Till textens försvar att publiceras varsomhelst*

Det senaste året har jag då och då hört och läst åsikter och tankar om böcker baserade på bloggar som fått mig att häpna. Alla får såklart tycka vad de vill, men det förvånar mig med vilken kraftfull beslutsamhet många dissar böcker som baserar sig på texter som publicerats på bloggar. Det jag pratar om är inte kritik mot specifika böcker utan den dissning som sker av tendensen, den dissning som sker utan att den som dissar har läst de böcker han eller hon dissar.

Den som bloggar ska hålla sig till bloggen, verkar budskapet vara. Av någon underlig anledning har jag aldrig hört eller läst motsvarande resonemang när det gäller andra publiceringsformer. Till exempel har jag aldrig hört att den som publicerat dikter i en tidning eller tidskrift inte ska ge ut en diktsamling. Eller att den som lagt ut låtar på nätet inte ska ge ut en skiva. Men när det kommer till bloggen och boken är det tvärstopp.

Vad är det med boken som publiceringsform som gör att så många vill vara bokväktare och blir så indignerade ifall någon som bloggat publicerar texter i bokform? Och vad är det med bloggen som publiceringsform som gör att så många bloggälskare lika indignerat hävdar att texter på en blogg bara funkar just på en blogg?

Just nu publiceras Luftslottet som sprängdes som följetong i DN. Är det någon som tycker att det är konstigt? Att det är problematiskt? Jag menar, det var ju en bok först. Och nu publiceras det i en tidning. Hör jag upprörda röster som säger att det inte passar sig? Hör jag någon som klagar på att en bok är ju en publiceringsform och en tidning en annan och inte kan man väl publicera boktexter i en tidning?
Nix. Knäpptyst.

Då och då händer det att tidningstexter publiceras i bokform. Det kan vara olika slags tidningstexter. Artiklar, betraktelser, kåserier, krönikor, för att ta några exempel. Kåserier är kanske den vanligaste formen. Någon som hickar till av förskräckelse över detta tilltag? Jag menar, det var ju ändå texter publicerade i en tidning först och att sen gå och göra en bok av det hela… En tidning är ju en publiceringsform och en bok en annan, eller? Och detta tilltag har försiggått hur länge som helst. Och det bara fortsätter!
Hör jag några protester? Har det fortfarande, efter alla dessa år, alla dessa decennier, som detta pågått i denna omfattning, inte blivit folkstorm? Nej. Ingen verkar ens höja på ett ögonbryn.

Så. Vad är det då som är så konstigt med att texter som varit publicerade på en blogg blir publicerade i bokform?

Vad händer om en författare gör det som DN gör nu, fast gör det på en blogg istället? Publicerar sin nyutkomna bok som följetong på en blogg? Vad händer om en författare publicerar sitt färdigställda men ännu outgivna manus som följetong på en blogg? Vad händer om en författare publicerar sitt manus samtidigt som han eller hon skriver det på en blogg? Hur betraktas texten efteråt? Är det viktigt att manuset först publiceras i bokform innan det publiceras i bloggform? Är det ett mer riktigt manus då?

På Youtube, myspace och massor med andra ställen på nätet lägger musiker ut låtar till nedladdning. En del blir upptäckta på det sättet. Några får skivkontrakt.
Så var är protesterna? Var är allt gruffande om att en låt på nätet är en sak men att sen gå och göra en skiva av det, det passar sig bara inte. Har man en gång lagt ut låtar för nedladdning på youtube är man en youtubare, det borde man ju förstå. Då ska man inte inbilla sig att man kan bli en riktig skivartist. För riktiga musiker får skivkontrakt på andra sätt. Riktiga musiker lägger inte ut låtar för nedladdning på nätet. Riktiga musiker håller sig till cd:n allena som form. Eller?

Bloggandet är för oss en relativt ny teknik. Och detta, att det är en ny teknik som det till på köpet de senaste två åren har tyckts en massa om, verkar göra att man har svårt att se den nya tekniken för vad den är. Man har velat definiera den, sätta etiketter på den, dissa den, misstänkliggöra den. För det nya är som vanligt lite konstigt. Och för att det ska bli mindre konstigt måste det etiketteras och definieras; framför allt definieras. Och definierandet sker genom en begränsningsteknik där man vägrar se att bloggen textmässigt kan innehålla precis vad som helst.

Men bloggen kan inte begränsas till att vara en litterär form. Bloggen kan inte begränsas till att vara en genre. Bloggen är ett publiceringsverktyg, en kanal att nå läsare snabbt, en plats att publicera texter på. Den kan rymma vilka litterära former och genrer som helst.

På en blogg kan man publicera dikter eller en hel diktsamling, en deckare, kåserier eller en hel kåserisamling, en doktorsavhandling, en politisk pamflett, en roman, en novellsamling, en dagbok, en receptsamling, en bruksanvisning, en reseskildring, en självbiografi, sportkrönikor, essäer, debattartiklar, nyheter. Vad som helst. (Och förresten inte bara text).
Det är bland annat det som gör bloggar så spännande.

Bloggen är alltså en publiceringsform som vem som helst kan använda för att publicera vad som helst. Jag tror att detta publiceringsverktyg kan vara till stor nytta för de som vill testa sitt litterära skrivande, pröva olika uttryckssätt. Här kan man publicera texter snabbt (eller långsamt om man vill det) och få respons från sina läsare. Här kan man testa sig fram, experimentera, undersöka sitt skrivande, hitta fram till olika sätt, testa nya former av skrivande.

Jag tror att bloggen som publiceringsform och experimentställe kan vara till stor nytta för wannabeförfattare och jag ser fram emot den dag när det finns en lika öppen och positiv inställning till wannabeförfattares utlagda texter på nätet som det finns till låtar som läggs ut på nätet för nedladdning.

För fler infallsvinklar: Läs också Sigge Eklunds senaste text om bloggtexter. Kom gärna med fler tips på texter som behandlar det här ämnet!

*Jag vill inte kalla det här inlägget för ”Till bloggbokens försvar”. För jag gillar inte ordet bloggbok egentligen. Jag tycker det är ett begränsande ord för de böcker som ges ut som baseras på texter som publicerats på bloggar. Det säger ingenting om bokens genre eller innehåll. Man kallar inte en diktsamling för en tidskriftsbok ifall författaren har haft dikterna publicerade i en tidskrift först. Man kallar inte en skiva för en youtubeskiva bara för att artisten/artisterna haft låtarna till nedladdning på nätet först.
Och i dagens klimat är det förmodligen till nackdel för en bok att kallas för bloggbok eftersom det finns en så nedlåtande attityd gentemot böcker som baserar sig på texter som publicerats på bloggar. Man kan hoppas att ordet återerövras och att den attityden bara finns i vissa kretsar. Men faktum kvarstår; det säger inte särskilt mycket om en boks genre. Det är inget vidare effektivt sätt att beskriva vad en bok innehåller.
Fast, om jag nu ska säga emot mig själv; vad ordet bloggbok ger en hint om är att texterna i denna bok har blivit så lästa ( alternativt att x personer surfat in på sidan) och så omtyckta när de var publicerade på en blogg. Vilket borde vara lika god reklam som att till exempel skriva att den här boken har sålts i x exemplar.