jag sen ville ta bort, och några ändringar jag ville utföra i sista minuten. På slutet var jag faktiskt jättejobbig; sådär jobbig att all eventuell tandagnisslan från övriga inblandade hade varit absolut förståelig. Förmodligen var det en släng av debutnervositet. Min förläggare hade ett samtal med mig och försökte få mig att släppa alla idéer om sistaminutenändringar. Jag tog ett steg tillbaka och kunde lugna mig på de flesta punkter och sen hade jag ett par kontakter till med min redaktör där jag fick igenom några minimala ändringar som jag trots allt trodde var viktiga för mig.

Periodvis under redigeringsprocessen var jag hjärtligt trött på texten. Jag ville skriva nytt istället men kunde inte uppbåda skrivfokus till det så länge redigeringen höll på. Och samtidigt kunde jag inte heller helt släppa taget, fastän min förläggare försäkrade mig att de tog över och att jag bara kunde luta mig tillbaka. Men jag ville ju hjälpa till och upptäcka ord som borde bytas ut, omskrivningar som borde göras. Vet inte riktigt hur pass mycket jag var en hjälp ;). Men belåten var jag, varje gång jag hittade något jag tyckte borde korrigeras. Som om det var mödan värt att sitta och tråckla sig igenom texten för tionde gången.

Det bestående intrycket efteråt har varit detta; att det är lätt och en lättnad att samarbeta med redigering. Att man blir tacksam för att bli så noggrant läst. Att man blir imponerad av att någon har varenda liten detalj och allt det övergripande fullständigt klart för sig, och dessutom kommer ihåg det. Att det är läskigt men väldigt befriande när det är färdigt.

önska böcker

Idag fick jag lära mig något nytt. Bibliotekskunnig kompis berättade att man kan surfa in på bibliotekets hemsidan och lämna önskemål på böcker man skulle vilja köps in.
Tidigare har jag nöjt mig med att kolla i katalogen om de finns eller inte. Men nu ska här önskas! Rena julafton.

Så alla ni som av olika anledningar inte vill köpa vissa böcker som ni ändå vill läsa; surfa in på biblioteken i era kommuner och nöj er inte med att leta i katalogen, utan önska inköp om titeln inte redan finns!

Och om ni är nyfikna på min bok kan ni ju passa på att önska att den köps in också.;) Jag har förstått att det varierar väldigt från ort till ort. Och så kan vi ju inte ha det. ;)
Om det är något man vill som författare så är det väl att boken ska gå att låna i alla fall.

en väldigt litterär blogg

Surfa in på Henrik Petterssons blogg Härifrån. Där får ni exempel på exempel på att en blogg kan vara en skrivexperimentverkstad; en plats för skönlitterär textproduktion.

Om ni vill läsa mer av Henrik är det bara att gå till hans hemsida där han bland annat lagt ut ett smakprov ur manuset till romanen Nya låtar, samma dans. Eller så kan ni vänta tills hela manuset finns i bokform. För det är bara en tidsfråga, det är jag säker på, innan han blir erbjuden ett förlagskontrakt.

kolla här

En journalist på DN, Nancy Westman pratar positivt om Youtube som schysst marknadsföringsplats för kultur. Fortfarande gäller det förstås bara musik, som om det är enda formen av kultur som är ok att sprida via nätet*, men just den här artikelns ämne är musik, så det får man ju förstå.

Och vem vet, kanske kommer litteratur och publiceringsställen på nätet att nämnas på samma självklara sätt någon gång i framtiden i någon tidning? ;)

Typ om tio år eller så, när massor av etablerade författare lägger ut noveller på nätet och när unga lovande författarwannabes har tagit för vana att under boksläppsdygnet lägga ut hela boken och när särskilda lyrikportaler stoltserar med antologier ur de senaste årens utgivning och scenpoeter tumlar runt på myspace och litteraturestradörer tar plats i Youtube och bjuder på uppläsningar, och fler och fler bloggare skriver skönlitteratur på nätet och får sina manus utgivna på förlag, och fler och fler bloggare som publicerar underhållning på nätet får sina respektive bloggar utgivna som underhållning.


* något jag funderade över för några veckor sen

att vara ute och cykla är inte att vara ute och cykla

Rätt så ofta rapporterar media om miljövänligare bilar och miljövänligare lastbilar och andra sorters farkoster och åkdon som inte är särskilt miljövänliga än.

Det är ju finemang att industrierna börjar ta lite mer ansvar.

Men jag väntar ivrigt på att få höra om fler miljövänliga transportmedel och hur de utvecklas. Främst tänker jag på cykelinnovationer. Jag väntar på att Maraton, Monark, Helkama, Crescent och alla de andra ska börja presentera nya modeller och cykelhybrider. Cyklar med tak. Cyklar med tak och väggar. Cyklar med fyra hjul. Cyklar med trampkraft och annan extrakraft som man kan ta till vid behov. Nya sortens tandem där man cyklar två i bredd. Nya familjecykeln med plats för fyra eller fem. Visst ser man en och annan cykeltaxi med färgglatt preseningtak och visst ser man en och annan cykelkärra. Men ändå. Här finns ju hur mycket som helst att uppfinna och utveckla!

Korta bilresor skulle kunna minska drastiskt om man kunde cykla och vara lite mindre utsatt för regn och rusk och ha lite bättre bagagemöjligheter. Det finns hur många möjliga varianter på åkdon som helst som skulle kunna inta våra gator och konkurrera ut bilen på kortare transportsträckor.

Så sätt igång alla cykelfabrikanter, ligg inte och lura på era nya idéer i tysthet! För visst måste ni väl redan ha såna här idéer och tankar fast mycket proffsigare uttänkta?

Och när de väl presenterar sina innovationer hoppas jag att de får lika stort genomslag i media som bilfabrikanter får varje gång de presenterar en ny modell som är miljövänligare än de tidigare.

Uppdatering: Den mest cykeluppdaterade i bekantskapskretsen, min exman, har idag berättat om massor av cykelvarianter liknande de som jag efterlyser som redan finns; i Holland och som specialbeställda varianter här i Sverige. Så nu ska bara nåt hända som gör att de blir mer tillgängliga.

väggarbete

Jag spikar och spikar. Det ena inramade fotografiet efter det andra åker upp på väggen. Jag sätter upp dem lite huller om buller utan att måtta särskilt noga. Ett par gamla barnteckningar följer med av bara farten. Och så ett handmålat kort som jag fick av min farmor, som hon i sin tur fick av en konstnär när hon var ”mycket ung”.

Till slut är det en hel livsvägg. Det är min dotter och det är jag och det är några andra nära och kära. Det är fint. Vi ler; från våra olika åldrar och våra olika situationer ler vi mot betraktaren. Betraktaren, som just nu är jag, ler tillbaka. Det går inte att göra annat.
Jag är nöjd. Det är fint. Nu kommer jag att bli välkomnad varje gång jag går in i arbetsrummet.

Nu kommer jag att kunna se upp från datorskärmen och hämta ett leende, ett minne, tokig rolighet, tillitsfull glädje, härlig livslust.

Pucko

När jag var liten hade jag en nalle som hette Pucko. Han var relativt stor och grålurvigt ullig. Jag fick honom när jag var fyra månader och han blev som alla älsklingsnallar med tiden tämligen nött på vissa partier och det ulliga blev något mer stelt och mindre voluminöst.

Någon gång i småbarnsåldern blev mina smaklökar förtrogna med den kalla chokladdrycken med samma namn. Det var möjligen lite smålustigt, men mest förnöjsamt att två goda ting hette samma sak. Att få en Pucko var lyx. Att motsvarande dryck i Spanien hette Lacau var däremot lite knasigt. För det smakade ju precis som Pucko.

När jag var i sjuårsåldern lekte vår busiga, charmerande men bristfälligt uppfostrade tik en lek som förmodligen hette "tugga kramdjur" eller något sådant. Pucko var med sin storlek ihop med Fokus, en strävhårig stel gammal hund stoppad med halm, ett solklart favoritobjekt; mer lätt att hantera med mun och tass än de små fjuttiga vita nallarna.

Efter ett sånt särskilt vilt tillfälle som jag inte ville föreställa mig hur det hade gått till, hade Pucko så när förlorat sitt ena ben och sin ena arm; båda extremiteterna hängde löst i några trådar. Jag var naturligtvis djupt indignerad och grät en skvätt. Inte för att jag längre hade honom till något särskilt; jag var inte den som nattade kramdjur eller ens hade behov av dem som kramdjur. Men han var förknippad med min barndom och han var en slags representant från den tiden när jag var en liten unge som hade kramdjur. Och vår älskade hund gjorde med sin våldsamhet också våld på mitt behov av en kvardröjande nostalgisk brygga till den tidiga barndomen.

Så småningom försvann Pucko. Jag minns inte när eller hur. Jag tror inte att det gjorde sådär jättemycket egentligen. Några gånger ville jag få det till det, men jag vet inte om dessa stunder av häftigt uppflammande nostalgi stod för vad jag egentligen tyckte.

Nostalgin bär sig ändå, och blir kanske ibland enklare att hantera med färre minnesföremål. Bilden av Pucko och minnet av min nalle ger mig förmodligen mer än vad det skulle innebära att ha honom sittande i något hörn, sliten och illa åtgången.

Men jag har lagt märke till att jag fortfarande är svag, väldigt svag för grålurvig ullighet; att det lockar mig att dra med händerna igenom den om jag stöter på den i en affär i form av en prydnadskudde eller fotpall, eller om jag ser en begagnad fårskinnspäls på loppis.

När ordet pucko plötsligt fick en negativ betydelse, var det under många år omöjligt för mig att använda. Jag förknippade det med min nalle och god chokladmjölk.

Men nuförtiden kan jag helt naturligt muttra "Pucko!" om jag blir arg på någon; till och med ihop med lämplig svordom, om ilskan är av den sorten att det behövs förstärkning när den ska uttryckas.

Om mentorer

Jag försöker tänka tillbaka för att förstå hur det gick till när jag för första gången skaffade mig en mentor. Det var inget medvetet beslut. Det var ett behov. Jag ville lära mig mer. Jag ville fråga saker. Jag ville testa idéer.

Det fanns en person som jag hade fått kontakt med som jag anade kunde vara till hjälp.

Det var inte så att jag stolpade upp på hans jobb och frågade ”Hej vill du vara min mentor?” Inte för att det är något fel i det; jag vill genast uppmana er alla som vill ha en mentor att se er om efter en lämplig och faktiskt våga ställa den frågan.

Men jag stolpade upp på hans jobb, det gjorde jag. Jag frågade saker, testade idéer, lyssnade, lyssnade, lyssnade på hans erfarenheter. Och så blev det bara så. Att han alltid fanns där. Att han var intresserad. Att han lyssnade, lyste upp, åh, jag kommer ihåg hur han lyste upp ibland när jag kom med någon av mina idéer.

Vi diskuterade. Han drog paralleller; med sin långa yrkesmässiga erfarenhet berättade han om sina erfarenheter, om sånt som skett på andra håll, och om sånt som var på gång. Jag lyssnade, lärde och stärktes i min tilltro till mina egna idéer, mina arbetssätt.

Så småningom skaffade jag mig en till och vi skaffade oss med tiden regelbundna mötesvanor; lunchmöten då vi ventilerade allt möjligt. Hans tidigare erfarenheter, våra respektive dåvarande göranden. Problem. Möjligheter.

De båda kände varandra. De kallade mig sin adoptivdotter.

Då och då har jag skaffat mig tillfälliga mentorer också, såna jag har huggit tag i vid tillfälle.

Det är häftigt. Lärorikt. Berikande. Energigivande. Bekräftande.

Så småningom fick jag också en författarmentor. Hon finns kvar. Jag är fortfarande förvånad över det. Att hon bara finns där med all sin klokhet. Det är terapeutiskt, naturligtvis, och stärkande, stödjande och bekräftande.

Hon beskriver själv sin roll med att det handlar om att vara inlyssnande: ”…att spegla och framhäva saker som den skrivande personen redan vet om sig själv och sitt verk, men ännu inte satt ord på.”

Men även efter det att jag själv satt ord på det, har hon då och då påmint mig. Det var till exempel ett par gånger under redigeringsarbetet när jag höll på att vingla ut på sidospår. Ena gången visste jag det själv, men behövde stöd av någon annan för att våga skippa det där sidospåret. Andra gången var det lite mer obemärkt och min osäkerhet var mer diffus.

Vad som händer är att ens skrivande via den här speglingen blir så tydligt för en själv att man vet när man ska kompromissa eller ändra, lägga till och ta bort, och när man inte ska göra det. Man behöver inte förlita sig till bara sin egen magkänsla, för hur det än är kan det vara lite osäkert att vara på väg att debutera. Man har någon annans magkänsla också, någon som känner ens skrivande och ens skrivröster.

Och när man själv vet att man har berättat just det man ville berätta i just den formen man ville använda med just den stilen man åsyftade, då känns det förhållandevis bekvämt att låta manuset bli bok.

Jag är tacksam för att jag har mött dessa kloka människor och att de har delat med sig av sin klokhet till mig. Jag tycker om att få ta del av andras klokheter. Både sådan klokhet som jag har frågat efter och sån som kommer på köpet, som man inte är beredd på.

De gör intryck; mentorerna. Man minns. Kommer ihåg samtal, miner, gester, mail. Glada tillrop och kloka peppningar. Uppriktigheten, för de är brutalärliga på ett härligt sätt; med sin erfarenhets rätt. Och så visdomen, den som är förvärvad under lång tid, som man får sig till livs i olika former; oftast i förbigående.

Det fina med en mentorskontakt är att den känns så jämlik samtidigt som man hela tiden är medveten om hela den stora erfarenheten som ens mentor har. Men det finns en nyfikenhet, en lyhördhet och en ödmjukhet som gör att kontakten känns så jämbördig. Man står inte i tacksamhetsskuld till en mentor. Det går inte (jag har prövat, de accepterar det inte!;). Kontakten medger inte det. Men vad kontakten medger är ett utbyte som tydligen är meningsfullt och berikande för båda parter.

gladglad för allt och inget

Jag kan glädjegå i gång på allt möjligt. Och när jag väl gått i gång på första grejen så bara fortsätter det; då blir vips allt möjligt jätteroligt och fantastiskt och bra. Det finns en entusiastisk sida hos mig som alltid verkar ligga på lur och får den tillgång till allra minsta bränsle (det vill säga en endaste gladsak) så kommer det kaskader av vildglädje, men också strilar av stillsamhetsglädje och den där bastanta stadiga formen av jag-glad-stadighet som kommer sig av när man är tydlig inför och med sig själv, och så den där spontanhetsglädjen som gör att man har trevligt småprat med människor man råkar möta.

Den här gången var det ett jobbrelaterat samtal som utlöste det. Det räcker alltså för mig att ha ett bra samtal om jobbmässiga saker som intresserar mig för att jag ska bli långvarigglad. Den här gången var det upphöjt i något; möjligen kubik, men jag är inte särskilt bra på att beräkna sånt; jag vet bara hur det kändes och hur jag var.

Så sköljs jag då igenom och liksom öppnas upp för all annan glädje som finns här i världen. Efter jobbsamtalet tyckte jag att det var helt underbart att jag lyckades hitta en nyttig (!) och god (!)färdiglunch på stationen i en annan stad och sen var jag nöjd med att jag hann med tåget och hade trevliga vänliga tåggrannar och en bra bok som fick mig att skratta och en massa annat.

Och idag har jag inlett dagen med att gå en lång promenad och göra hi-five med vad jag tror är sumpcypresser för att de är så oemotståndliga med sina mjuka barr och cykla och idogt gnola på refrängen till I get a kick out of you och på lite håll hört en dagisgrupp sjunga När det börjar regna / kan man klappa händerna / klappa klappa händerna / (ord som jag inte kommer ihåg), /varför ska man göra så. / slutar det att regna då? /Det vet inte jag, /men händerna mår bra!

Ja, man kan liksom inte må annat än bra efter såna doser av glädjeämnen. Och det blir rätt tydligt hur det där med tanke och känsla påverkar och förstärker varandra.

oschyssta bananers tillskyndare

Idag berättar Patrik Svensson i Sydsvenskan vad som hände när han hade skrivit om ett bananföretags smutsiga samröre med en terroristgrupp.

Han resonerar också kring varumärkestänkande och bristande ansvarstagande. Och så får läsaren lite fakta om PR-byrån som gillar att hjälpa skurkar.

En sån där naiv idé bara: Tänk om alla bloggare och journalister hade skrivit om det här företagets osmickrande agerande. Lite kortfattat åtminstone. Ett par rader och något länktips. Så många brev PR-byrån hade fått skriva då! Och så mycket färre oschyssta bananer som folk hade ätit.

jag har lärt mig något nytt

Det heter såklart autenticitet och inte autencitet som jag har hållit på att rabbla och babbla. Jag tycker visserligen att autencitet låter bättre, mycket bättre även om jag förstår det logiska med varianten autenticitet.

Men om mina tidigare texter ska vara autentiska bör jag väl inte korrigera dem. ;)

Se där ett snyggt svepskäl för den late och stressade att låta den inkorrekta varianten stå kvar!

bihåligt

Jag, som har ett visst förtroende för yoga som väg till ökat välbefinnande, blir vid förkylningstider påmind om att jag har en netikanna. Den kan man ha för att skölja näsan med saltlösning och det är en speciell yogateknik som är så hälsosam. Eller fiskarteknik för den delen. För redan fiskarna i Bohuslän gjorde detta redan för 150 år sen, fast de krånglade inte med någon kanna tror jag, utan slevade väl upp lite havsvatten direkt i handen för vidare transport in i näsans skrymslen och vrår.

I alla fall. Jag har alltså mina perioder med yoga och nässköljning och när jag har det så känner jag mig sååå sund och hälsosam och tänker att det här ska jag göra varje dag. Fast sen glömmer jag tydligen bort att jag har tänkt så, för helt plötsligt har jag slutat med både yogan och nässköljningen.

Och så kommer jag på det några månader senare när jag är förkyld. Då tar jag fram min lilla netikanna igen och skrider till verket. Det brukar gå bra de första dagarna och jag känner återigen en tilltro till såna där gamla tekniker. Men sen blir det tvärstopp. Eller kanske inte tvärstopp, utan snarare halvstopp. För vattnet rinner visserligen in, men det rinner inte ut igen.

När man sköljer näsan ska man luta huvudet och hälla in vatten i ena näsborren och så ska det rinna ut genom den andra. Näskannan är utrustad med en lång pip som underlättar hela proceduren genom att skapa ett bra tryck på vattnet, vilket gör att det rinner bättre. (Att näskannepipen har stora likheter med ett manligt organ är bara en ren tillfällighet och har helt och hållet med funktionen att göra, förklarade vår yogalärare och fick hela gruppen att börja skratta när han lyfte på skynket för att visa den nya ändamålsenliga modellen när jag gick grundkursen för några år sen. Jag menar inte något skynke som han hade på sig alltså, och absolut inte hans modell av manligt organ, för det här är en seriös yogalärare, utan jag pratar om det tyg som han lagt över kannorna för att vi inte skulle se dem i förväg, innan han hade hunnit förklara allt det braiga med nässköljning. )

När man gör neti sköljer man bort en massa annat som inte behöver vara i näsan; vi behöver inte gå in på vad. Men när jag är sådär pangförkyld, då kvittar det hur stark stråle jag häller in genom ena näsborren, för ut genom den andra sipprar sakta ett förskrämt litet flöde bestående av bra mycket mindre vatten än det som jag nyss så förtröstansfullt låtit rinna in i mina bihålor. Sen gör jag efteråtsrörelserna som man ska men det hjälper inte. Och jag drar mig till minnes medicinska tecknade bilder på hur bihålorna ser ut och var de sitter och får en alldeles bestämd känsla av att dessa håligheter just nu är väl fyllda.

Varje gång det har hänt har jag tänkt att jag nog har gjort något fel. Särskilt mycket tänkte jag det efter den gången när jag på yogakursen frågade varför det kändes så konstigt i huvudet en gång när jag hade sköljt näsan. Då orsakade jag stor oro i gruppen, som ännu aldrig hade sköljt näsan och yogaläraren försökte lugna alla med att säga att så känns det absolut inte och att man inte ska prata om sina upplevelser utan bara göra det och att jag måste ha gjort något fel för så ska det inte bli.

Min egen teori är att när jag redan är genomförkyld så hjälper det inte hur bra nässköljning egentligen är, för mina bihålor verkar inte uppskatta den lilla hjälpen på traven och jag tror att det enda som händer är att allt som finns där inne försätts i långsam förflyttning några grader och sen ka-boff stannar och trängs ihop ännu mer och fortsätter sin igenslammande tillvaro tills viruset har tagit till flykten.

Det är möjligt att nässköljningen till slut skulle kunna fungera som propplösare om jag fortsatte enträget trots stoppet i utförselgången. Men jag vågar inte riktigt testa, för tänk om det inte funkar nästa gång och inte nästa och inte nästa, utan att det enda som händer är att mer och mer saltvatten stannar kvar i skallens håligheter. Vad gör man då? Ringer sin snälla läkare och ber honom avlägsna de stillastående mängderna?

Nej, jag nöjer mig nog med att ha neti som friskvård när andan faller på tills någon kan leverera en trovärdig lösning på hur jag ska undvika att det blir som det blir vid förkylningstider. Eller så kanske jag glömmer alltihop tills nästa gång jag blir förkyld och försöker igen för det verkar så logiskt att det skulle fungera.

Idag kan jag i alla fall andas obehindrat genom näsan igen och trycket i huvudet är borta. Nu ska jag bara gå och köpa tinktur på röd solhatt för att bli av med halsskrovlet.

pocket som förstautgåva och omslag som är lite extra

Jag spinner vidare lite på Daniels önskemål och förslag om en pocketupplaga parallellt med inbunden förstaupplaga när en bok ges ut. Jag tänker att förlagen skulle kunna göra något kul av en sån första pocketupplaga.

Om den är dyrare att köpa för att den ges ut parallellt med den inbundna förstaupplagan, skulle man kunna unna den något extra; prägla in "originalutgåva, version 2", kosta på den ett extra arbetat omslag eller göra något annat kul. Då blir den där första pocketen speciell, vilket i sin tur ökar chansen för att den ska sälja. Då finns det plötsligt två presumtiva målgrupper; dels de som vill läsa bums men föredrar pocket, dels de som tycker det är kul med samlarobjekt eller lite annorlunda böcker.

Månpocket kör ju sin grej med konstnärsomslag, men det finns många fler vägar att gå. Det kan handla om att göra själva omslaget lite mer stabilt utan att det ger en känsla av inbunden bok. Det kan handla om formgivning av omslaget som sträcker sig utanför formgivning av bilden som är på omslaget. Och omslagets insida, här finns massor med kul man kan hitta på! Mer lekfullhet och mer pretentiösa idéer; en kombination av dessa två faktorer tror jag man skulle komma långt med.

Och medan jag skriver det här bara poppar det upp olika idéer på hur och vad man skulle göra med pocketförstaupplagor. Jag ser det framför mig! Tussa ihop mig med en formgivare* som jag kan presentera mina idéer för så ska vi i vår tur presentera pocketomslag värdiga en dyr förstautgåva! ;)


* Ja, ja, jag förstår väl att formgivare kan tänka ut bra idéer själva. Men mina idéer är också bra. Fast jag inte är någon formgivare. ;)

Pricken

För en tid sen fick jag frågan vilken bilderbok jag tyckte bäst om när jag var barn. Mitt svar kom spontant och överraskade mig. Jag var inte beredd på att Pricken hade etsat sig fast så i minnet.

Nu var jag visserligen bilderboksbarn på sjuttiotalet och massor med fenomenala bilderböcker var ännu inte skrivna och illustrerade. Men Pricken är verkligen också en fenomenal bilderbok. Det insåg jag när jag hittade den på loppis för ett tag sen. Jag läste om den och viftade förtjust med den framför ögonen på A., som var den som hade ställt frågan. Vi bläddrade igenom den tillsammans och A, som i och för sig föredrog att läsa om drakar och prinsessor under sin barndomstid, förstod storheten och använde till och med en av bokens figurer som liknelse i ett samtal senare. Det tycker jag är cred till en bok; när en figur helt naturligt kan användas som liknelse i samtal som man råkar ha.

Pricken är skriven av Margret Rey och illustrerad av H.A. Rey, det par som också ligger bakom barnboksfiguren Nicke Nyfiken.* Den svenska upplagan är översatt av Astrid Lindgren och kom ut första gången 1949. ** En fin språklig detalj i Astrid Lindgrens översättning är att hon använder "olik" och "olika" istället för annorlunda. Jag vet inte hur originaltexten ser ut, men jag gillar nyansskillnaden.

Bokens titel är också namnet på huvudpersonen; en liten prickig kaninunge. Pricken är den enda som inte har helt vit päls i sin stora syskonrika familj. Från första början möts han dels av fördomar från omgivningen, dels av självklar acceptans.

Först gör det här med fördomarna inte något, för Pricken tycker om sina prickar och tycker att han är fin oavsett vad andra säger. Men så uppstår en situation där Pricken blir så ledsen över hur han behandlas att han försöker ta bort sina prickar och när det inte går rymmer han hemifrån eftersom han inte längre känner sig önskad.

På sin flykt möter han en annan prickig kanin och blir hembjuden till honom och hans familj. Där är Pricken inte längre ”olik”. Där är han en helt vanlig kanin, för där är alla andra prickiga. Alla utom en - för i den familjen finns det en enda liten vit kaninunge. Hon heter Lill-Vit och lever en undanskymd tillvaro. Pricken blir förvånad och berättar om sin familj där han var den enda prickiga bland vita kaniner och det här får alla att fundera över hur de behandlar Lill-Vit. Under tiden, hemma i den vita kaninfamiljen, saknar kaninerna sin älskade Pricken och letar och letar efter honom.

Hur sagan slutar berättar jag inte här; det får ni läsa er till, eller möjligen gissa, om ni har passerat bilderboksstadiet. Fast förresten; egentligen har man aldrig passerat bilderboksstadiet.

Bra bilderböcker är bra berättelser, oavsett i vilken ålder man är. Pricken är en sån där bra berättelse som alla borde läsa – och läsa om, om det var länge sen förra läsningen. Alla. Därför att den handlar om ständigt aktuella frågeställningar; fördomar och allas lika värde. Därför att det är en fin skildring av ett personligt dilemma och enskilda personers (nåja, kaniners, om det ska vara noga;) ) förhållningssätt som storartat, utan att skriva på näsan, alluderar såväl till andra enskildas förhållningssätt till det som är ”olika”, som till hela samhällets. Den här berättelsen går att överföra till vilka mikro eller makroperspektiv som helst. Här blir det privata politiskt, långt innan sjuttiotalet. Och det är fint och det är ömsint och det går inte att missta sig på att det är stolt kärlek i blicken när vita Mamma kanin kysser sin lilla Pricken.


* Deras arbete med just Pricken var mer renodlat uppdelat på text (Margret) och bild H.A) , än vad det t.ex. var i Nicke Nyfiken-böckerna. Mer information om det finns bland annat här, där man bland annat också får veta att paret Rey var tyska judar bosatta i Paris, och att de flydde därifrån strax innan nazisterna intog staden. De tog sig på cykel till den franskspanska gränsen, där de sedan fortsatte med tåg. Med i bagaget hade de manuskriptet till den första Nicke Nyfiken-boken. Så småningom bosatte de sig i New York. Jag undrar i vilken utsträckning Margret Rey, när hon skrev Pricken, funderade kring sin samtids oförmåga att skapa acceptans människor och i vilken utsträckning hon kände att det var ett hitintills tidlöst och i princip universellt problem.

** Som kuriosa kan jag nämna att Astrid Lindgren använde pseudonymen Anna Ericsson vid flera översättningsuppdrag, men översättningen till Pricken gjorde hon under sitt riktiga namn. Som ytterligare kuriosa kan jag nämna att bland Astrid Lindgrens översättningar finns även en annan bilderbok om kaniner; Svarta Kanin och Vita Kanin.

om autencitet, del två

Jag måste testa en fundering till. Och som vanligt vet jag inte ens om jag håller med mig själv. ;) Men det är ett intressant ämne att fundera på tycker jag, därför gör jag som vanligt när jag tycker något är kul att tänka på; testar hej vilt fram och tillbaka bland olika tankegångar. Så här kommer en liten association som jag fick efter att ha skrivit de förra funderingarna.

Om man istället tänker sig autencitetsbegreppet som en subjektiv upplevelse från den skapandes perspektiv, skulle man kunna kanske kunna dra parallellen till att vara sig själv.

Man kan vara sig själv på många olika sätt, och de flesta av oss är förmodligen lite olika sorters sig själv beroende på om vi är på jobbet / i skolan eller hemma, om det är fest eller vardag, glädje eller sorg.

På motsvarande sätt tror jag att man kan uttrycka sig olika i skrift; ha olika skrivröster, och ändå vara ”autentisk” Man är i något avseende sann. Det behöver inte betyda att det man skriver är sant, men man är sann mot sin berättelse, mot det man vill berätta.

Man är inte tillgjord. (Det i sin tur behöver inte betyda att man inte får smattra på med glitter och glamour; stämmer det med glam så är det rätt, och då är det inte tillgjort utan ett val av rätt kostym)

Jag förmodar att om man skulle veva mitt resonemang ett varv till betyder det att autencitet är avsaknad av cynism. Inte all sorts cynism, men den sorten som innebär att man medvetet försöker tillskansa sig en speciell skrivröst utan att känna för den och enbart för att uppnå vissa fördelar som man tror att den innebär.

Den här sortens autencitet är alltså i så fall något som först och främst den skapande själv märker av. Eller snarare så är det så att man märker när man inte är autentisk, för att man då känner sig tillgjord, oäkta, osann. Den här sortens autencitet handlar om att ha sin egen skrivröst eller inte. Men jag inbillar mig att det är något som också kan märkas utåt, hos läsaren.

om autencitet del 1

Vissa intervjuer blir verkligen samtal och vissa intervjusamtal blir såna som man funderar vidare på. Jag gillar när det blir så.

Ett ämne som jag grunnat vidare på sen en intervju för länge sen gäller autencitet. Journalisten som satte igång mina tankar var en sån där trevlig klurig ambitiös person med en hel uppsättning tänka-vidare-på-frågor; såna där som man verkligen tycker att det är roligt och intressant fast lite svårt att försöka svara på.

Den skenbart enkla frågan var något i stil med att ska man verkligen redigera texter som funnits på en blogg och minskar inte autenciteten då?

Jag svarade frankt att jag redigerade även direkt i bloggen och att det inte var någon skillnad.
Och att det här med autencitet är ett subjektivt begrepp. Det är väldigt intressant hur det används, tycker jag, och hur olika innebörder man verkar lägga i det.

Vad är förresten autencitet? Försvinner autenciteten i en text bara för att man redigerar den? Är autenciteten bunden till varje enskilt ord, till det som skildras, till uttrycket som helhet eller till vad?
Hur man än definierar det, tror jag att man måste vara medveten om att det är en subjektiv definition och att någon annan kanske har en annan innebörd av det. Och att det som upplevs som autentiskt i högsta grad kan vara fejkat. Och att det som upplevs som konstgjort kan vara autentiskt.

Våra föreställningar om vad som är autentiskt gör att vi bedömer eventuell autencitet utifrån vissa kriterier utan att egentligen specifikt utgå från den enskilda texten (eller vad det nu är för något som är föremål för autencitetsundersökningen) och den enskilda upphovsmannen.

Jag är en spontanskrivare. Men jag är också en sån där som nästan jämt petar i mina texter. Skriver, ändrar, lägger till, drar ifrån, byter ut ett ord, ändrar en fras. Det gör jag i bloggtexter också; har alltid gjort. Är jag den enda som gör det? Varför utgår vi från att just bloggtexter skulle vara oredigerade? Är texter mindre autentiska om de är redigerade av den som har skrivit dem?

Ofta skriver jag bloggtexter direkt i bloggfönstret. Ibland skriver jag dem i ett worddokument först. Oavsett vilket, så ändrar jag i dem om jag upptäcker något jag vill och orkar ändra. Ibland handlar det om något språkligt som jag vill förbättra. Ibland handlar det om att jag, när jag funderat lite till, kommer på en tankegång jag vill lägga till, något mer jag vill förmedla. Och om vi pratar autencitet, så tycker jag att det lika gärna skulle kunna ses som att man ökar autenciteten genom att tillföra fortsatta tankegångar, genom att frilägga det man försökte uttrycka från början men som kanske skymdes av oväsentligheter.

Om vi tänker oss autenciteten som ett uppriktigt uttryck eller ett personligt uttryck, så kan det faktiskt också vara så att det inte är den första versionen av en text som är autentisk, utan kanske den tionde. Så många personer censurerar sig själva, lägger band på sig själva eller försöker behaga andra när de skriver att det kan ta tid att hitta fram till sin egen röst, sitt eget skrivsätt.

Det finns en bok som handlar om autencitet i musikbranschen, som har recenserats på några olika ställen. Faking it heter den. Läs gärna Jan Gradvalls, Fredrik Strages , Martin Aagårds och Lars Åbergs texter om den som förmedlar fler tankegångar kring autencitetsbegreppet och inspirerar till fortsatta funderingar.

PS
och om ni läser om det här blogginlägget om en vecka kan jag garantera er att jag säkert redigerat något i det. ;) Jag redigerade förresten bort en sak för en minut sen men jag har ännu inte tryckt på "publicera inlägg" så då kanske det inte räknas som redigering utan bara som textproduktion?

bilderbokstips

Jag är så konservativ när det gäller bilderböcker. Jag vill helst ge bort såna jag själv gillar. Jag har mina favoriter som jag fortfarande envist tror är bland de absolut bästa.

En av dem är Alla mina ankor små, som var en av de första bilderböcker min dotter fick. Faktum är att jag började läsa den som en ramsa för henne redan när hon var i 3-4-månadersåldern. Men det gick alldeles utmärkt för det är en underbar rytmisk saga.

När hon var lite äldre började vi läsa den också, som en riktig bok. Den fungerar fint i sin svenska översättning och den har enkla klatchiga illustrationer.

"Alla mina ankor små vaknar tidigt upp. Genast vill de ut och gå... "
Så börjar sagan där man sen får följa ankfamiljen under en händelserik dag där de bland annat "nappar och noppar blommor och strå, mumselimumselimums" och dyker ;"huvudet i vattnet, stjärten sticker upp, upp och ner, ner och upp, plask, pladask plupp", och där de slutligen somnar tryggt vilket åskådliggörs med en bild liknande den första, men där ungarna nu lagt sig tryggt tillrätta under det beskyddande vuxna fjäderfät, och där en unge fortfarande inte har somnat, men är på väg.

Jag har citerat fritt, så som jag inbillar mig att det stod. Jag vill envist tro att jag kommer ihåg rätt. Och det grämer mig lite att jag inte kan komma ihåg hela sagan från början till slut, jag kommer bara ihåg lite här och där. Boken, den försvann för en massa år sen, så jag har inte kunnat friska upp mitt minne.

I alla fall. Det var en bok som räckte länge i den meningen att den gick att läsa om hur många gånger som helst.

(Jag skrev ett brev till författaren Monica Wellington till slut och berättade hur uppskattad hennes bok var. Hon skrev ett långt svar där hon berättade hur glad hon hade blivit för mitt brev, och att det hade fått henne att komma fram till att hon också minsann skulle skriva till författare som hade gjort intryck på henne. Hennes brev i sin tur gjorde mig glad. Men allt det där är en parentes.)

jordnära

Jag gräver. Vänder, välter jord. Stora tag med spaden. Luckrar, lösgör.

Häller på ny jord, säck efter säck. Myllar ner lite gödsel.

Krattar, jämnar ut. Lilla fina myllan.

Här ska det komma maskar. Här ska det vara näring.

Här ska det växa.

nyttiga pannkakor på nytt sätt

Jag tycker att jag är skyldig den läsare som googlade sig hit via goda pannkakor ett recept. Eller en hint om ett recept, i alla fall. För jag är inte så recepträttrogen av mig, så det blir lite ungefärligt.

Jag trodde själv att jag hade övergivit det där med nyttiga pannkakor. Men det har jag inte, visade det sig.

Idag mixtrade jag fram en helt ny variant som testsmakarna, två tonåringar, glufsade i sig med vad som verkade belåtenhet och de sa åtminstone att de var jättegoda.

Knäck 3-6 stycken ägg i en bra bytta. Vispa. Rör ner ett antal deciliter mjölk eller havremjölk. Sedan vispar du i fullkornsdinkelmjöl i rätt så riklig mängd, lite havrefiber och lite vetemjöl om du vill tunna ut grovheten något och kanske också göra smeten mer lättstekt. Fyll på med mer mjölk om du vill ha en tunnare smet.
Smula i lite havssalt. Häll i lite ekologisk rapsolja eller lite smält smör. Sen tar du fram bästa lilla stekpannan och smälter en försvarlig mängd smör till första pannkakan så att pannan liksom blir insmord och mer samarbetsbar när det gäller att släppa ifrån sig pannkakan vid vändningsdags.
Vispa smeten ordentligt inför varje ny gräddning, annars tenderar allt det grova att lägga sig som en klump på botten.

Pannkakorna mättar längre och mer än vanliga vetemjölspannkakor.

och glädje

Jag tänkte skriva något om rosa pioner, om buketten jag har i mitt blekblågröna krus på byrån i sovrummet.

Jag tänkte skriva om bollblomstrigheten och knopprödstrimmigheten, slutenheten, väntan, det som öppnar sig, mjukheten, den självklara mjukheten, de som är i full blom, praktfullheten, fullkomligheten, varje blomblads, varje blommas, hur de gläder mig.

Jag tänkte skriva något om somliga stunder, såna stunder när man.

Och glädje, all slags, olika slags.

Men jag väjer, jag väntar, vet inte hur, väljer något annat eller ingenting alls.

och lite till

Rosetta drar intressanta paralleller till olika dåtiders ny litteratur i sitt inlägg om synen på bloggböcker och bloggtexter.

Jag tror snart jag gör en länksamling för inlägg om detta. Kan vara intressant att kunna gå tillbaka till.

Tack alla som har tänkt och tyckt!

bara några nätlästips

Om ni i likhet med mig inte läste Jonas Gardells debattartikel om familjen från 2002, så har ni möjlighet på hans dagbokssida nu, där han lagt ut en version till läsning ( och den är värd att läsas och begrunda) . Och när ni ändå är där; även hans beskrivning av när han tog studenten på sitt eget sätt. Rördhetsrysningsframkallande.

Läs också den sällan uppdaterade bloggen men litterärt konsekventa och berättelseutformade Godtrogen och övergiven som jag hittade via två andra bloggar ungefär samtidigt (reklamkommentar hos Fröken J och länk hos Bruden) , men som jag dröjt med att lägga in i länklistan för de sällan gjorda uppdateringarna har gjort att jag just glömt.

Den blomstertid nu kommer

Jag kommer ihåg när jag följde min dotter till hennes allra första skoldag. Jag kommer ihåg vad jag tänkte på vägen dit. Det kändes som om jag lurade henne in i ett nio år långt fängelse. Jag våndades när jag gick dit med henne. Som jag våndades.

Så kom vi till skolan och mötte hennes första lärare. Hon hade respekt nog att konsekvent tala direkt till barnen under hela den första korta skoldagen. Berätta för dem hur det skulle bli, vad de hade att vänta sig. Inget fånigt vuxentjafs. Inget respektlöst prat över deras huvuden. Det var tydligt vilka som var huvudpersonerna i klassrummet. Hon vann mitt förtroende på direkten.

Det har gått en del år; det har varit ett par skolbyten, det har varit ganska många olika lärare, ganska många nya skolkamrater.

Och den här veckan är det skolavslutning. Det är det förstås varje år vid den här tiden. Men i år slutar hon nian. Den obligatoriska grundskolan är slut. Hon har klarat det. Det blev inget fängelse. Långt därifrån.

Det blev bara - som jag ser det - en del inaktuella oerhört tråkiga och oinspirerande för att inte säga urkassa skolböcker, en medioker uppfostringsmetod, en del stress och stök och bök, en deprimerande nedsliten skolkorridor, ett par förfärligt tråkiga skolgårdar, ett par enskilda pedagogiska katastrofer till lärare, lite bristande respekt för barns rättigheter och en del slagsmål som lärarna inte såg. *

Men mycket, det allra mesta dessa nio år, har varit bra, väldigt bra. Många lärare och andra vuxna har varit helt fantastiska och är därför oförglömliga, det har vimlat av underbara skolbarn och skolungdomar och den sociala sammanhållningen har varit jättefin, den sista skolmiljön har varit välgörande över all förväntan, mycket har varit inspirerande, roligt, lustfyllt, lärorikt och de allra flesta skoldagar har varit positiva.* Och nu är det slut.

Och alla minnen av tidigare skolavslutningar kommer för mig. Till på köpet associerar jag till Astrid Lindgrens skildring av skolavslutningen i Barnen i Bullerbyn. Det är ingen måtta på min associationsförmåga och sentimentalitet som ni märker. Och när min dotter berättar hur avslutningen kommer att gå till är jag redan inne i ett inlevelsefullt tillstånd, så jag tycker att jag ser det framför mig och får tårar i ögonen och kan inte prata.

Men framför allt är jag stolt. Sådär fånigt föräldrastolt som man kan bli vid alla möjliga tillfällen. Stolthet som inte går att förklara, stolthet som gör att man ler utvärtes och lycklighetsförnimmer invärtes; den där diffusa sorten som sveper över en bara man ser på sitt barn.

Att hon. Min dotter. Går ut nian. Är så stor. Att hon är som hon är.

Ja, jag är stolt, väldigt stolt, över min underbara, omtänksamma, säkra, trygga, coola, uppriktiga, modiga, humoristiska, starka, vänliga, vackra dotter**. Och jag är väldigt, väldigt tacksam att den lyckan har förunnats mig; att få barn. Att få följa ett barn genom dess uppväxt.

*allt det här är min summering, ur mitt perspektiv, som jag ser det.

**och det är svårt att sluta skriva superlativ, svårt att inte stapla ännu fler bredvid varandra

(Detta inlägg är publicerat med benäget tillstånd från min dotter)

mer om bloggböcker*

Olle har skrivit bloggboksrelaterade texter tidigare och länkar också till tidigare debattställen.

Karin delar med sig av sina tankar som författare och bloggare.

Daniel skriver bland annat om risken att klumpas ihop och reduceras till en etikett. Och delar med sig av sina egna författarerfarenheter, och säger att han är glad att han var publicerad författare innan han började blogga. (Eller skrev, för så länge sen som i förrgår, vilket i cyberrymden väl ungefär är en halv evighet.)

Uppdatering: och Rosetta har som hon skriver i kommentaren här nedan också skrivit om ämnet.

Och jag, jag kommer nog alltid att vara väldigt nöjd med att jag inte från början berättade för Norstedts att mitt manus baserade sig på texter som publicerats på en blogg. Och jag är också som sagt glad för att min förläggare och hennes kollega inte hade läst bloggen utan såg mitt manus som ett helt vanligt manus fast tillräckligt bra för att de skulle vilja ge ut det.

Jag kommer också alltid att vara glad, stolt och tacksam för all den feedback jag fick från läsare när jag skrev på bloggen.

Och även om det förmodligen hade varit enklare att inte skriva något om bloggbakgrunden på min bok, är det viktigt att det står där. För det är ett sätt att visa respekt för alla de läsare som läste mina texter och tillerkänna dem den betydelse de hade för mig. Och den betydelse själva tillblivningsprocessen hade för mig. Att skriva och publicera text på det där snabba sättet. Hitta ett sätt att undkomma prestationsångesten. Bara ge sig ut i cyberrymden med sina ord och låta dem finnas där. Ha styrfart. Veta hur man vill skriva.

Och det är ett sätt att visa att jo, det går. Det går att börja publicera en text på en blogg och sedan publicera det i bokform. Och jag är nöjd med resultatet.


* Ja, jag kryper till korset. Jag använder ordet bloggbok för enkelhetens och korthetens skull istället för mina egna precisiseringar som är lite omständliga även om jag tycker att de är mycket mer korrekta. ;)

Jag - en storstadsbo

Det är ungefär vid den här tiden på året som jag då och då diskuterar med mig själv om jag egentligen inte är ämnad att bo på landet och ha hund(ar) och katt(er) och gå runt i en robust linneklänning och skörda mina egna örter och le sådär stillsamt lyckligt och det skulle vara grusgångar i min trädgård och jag skulle ha något slags företag där och klara mig alldeles utmärkt.

Av någon märklig anledning sker det aldrig samma kväll som jag till exempel varit på standupcomedy eller restaurang eller hämtat sushi från stället två minuter härifrån eller på något annat sätt njutit av storstadens tillgänglighet och rika utbud.

Det sker desto oftare dagar som jag sett hundvalpar i kombination med att katten vill ut och vädret är somrigt och jag läst lockande husannonser där texterna lovar uppvuxna trädgårdar. De behöver inte lova något om huset, det räcker att de skriver något flumförsäljningsmässigt om trädgården, så triggas jag igång. Och sen tänker jag vidare på det där mecenatsystemet som fanns under Antiken och undrar varför det egentligen försvann.

För övrigt funderar jag vidare när det gäller autencitet och bloggar, och tror att jag ska återkomma när det gäller det. Och en massa annat.

Till textens försvar att publiceras varsomhelst*

Det senaste året har jag då och då hört och läst åsikter och tankar om böcker baserade på bloggar som fått mig att häpna. Alla får såklart tycka vad de vill, men det förvånar mig med vilken kraftfull beslutsamhet många dissar böcker som baserar sig på texter som publicerats på bloggar. Det jag pratar om är inte kritik mot specifika böcker utan den dissning som sker av tendensen, den dissning som sker utan att den som dissar har läst de böcker han eller hon dissar.

Den som bloggar ska hålla sig till bloggen, verkar budskapet vara. Av någon underlig anledning har jag aldrig hört eller läst motsvarande resonemang när det gäller andra publiceringsformer. Till exempel har jag aldrig hört att den som publicerat dikter i en tidning eller tidskrift inte ska ge ut en diktsamling. Eller att den som lagt ut låtar på nätet inte ska ge ut en skiva. Men när det kommer till bloggen och boken är det tvärstopp.

Vad är det med boken som publiceringsform som gör att så många vill vara bokväktare och blir så indignerade ifall någon som bloggat publicerar texter i bokform? Och vad är det med bloggen som publiceringsform som gör att så många bloggälskare lika indignerat hävdar att texter på en blogg bara funkar just på en blogg?

Just nu publiceras Luftslottet som sprängdes som följetong i DN. Är det någon som tycker att det är konstigt? Att det är problematiskt? Jag menar, det var ju en bok först. Och nu publiceras det i en tidning. Hör jag upprörda röster som säger att det inte passar sig? Hör jag någon som klagar på att en bok är ju en publiceringsform och en tidning en annan och inte kan man väl publicera boktexter i en tidning?
Nix. Knäpptyst.

Då och då händer det att tidningstexter publiceras i bokform. Det kan vara olika slags tidningstexter. Artiklar, betraktelser, kåserier, krönikor, för att ta några exempel. Kåserier är kanske den vanligaste formen. Någon som hickar till av förskräckelse över detta tilltag? Jag menar, det var ju ändå texter publicerade i en tidning först och att sen gå och göra en bok av det hela… En tidning är ju en publiceringsform och en bok en annan, eller? Och detta tilltag har försiggått hur länge som helst. Och det bara fortsätter!
Hör jag några protester? Har det fortfarande, efter alla dessa år, alla dessa decennier, som detta pågått i denna omfattning, inte blivit folkstorm? Nej. Ingen verkar ens höja på ett ögonbryn.

Så. Vad är det då som är så konstigt med att texter som varit publicerade på en blogg blir publicerade i bokform?

Vad händer om en författare gör det som DN gör nu, fast gör det på en blogg istället? Publicerar sin nyutkomna bok som följetong på en blogg? Vad händer om en författare publicerar sitt färdigställda men ännu outgivna manus som följetong på en blogg? Vad händer om en författare publicerar sitt manus samtidigt som han eller hon skriver det på en blogg? Hur betraktas texten efteråt? Är det viktigt att manuset först publiceras i bokform innan det publiceras i bloggform? Är det ett mer riktigt manus då?

På Youtube, myspace och massor med andra ställen på nätet lägger musiker ut låtar till nedladdning. En del blir upptäckta på det sättet. Några får skivkontrakt.
Så var är protesterna? Var är allt gruffande om att en låt på nätet är en sak men att sen gå och göra en skiva av det, det passar sig bara inte. Har man en gång lagt ut låtar för nedladdning på youtube är man en youtubare, det borde man ju förstå. Då ska man inte inbilla sig att man kan bli en riktig skivartist. För riktiga musiker får skivkontrakt på andra sätt. Riktiga musiker lägger inte ut låtar för nedladdning på nätet. Riktiga musiker håller sig till cd:n allena som form. Eller?

Bloggandet är för oss en relativt ny teknik. Och detta, att det är en ny teknik som det till på köpet de senaste två åren har tyckts en massa om, verkar göra att man har svårt att se den nya tekniken för vad den är. Man har velat definiera den, sätta etiketter på den, dissa den, misstänkliggöra den. För det nya är som vanligt lite konstigt. Och för att det ska bli mindre konstigt måste det etiketteras och definieras; framför allt definieras. Och definierandet sker genom en begränsningsteknik där man vägrar se att bloggen textmässigt kan innehålla precis vad som helst.

Men bloggen kan inte begränsas till att vara en litterär form. Bloggen kan inte begränsas till att vara en genre. Bloggen är ett publiceringsverktyg, en kanal att nå läsare snabbt, en plats att publicera texter på. Den kan rymma vilka litterära former och genrer som helst.

På en blogg kan man publicera dikter eller en hel diktsamling, en deckare, kåserier eller en hel kåserisamling, en doktorsavhandling, en politisk pamflett, en roman, en novellsamling, en dagbok, en receptsamling, en bruksanvisning, en reseskildring, en självbiografi, sportkrönikor, essäer, debattartiklar, nyheter. Vad som helst. (Och förresten inte bara text).
Det är bland annat det som gör bloggar så spännande.

Bloggen är alltså en publiceringsform som vem som helst kan använda för att publicera vad som helst. Jag tror att detta publiceringsverktyg kan vara till stor nytta för de som vill testa sitt litterära skrivande, pröva olika uttryckssätt. Här kan man publicera texter snabbt (eller långsamt om man vill det) och få respons från sina läsare. Här kan man testa sig fram, experimentera, undersöka sitt skrivande, hitta fram till olika sätt, testa nya former av skrivande.

Jag tror att bloggen som publiceringsform och experimentställe kan vara till stor nytta för wannabeförfattare och jag ser fram emot den dag när det finns en lika öppen och positiv inställning till wannabeförfattares utlagda texter på nätet som det finns till låtar som läggs ut på nätet för nedladdning.

För fler infallsvinklar: Läs också Sigge Eklunds senaste text om bloggtexter. Kom gärna med fler tips på texter som behandlar det här ämnet!

*Jag vill inte kalla det här inlägget för ”Till bloggbokens försvar”. För jag gillar inte ordet bloggbok egentligen. Jag tycker det är ett begränsande ord för de böcker som ges ut som baseras på texter som publicerats på bloggar. Det säger ingenting om bokens genre eller innehåll. Man kallar inte en diktsamling för en tidskriftsbok ifall författaren har haft dikterna publicerade i en tidskrift först. Man kallar inte en skiva för en youtubeskiva bara för att artisten/artisterna haft låtarna till nedladdning på nätet först.
Och i dagens klimat är det förmodligen till nackdel för en bok att kallas för bloggbok eftersom det finns en så nedlåtande attityd gentemot böcker som baserar sig på texter som publicerats på bloggar. Man kan hoppas att ordet återerövras och att den attityden bara finns i vissa kretsar. Men faktum kvarstår; det säger inte särskilt mycket om en boks genre. Det är inget vidare effektivt sätt att beskriva vad en bok innehåller.
Fast, om jag nu ska säga emot mig själv; vad ordet bloggbok ger en hint om är att texterna i denna bok har blivit så lästa ( alternativt att x personer surfat in på sidan) och så omtyckta när de var publicerade på en blogg. Vilket borde vara lika god reklam som att till exempel skriva att den här boken har sålts i x exemplar.

virtuellt blädder

Har helt missat detta. Nu kan man provläsa min bok. Från början. Jag tycker det är synd att man inte kan provläsa omslagsfliken, där jag har fått ett ruskigt fint omdöme av Sigge Eklund. ;) Men försättsbladet kan man provläsa, där det står tryckår och sånt ni vet. Och de första sidorna av boken.

Det stycke som jag helst hade önskat fanns till provläsning ligger och trycker mer åt mitten av boken. Så det får man smyga in och provläsa lite försiktigt i bokhandeln i stället. Sidan 61 är det som jag vill rekommendera. Eller sidan 20 kanske. Sen vet jag att en del har stycket på s 154 som sin favorit.

Fast det beror förstås på om man vill ha något humoristiskt, något sorgligt* eller något eftertänksamt. Är det det senaste alternativet som lockar blir det kanske bäst med det sidan 145 eller sidan 179. Båda de texterna vet jag i sin ursprungsform var betydelsefulla för bloggläsare.

Det som talar till de två sistnämnda textstyckenas provläsningsnackdel är att de är i slutet av boken, särskilt sidan-179-texten, som är det allra sista stycket.


*Fast egentligen tycker jag att alla de humoristiska är sorgliga. Men alla de sorgliga är inte humoristiska.

Sommarens dofter

Häromdagen säsongspremiärsniffade jag in en schersminblommas underbara doft.
Kluvet. Glädje – ”Åh, en schersminblomma redan!” Klimatångest – ”Åh - en schersminblomma redan.” Och så fundersamhet - "När är det egentligen de brukar börja blomma?"

Jag har mina favoritsommardofter. Schersmin är en av dem som jag svårligen klarar mig utan, som gör mig lycklig, som behövs. Den måste alltid finnas. Jag vill omge mig med den, inhalera den, sniffa den.

Vem har inte det, förresten; favoritsommardofter. Det är väl svårt att låta bli att förknippa soldagar, skuggdagar, lediga dagar, kommande ledighet, semesterminnen, sommarlovsminnen med dofter.

För mig är det är nyponrosorna runt Mormors och Morfars tomt. Tallskog en solvarm dag. Bokskogsfuktlukt en tidig morgon. Det är höstfloxens stadiga sötma. Syrenens vemodiga vackra vilsamhet. Lavendelns trygga tröst. Kaprifolens nattnärvaro. Havets fläktande sälta, friska väta. Insjöns stilla stadighet av annan slags väta, jordbunden.

Det är skuggigt läge med svartvinbärsbuskar. Det är rosor, rosor, rosor. Kryddor, förstås. Den svala myntan. Soldoftande tomatplantor. Timjan, rosmarin, stadigt förenade med solvärme, vana att ta emot och härbärgera solgasset.

Och så luften, av sig själv, lycklighetslukten av sommarkvällsluften, tidiga sommarmorgonsbrisen, sommardagsfläkten.

Vilka har jag glömt? Det kommer jag att fundera över nu.

läsarkommentarer

Jag har hunnit få en del kommentarer om boken. Från gamla bloggläsare och helt nya läsare. Från folk jag känner och inte känner.

Jag blir glad och tacksam. Det betyder något. Varje läsare som berättar att han eller hon har gillat boken, varje läsare som förmedlar att han eller hon har blivit berörd; det betyder något.

Här nedanför är några stycken. Jag gör mig inga illusioner om att alla gillar boken bara för att jag bara har fått höra positiva kommentarer, så var inte oroliga; det stiger mig inte åt huvudet. ;) Jag ser det mer som ett kvitto på att boken funkar på samma sätt som bloggen gjorde. Fast enligt mig är boken bättre. Och behändigare att ha med sig i fåtöljen.


(Mail till någon som vidarebefordrade till mig)
Tack för boken. Jag tillbringade en stor del av gårdagen med den och den är fantastiskt bra. Sabina har ett härligt språk och en uppfriskande ironisk touch som passar mig perfekt. Boken är kul, men samtidigt gör den mig förbannad och emellanåt riktigt djävla ledsen.

Hej!
Nu har jag läst din bok! Herregud vad du är bra! Från och med nu är du min absoluta favoritförfattare!

Oavsett vad som är fiktion och vad som är dokumentärt tycker jag att du fått till en fantastiskt rolig och sorglig betraktelse över livets entropiska karaktär. Och hur svårt det är att tro på någonting överhuvudtaget egentligen. Så hurra för dig!

Nu har jag nääästan läst ut din bok! Jag satt ironiskt nog på en vårdcentral när jag läste den hemska delen om (ordet raderat för att inte förstöra spänningen för nya läsare), vilket gjorde historien på något sätt ännu mer levande (och otäck). Du skriver så himla bra och jag är så glad att du gav ut din blogg i bokform! Jag ska köpa några ex och ge bort i present tänkte jag. Ser fram emot nya böcker med ditt namn på ryggen!

Ville bara skriva och tacka för boken. Så nu har jag skrattat och gråtit igen om vartannat. Det enda tråkiga är att jag sträckläste den och nu är den slut. Som tur är läser jag gärna om böcker.

Skickade precis sms till dig efter att ha läst färdigt boken...(min syster har skrattat o gråtit sig igenom den)

Sitter här med din fina bok framför mig. Den väckte så många tankar och känslor. Jag har svårt att sluta tänka på den, den liksom dyker upp, när jag försöker stryka eller sitter framför datorn.. Du har lyckats, du har berört! Och jag sträckläste...

Om en annan bok baserad på texter från en blogg

Chefer från helvetet av Rosetta Sten har blivit recenserad i Jusektidningen. Mardrömschef i skrattspegeln är rubriken på den positiva recensionen.

När jag letade efter boken i en ickenätbaserad bokhandel (en sån där man går in i ni vet, där det finns böcker i bokhyllor) så visade det sig att de hade ställt den på avdelningen Ekonomi och Management. Hoppas att de ställer åtminstone ett ex bland romanerna också, jag är inte helt övertygad om att folk kommer sig för med att leta bland affärsutveckling och organisations-någonting-snofsigt-och-modernt , även om innehållet på sätt och vis är managementrelaterat.

den där debatten

Göran Greider och Sigge Eklund har bidragit till den pågående litteraturdiskussionen med sånt som ingen annan sagt tror jag. Inte den här gången i alla fall.

Uppdatering: Men jag säger visst bara sånt som andra redan har sagt.;) Isobel och Daniel har redan länkat till Greider ser jag nu i efterhand.

Att hitta sitt sätt i skapandet

Den där texten i Svensk Bokhandel. Jag läste om den nu när tidningen damp ner i brevlådan. Två gånger. Problemet med att läsa om såna texter när de redan är publicerade är att man såhär i efterhand kommer på allt annat man skulle ha kunnat säga om man inte hade skrivit just det där som man fick för sig vid just det tillfället och till på köpet låtit det ta upp all teckenplats.

Jämrans textbegränsning. Eller, egentligen ska man väl tacka för att den finns. För det händer att jag får lust att berätta hur mycket som helst om vilka tankar jag hade om manuset, vad jag ville uppnå, vad jag ville skildra, vilka psykologiska mekanismer jag ville beskriva, varför jag valde att skriva som jag gjorde.

Men det tänker jag inte göra. Inte nu i alla fall. Fast jag får verkligen lust ibland, för jag vill att folk ska veta hur jag tänkte. Men jag vet inte om jag själv skulle vilja höra det från en författare innan jag läste en bok. Kan försvåra läsupplevelser och egna tolkningar.

Hur som helst. Utan att gå in på detaljer: När jag skrev det här manuset, när jag valde att låta den här berättelsen bli på det här sättet, innefattade den beslutsprocessen minst två val vid två olika vägskäl. Det första vägskälet var när jag tog en paus från min traditionella romanidé.* Det andra vägskälet var när jag valde att inte göra de ändringar som ett annat förlag undrade om jag ville göra.

Att stå vid ett vägskäl och välja vilken väg man ska ta, handlar om att bestämma sig för vart man vill.** Det gäller att komma fram till det. Jag bestämde det som var rätt för mig. Jag hade mina skäl. Jag hade idéer som jag trodde på. De skälen och de idéerna gjorde att jag valde som jag valde.

Det handlar om magkänsla. Att lita till den. Att inte frångå den. För om man gör det i sitt skapande, då sviker man sig själv tror jag. Men om man håller fast vid det som är ens eget sätt, då har man gjort rätt.


*Det påbörjade manusarbetet finns kvar för att kunna färdigställas någon gång och bli den berättelse som är rätt för det manuset.


**Den självklarhetsklokheten har jag snott från en av mina mentorer. Och jag kan höra hans röst, hur han brukar säga det, inom mig, nu när jag skriver det.

Luftslottet som sprängdes

Jag kan inte hjälpa det. Jag slukade den. Jag hade bestämt mig för att jag skulle läsa den långsamt, eller åtminstone läsa lite i taget, spara, ha kvar, låta den räcka länge.

Men det gick inte. Det tog två kvällar* och en liten halvtimmes stund kvällen därpå, så var den slut.

I början av den första kvällen trodde jag verkligen att jag skulle kunna låta den vara för den handlade om sånt där som jag tycker är jobbigt, som gör att jag ojar mig och tänker "Ån, nej, låt det inte hända, låt det inte bli så". Men det hjälpte inte. Läslusten tog överhand och jag ville vidare, vidare, vidare och samtidigt ville jag ju ha den kvar.

Men det är ju som med den berömda kakan. Det går inte att läsa boken och ha den oläst. Det enda jag kan hoppas på är att jag ska fortsätta ha dåligt minne när det gäller deckare så att jag kan läsa om alla tre om ett tag.

Grejen med böcker som är bra på det där viset som jag tycker att Stieg Larssons är, är att jag skulle vilja hoppa in i den där världen och vara med på ett litet hörn. Ett väldigt tryggt litet hörn, visserligen, men ändå, ett hörn. Få vara med. Hjälpa till. Spionera lite på någon av dummingarna. Gå något viktigt ärende, göra en insats. Det är det som händer när jag läser dem.

Nu vill jag ha nya världar att hoppa in i. Någon annan bok som framkallar just den sortens läsning.
Tips emottages tacksamt. Jag har visserligen en hög böcker som står före i kön, men världsinhoppningsbara böcker är alltid välkomna.


*kväll är i det här fallet lika med tiden från sen eftermiddag till dess att man somnar(vilket i sin tur är helt godtyckliga tidsangivelser, jag vet.

Höstdebutant

Jag minns fortfarande hur jag intensivt jag lyssnade, hur det kändes, när jag hörde Marie Wetterstrand läsa ett stycke ur Utanför huset. Språket var precist. Texten var drabbande. Varje ord satt som det skulle. Berättelsen tog tag på det där omslutande sättet så att man var med, var där.

Efteråt, när hon hade läst färdigt, reste jag mig upp, gick fram och gav henne en kram. Jag var tårögd. Jag hittade inte ord att beskriva hur bra jag tyckte att det var. Förresten kunde jag knappt få fram något ändå, för jag höll på att börja gråta. Jag försökte säga något och det blev klumpklyschigt men var alldeles uppriktigt menat.

Från den stunden var jag övertygad om att det skulle bli en roman av hennes text, jag bara visste det. Nu har det blivit det. I höst kommer Utanför huset ut på Vitaberg förlag.

Och nu är vi med i samma tidning Marie och jag; i Svensk Bokhandels höstnummer, och jag är stolt och glad över att få presenteras samtidigt som henne (och alla andra förstås).