Sabina V. Strand - Saker som jag skriver om

Tankar - text

2009-01-20T21:03:00.004+01:00

Den kommer ur mig så gott som färdig, texten. Från tanke till text. Jag förundras. Jag har inte inväntat inspiration,det är inte det. Jag har bara inte haft tid och ork att skriva. Det vanliga heltidsjobbet och livet runt omkring har varit nog.

Istället har jag tänkt. En dag fanns idén till strukturen där. Och så blev det successivt så att jag började tänka texten, istället för att skriva den. Och när jag överför den till text är den som jag vill!

Min text, mina ord, min berättelse.

Det är dags för mig att börja skriva igen.

Tack Sanna

2009-01-18T10:39:00.005+01:00

Och tack alla andra läsare som då och då hör av sig och lämnar respons.

Så här skrev Sanna i ett kommentarsfält sent i höstas, upptäckte jag först nu

"...Sedan satt jag på ett kafé i två och en halv timme och läste ut hela boken. Fortfarande sitter och läser om de två sista sidorna, dem ger mig kraft till att starta upp mitt nya liv... Tusen tack"

Där stöd behövs

2009-01-18T09:46:00.002+01:00

Det är så lite man kan göra. Det är så mycket som behövs göras. Det är lätt att känna sig maktlös. Så hur skapar man hoppfullhet? Jag vet inte. Men man måste kämpa sig till det, erövra hoppfullheten om och om igen, med sinnet, med handlingarna, med förvissningen om att vi är många som vill se en annan värld.

Just nu tänker jag på bland annat:

Rädda Barnens arbete i Gaza

Rädda Barnens katastroffond

WWF:s arbete för att motverka slakt och utrotning av schimpanser och gorillor:

WWF:s arbete för isbjörnarna

Heja världen show

2008-11-08T00:20:00.005+01:00

Jag kan inte förklara, men det är som att få underhållning och livsvisdom samtidigt. Utan att det är ihopsmetat, men ändå hör det ihop. Det är berörande och rörande och humoristiskt och allvarligt och lekfullt och stora gester och eftertryck och en och annan viskning.

Eftertrycket; det är mycket som sägs med eftertryck.

I Heja världen show (just nu på Victoria) tar Bob Hansson och Kristoffer Jonzon ut svängarna så att finstämdhet och burleskhet på något sätt blir lika naturliga delar av showen.

Jag gillar när någonting får vara allting samtidigt. Omedelbart. Eftertänksamt. Humoristiskt. Känslosamt. Allvarligt. Tramsigt. Djupt.

Och allt är också liksom djupt personligt och mänskligt allmängiltigt samtidigt. Det är snyggt.

Wendela Hebbe

2008-09-11T20:41:00.003+02:00

Wendela Hebbe, Sveriges första kvinnliga journalist, är en person som jag fascinerats av och funderat mycket över. Att säga att hon är min idol är fel – därtill var hon alltför komplex. Men i vissa avseenden har hon varit ett föredöme.

Det finns en utmärkt biografi om henne; Wendela Hebbe, skriven av Brita Hebbe. Första gången jag läste den var jag en frånskild småbarnsmamma med kulturella ambitioner och författardrömmar. Beskrivningarna av hur trebarnsmamman Wendela Hebbe skaffade sig en plats i den tidens kulturella liv genom att helt sonika ha litterära salonger hemma, eftersom hon var bunden till hemmet, gick rakt in i hjärtat på mig. Att hitta lösningar. Att inte låta sig begränsas av sin livssituation.

När jag många år senare gjorde allvar av mina drömmar och gick en utbildning i skönlitterärt skrivande, skrev jag mina första texter där om Wendela; en facktext och en skönlitterär. Jag minns fortfarande hur viktig den där skönlitterära texten blev för mig, hur jag levde mig in. Så, ja, hon har blivit levande för mig. Jag tycker att jag vet något om henne. Jag har gripits av hennes liv.

Och jag vill att eftervärlden ska vara rättvis mot henne. Att Aftonbladets kulturredaktör delar ut Wendelapriset till bästa sociala journalistikreportage är ett fint sätt att hedra hennes minne. Det är på tiden att fler får reda på vem hon var.

Men att starta en virtuell tidningsbilaga som bär hennes namn - nja. Om det där skrev jag en liten text på Kultursidan i dagens Sydsvenskan.

För jag fattar inte poängen. Innehållet på sajten Wendela och sajten som helhet- vad har det med Wendela Hebbe att göra? Eller kanske är det jag som är okunnig, kanske var astrologi en vurm hon hade?

Sajten ska vara som "en tjejmiddag som aldrig tar slut" enligt redaktörerna. Kunde den åtminstone inte vara som de där kulturella salongerna som Wendela Hebbe hade hemma hos sig, om vi nu ska blanda in nöje och socialt umgänge i associationerna?

Underrubriken till sajten är "stora drömmar - lite tid". Det är en irriterande programförklaring. Ännu mer irriterande är den här texten: "Kämpade för att förena jobb, kärlek och barn - nu får hon en egen sajt."
Ska detta vara ett erkännande? Skulle hon vara tacksam för detta? Är det historiens vingslag?. Sveriges första yrkesverksamma kvinnliga journalist - banbrytare, föregångare, får en helt ordinär tidning med alla typiska ingredienser (astro, mode, relationer, reportage, kändisintervjuer ...) uppkallad efter sig.

Det är som om tidningen King skulle kalla sig Gandhi.

en oro som jag har

2008-09-09T21:12:00.004+02:00

Jag är orolig för isbjörnarna. Jag har ingen särskild relation till isbjörnar, men ändå. Jag förmodar att jag delvis har gått på gullighetsgrejen. Plus att det är väl ett visst mått av insikt i det hela även om jag inte är så bevandrad i ekologi.

Men i alla fall. Jag vet att de som art är hotade. Och jag vill att de ska fortsätta finnas. Jag tycker att de har rätt till det. Och ett av problemen om jag har förstått det rätt, är att de jämrans isarna smälter så att de inte kan vandra och hämta mat på samma sätt som de brukade.

Och det är illa och vi människor borde verkligen se till att isarna slutade smälta. Men eftersom vi människor som art är lite långsamma när det gäller att komma till skott vad gäller stora förändringar som kan innebära stora förbättringar och minskade risker för Jordens framtid, så undrar jag om man inte kan hitta på någon annan lösning för isbjörnarna så länge. Jag vill helt enkelt inte nöja mig med att hoppas att miljöarbetet ska ge så snabba resultat att isbjörnarna kommer att ha massor med is att traska runt på.

Så då undrar jag: vad är det för fel på konstgjorda isflak? Kan man inte bygga ihop lite såna så länge och ersätta the real thing med, så att isbjörnarna får tag på mat?

Stora rejäla låtsasisflak som tål isbjörnstyngd. Kan det gå att ordna? Och så kunde kanske riktigt, riktigt många av de riktigt riktigt många människor som inte märker om de gör av med hundra kronor extra i månaden bli isbjörnsfaddrar hos WWF.

att bekräfta skrivandet, på nytt

2008-09-07T22:15:00.004+02:00

Imorgon ska jag på skrivträff. Vi är en brokig liten skara som träffas med högst ojämna mellanrum och läser, snackar texter, gör skrivövningar.

Det är roligt, inspirerande, bekräftande. Allt det. Men också förpliktigande. För det skadar ju inte om man någon gång har med sig något nytt att läsa. De senaste gångerna har jag kommit dragande med så gamla grejer så det är inte klokt, om jag alls har haft med något. Utom en gång, då jag läste inledningen på en ny roman.

Häromdagen gick jag igenom några av mina pågående projekt för att se om det fanns något jag stod ut med att visa. Det fanns det, till min förvåning. Både romantext och novelltext. Men nyaste romanen blir det inte. Den är för skör än, den måste vara för sig själv med bara mig ett tag till.

Att det fanns andra texter som jag bedömde dög var en glad överraskning. En i förväg bekräftelse på det där; att, ja, jag är en sån som skriver. Jag är rent av författare. Det är så lätt att glömma bort när det vanliga yrkeslivet omger en och man med hög intensitet gör sitt jobb.

en liten reflektion om rakhyvlar i juli

2008-08-27T17:59:00.006+02:00

Under sommarhalvåret och framför allt semestertider sker det något intressant med folks rakvanor. Män som normalt rakar sig varje dag tar semesterledigt från rakhyveln och låter skäggstubben frodas. Är semestern lång hinner det bli rejäla skägg av det.
Man hör beskrivningar som att det är så skönt att få låta bli. Att låta rakhyveln ligga blir en del av semesterbeteendet, ett beteende som beskrivs i samma stund som när man berättar om hur man slappnat av och varit ledig.

Kvinnor, däremot, de kvinnor som har idéer om att raka kroppsbehåring vill säga, intensifierar istället sin rakning. Släta släta ben exponeras och inte minsta gnutta stubb verkar få synas. Jag har aldrig hört en kvinna säga att hon lät bli att raka benen under semestern för att det är så skönt att få låta bli. Istället verkar det handla om att göra sig så attraktiv som möjligt, där hypersläta ben blir en del av den attraktiva uppenbarelse man vill vara.

Är det då så att rakning för män bara ingår som en del av den air man upprätthåller på arbetet, medan rakning för kvinnor ingår som en del i ett mönster som man ska upprätthålla i alla situationer, kanske framför allt när man är ledig?

Jag generaliserar grovt, men ändå. Tendensen finns där, även om jag förstår att det finns både män och kvinnor som gör precis tvärtom också.

Jehåvasjäveln av Henrik Pettersson

2008-08-26T22:35:00.004+02:00

Idag var jag på släppfest för romanen Jehåvasjäveln som Henrik Pettersson har skrivit.

Henrik läste några stycken högt, bland annat den fina inledningstexten.

Det fanns tilltugg och tipsrunda där vinsten var kvällens enda närvarande ex av romanen.

Alla andra exemplar hade skickats tillbaka i sina kartonger; något problem med tiden och att inte kunna hämta paket när man bor i Japan etc.

Imorgon är det officiellt släppdatum.

Boken ges ut på Forum förlag. Kolla in det fina omslaget som Pia Koskela har gjort! Och läs boken. Den var jättebra redan i sin oredigerade variant.

Antikvariat Kalebass och sammanträffanden

2008-08-24T10:26:00.008+02:00

Antikvariat Kalebass av Peter Glas är en roman från Bakhåll.

Läs den, om ni är bokintresserade. Det är en bok för alla som någon gång hyst fantasier om bokbranschen och antikvariatsmiljöer och för alla som har haft kontakt med förlag och antikvariat.

Bakhåll är det där lilla men stora förlaget som jag sen jag var tjugo har känt vördnad inför på det där sättet som man gör med personer och aktörer i bokbranschen som helhjärtat står för sitt eget kvalitetsperspektiv och på så vis förstärker branschen med sin egensinnighet och med böcker som annars kanske inte hade berikat bokmarknaden.

Det var Christian Ekvall som berättade för mig om sammanträffandet att min bok var nämnd i Antikvariat Kalebass.

Min bok, av alla böcker! Varför? undrade jag förvånat leende i ett mail till författaren.

Låt mig stolt citera stycket ur Antikvariat Kalebass där den förekommer:

"Jag förstår exakt vad du menar", säger jag, "för mig är Antikvariat Kalebass just precis det, en känslomässigt laddade lokalitet, ett mycket speciellt rum, en mycket bestämd plats på jordklotet, det är här, där vi just nu sitter och dricker kalebasskaffe och umgås, mitt bland böckerna, här, just här. Och titta, på armslängds avstånd har vi - ", jag sträcker ut handen mot närmsta bokhylla och drar ut en bok på måfå, "Sabina Strands bok Saker min sambo och jag tyckte olika om. Så är det! Att befinna sig i ett antikvariat är ju bara så maxat! Det är som att befinna sig mitt i en skön passadvind av oförutsägbarhet. Ständigt dessa oförutsägbara böcker som blåser oförutsägbara tankar i ens tankenyfikna ansikte. På min ära: Inte många lokaliteter kan erbjuda något sådant."

välbehövligt, vilsamt, vidunderligt vackert

2008-07-28T08:17:00.003+02:00

(Semester utan tillgång till Internet - jodå - det förekommer fortfarande. Och det är alldeles alldeles underbart. Och kanske något som inte längre finns om tio, tjugo år, såvida man inte åker iväg på retreat eller till yogakurs eller kloster?)

Jag har inmundigat natur. Vi har bott på landet vid en havsvik med skog, bergknallar, hagar och sädesfält runt omkring. Jag har haft det mycket mycket bra. Jag ville stanna kvar. Jag vill återvända.

kattrus

2008-07-12T09:50:00.003+02:00

Ibland frågar vi oss om vår katt är drogmissbrukare. Eller om hon har ett visst felbruk. Det talas sällan om att katter berusar sig trots att det verkar vara vanligt förekommande. Jag anar rent av ett osynliggörande. Med denna text vill jag nu förmedla hur det är att se sin älskade katt berusas till oigenkännlighet.

Det handlar naturligtvis om kantnepeta, den blåblommiga växten med mattgröna smala blad. Denna perenn går även under det förståeliga namnet kattmynta, eftersom den doftar något av mynta och är älskad av katter.

När man kollar på nätet kan man få intrycket av att katter gillar kattmynta ungefär på samma harmlösa lagomsätt som en människa kan gilla hallon eller gräslök eller något annat av naturens ätliga under som finns att tillgå i skog och mark och välsorterade rabatter, grönsaksstånd och kyldiskar.

Det där stämmer inte. Inte på vår katt i alla fall. Hon gillar inte kattmynta, hon är inte förtjust i det, hon tycker inte om det. Nej, nej, nej. Såna lama ord gör sig inte här. Hon har en intensiv relation till kattmynta som närmast kan beskrivas med ord som kärlek, total besatthet och höggradig berusning.

När hon är vid kattmyntan finns bara hon och kattmyntan i hela världen. Ingenting annat existerar. Inga trollsländor, inga småfåglar, inga roliga snören. Det är hon och det är kattmyntan och det är det som finns i universum typ. Hon rullar sig i den, fäller ner en försvarlig mängd stjälkar med sin tass och slickar begärligt på drogen. Detta intagande kan pågå ungefär lika länge som man tänker sig att det skulle skildras i en filmsekvens av Peter Greenaway; det vill säga otroligt mycket längre tid än vad man någonsin kunde tro att någon kunde visa kattmynta uppmärksamhet.

Ibland har vi prövat att föreslå henne att intressera sig för något annat än kattmynta genom att medelst mjuka händer lyfta bort henne därifrån. Då uppvisar vår annars så godmodiga kärleksfulla varelse samma symptom som en drogmissbrukare som vill fortsätta droga sig. Hon blir aggressiv och oförstående till andra värden i livet och bryr sig inte alls om hur hon hanterar relationerna till sina närmaste. En och annan klo fälls ut på ett försåtligt och hänsynslöst sätt och markerar att hon har det alldeles utmärkt hos kattmyntan och inte avser att flytta på sig.

Men enstaka gånger verkar hon ha fått i sig sin maxdos. Om berusningen sitter i ett tag efteråt eller försvinner med intagandets upphörande vet jag inte. Katter ger inte samma uttryck som människor därvidlag. Hon går inte runt och kaxar sig efteråt och muckar gräl. Hon hippiesoftar inte runt och gör fredstecken och säger "peace man". Hon blir inte självupptagen eller gråtmild.

Det enda vi märker är att hennes vilda timme ofta kommer efteråt. Den där då hon rusar runt i 90 kilometer i timmen. Men andra gånger ligger hon still och vilar. Sover hon ruset av sig då? Lider hon av baksmälla sen? Vi vet inte. Men det har hänt att hon gått förbi kattmyntan utan att bry sig om den. Och så länge hon har sina frivilligt drogfria dagar så vill vi gärna trots allt tro att hon klarar av att hantera sitt kattmyntsbruk.

Apropå det där med FRA-lagen

2008-06-26T19:14:00.006+02:00

I demokratier brukar det finnas juridiska strukturer som stärker demokratin.

Vi har en hel bunke såna finfina lagar i Sverige.

Här är ett par stycken som är relevanta just nu när det diskuteras lagar.

Yttrandefrihetslagen

Tryckfrihetsförordningen

snart

2008-06-24T22:01:00.003+02:00

Det ska bloggas igen, lite oftare, lite mera.

Snart.

välbehövlig information för alla som råkat ut för psykiskt förtryck

2008-06-22T08:42:00.006+02:00

Nu finns det en hemsida som samlat välbehövlig information om psykisk misshandel och de uttryck det kan ta sig när någon med narcissistisk personlighetsstörning är den förtryckande parten.

Initiativtagare till sidan är en privatperson som själv varit utsatt och som tyckte att det saknades information om detta.

Websidan är oerhört informativ och har dessutom gott om länkar och hänvisningar till artiklar, böcker och andra websidor på samma och liknande ämnen. Den kommer att fungera som ett stort stöd för andra som varit utsatta.

Bravo!

om att ha en begränsad relation till Astrid Lindgrens verk, eller ingen alls

2008-05-27T21:30:00.005+02:00

Det finns väl inte en journalist som har intervjuat någon ALMA-pristagare utan att fråga om just den författarens relation till Astrid Lindgren.

Sonya Hartnetts svar har varit allt annat än plikttrogna. Och med hennes uppfriskande uppriktighet framstår frågan nästan som irrelevant. Eller åtminstone som just plikttrogen. För vad spelar det för roll? Varför vill vi så gärna veta det? Varför kan de inte bara få frågan vilka barnboksförfattare som betytt någonting för dem? Tillfrågas spanska författare om deras relation till Cervantes när de får Cervantespriset? Eller svenska författare om sin relation till Selma Lagerlöf när de får Nils Holgerssonplaketten?

Min beundran inför Astrid Lindgren är enorm. Och jag är övertygad om att hon har haft en väldigt stor betydelse för många; barn; vuxna; barnboksförfattare.

Men ändå nästan pinsamhetsvrider jag mig när frågan ställs. För i frågans formulering finns som en tyst förväntan på ett svar formulerat som en hyllning av vår fantastiska Astrid Lindgrens litterära betydelse.

Astrid Lindgren behöver inga artighetssvar eller plikttroget tillyxade hyllningar. Det är okej om inte all världens barn- och ungdomsboksförfattare har läst henne eller tagit intryck av hennes böcker.

hej kreativitet

2008-05-27T21:27:00.003+02:00

Och jag bara sprang upp från tvättstugan för att så fort som möjligt hinna tillbaka till min lilla text som det var så roligt att skriva, att få pyssla med.

Min text, min text. Ingenting särskilt, bara en liten text.

Mitt skrivande!

Det är dags att låta det ta plats igen.

min mest uttjatade fras

2008-05-07T07:09:00.002+02:00

Mitt mantra sedan en lång tid tillbaka har varit "Efter den 16 maj har jag tid."

Och den tiden ska förvaltas väl genom att ligga fri och orörd, som ett hav av härliga vågor att välja att hoppa i.

Tiden utanför ordinarie arbetstid alltså. Åh, vad jag ska tida mig, nustundsmysa, trevlighetsvara, rolighetsgöra. Kanske rentav skriva.

En sorts trivsel

2008-05-02T14:26:00.003+02:00

När jag var 26 år köpte jag ett par blå hängslebyxor på Myrorna i Växjö. De var splitternya; inköpsetiketten satt kvar. Märket var Fristads och även om jag inte är värsta märkesfanatikern tyckte jag att det kändes pålitligt och lovade grovt hållbart tyg. De kostade 60 kronor och sällan har 60 kronor varit en så väl gjord investering i min garderob som den gången. Fast det visste jag inte då; jag minns hur jag stod med galgen i handen och tvekade; skulle jag köpa dem eller inte?

De blev mina älsklingsbyxor. Jag insåg redan samma eftermiddag vilken status de skulle erövra bland mina klädesplagg. Jag kände mig kaxigt snygg i dem; säker, trygg och oövervinnlig.
Fortfarande tycker jag att en av de absolut snyggaste fotona som finns på mig är när jag poserar på gården i dem. Grejen med riktiga älsklingskläder är att samtidigt som man kan känna sig sådär extra snygg i dem, så trivs man. Man känner sig som sig själv. Man är sig själv, fullt ut, på det där sättet att man tycker att man kommer till sin rätt.

Tiden gick och mina fristadsbyxor miste med åren något av sin fräschör. Den mörkblå nyansen ersattes av en betydligt ljusare. Det grova nästan lite stela tyget blev mjukt. I takt med tygets förändringar, förändrades min inställning till plagget. Om jag inte samtidigt hade upparbetat ett stort trädgårdsintresse är det möjligt att jag helt hade ratat mina gamla fristads.
Men nu fick de nytt liv och också en funktion. De blev mina trädgårdsbyxor. Jag hoppade i dem så fort jag gick ut på gården för att rota i rabatterna och på sätt upprätthöll de statusen som mina älsklingsbyxor. Inte i några andra kläder trivdes jag så bra som när jag satt på knä hos lavendeln i mina urtvättade snickarbyxor. Inte i några andra kläder kände jag mig så mycket som mig själv.

Till slut försvann de. Jag lånade ut dem till en utställning. Där hängde de med torkad lavendel i ena byxfickan och var så fina. Sedan monterades utställningen ner, materialet packades undan och mina byxor försvann spårlöst.

Någon gång ska jag köpa mig ett par nya. Någon gång ska jag ligga på knä bland lavendel, timjan och rosmarin, klippa små kvistar och stoppa i min blå hängslebyxficka.

2008-04-22T21:43:00.002+02:00

och här skulle det komma ett inlägg om att sortera böcker men min ytterst lilla skrivtid blev abrupt avbruten mitt i början på texten av yttre omständigheter som jag inte rår på och datorn kommer imorgon bitti att vara instängd i ett rum där en gäst sover

2008-04-22T21:26:00.002+02:00

Jag läser i en bok att stress är förödande för kreativiteten. Jag är benägen att hålla med. Förödande är förresten mitt ord. "Har negativ inverkan" stod det i boken. Folk kan tro att de blir mer kreativa under tidspress, men blir det inte. Utom i ett undantagsfall. Vilket det var kommer jag inte ihåg just nu för jag var så trött när jag läste det att det inte sorterades in i minnet.

Jobbeffektivitet är en sak att upprätthålla. En stadig skrivkurs en annan.
Men hur som helst kom jag på en ny romanidé i söndags morse. Så förutom ett litet bilderboksmanus som jag har planer på att fixa med, så ser jag fram emot att sätta igång med ett helt nytt projekt. Och projekt är förstås ett förödande ord att använda om skönlitterärt skrivande. Projekt är ett förödande ord att använda om all verksamhet.

Den nya romanidén är jättehemlig och handlar om en slags tillvaro i vår verklighet som inte finns men skulle kunna finnas. Fast på ett symboliskt plan kanske den finns. Ungefär så.

Om min blogg vore en balkonglåda skulle blommorna ha vissnat för länge sen. *

2008-04-14T19:16:00.005+02:00

Såna som jag borde inte få ha bloggar. Starta upp och sen missköta så katastrofalt i flera månader.
Såna som jag borde bättra sig.
Såna som jag borde inte ha så mycket att göra.
Såna som jag borde sluta jobba så mycket och ägna någon tid åt skrivandet
Såna som jag, som gör anspråk på att kalla sig författare, eller som åtminstone har vågat sig på att etikettera sig själva med det, borde skriva lite mer.
Såna som jag borde skriva lite oftare.
Såna som jag borde hänga med i kulturdebatten.
Såna som jag borde skriva lite oftare på kultursidan.
Såna som jag borde.
Såna som jag borde skriva lite bättre, lite fyndigare, lite mer intellektuellt skarpsinnigt, lite mer poetiskt, lite mer finstämt, lite mer litterärt, lite mer bloggerärt.

*Om min balkong vore belägen i ett varmare klimat skulle jag btw kunna ha blommor där nu.

tisdag kväll

2008-03-25T21:37:00.002+01:00

En sån där vardagskväll när lugnet och lyckan. När allt är fint utan att något särskilt har hänt. När frid frid frid. Stillsam glädje. Här. Nu.

När det är okej att inte hinna, inte orka, att skjuta upp, att bara vilja vara.

Okej. Helt okej.

När allt är fint.

debutant som prisas

2008-03-25T21:34:00.002+01:00

För några dagar sen emottog Lollo ett fint litteraturpris; Slangbellan, för sin debutbok.

Med anledning av den blöta snön

2008-03-25T21:21:00.003+01:00

Ask har startat en blogg med underfundiga miniessäistiska inlägg som jag gillar skarpt. Han är en trevlig typ som jag känner IRL, så det här är rena rama kompisreklamen, fast helt uppriktig.

Hoppas att bloggen fortsätter även när snön smält bort över hela Sverige.

Till våren, ännu en gång

2008-03-18T08:35:00.002+01:00

En läsare som följt mig genom mina olika bloggar hörde av sig i januari och bad om ett gammalt inlägg i repris. Inlägget är ett öppet brev till våren som jag skrev för ett par år sen. Med anledning av snöovädret igår finner jag - trots solsken och smältväder idag - att inlägget möjligen är aktuellt i år också. Så sent som i söndags trodde jag annars att våren var här. Nåväl. Här är i alla fall det öppna brev med en vädjan till våren som Maddan bad om. Att Maddan hörde av sig redan i slutet av januari och önskade vår, är lätt att förstå om man läser hennes mail (se nedan). Hon är en inbiten trädgårdsfantast som gläds åt varje vårligt framsteg: (och på den tiden jag skrev i min trädgårdsblogg bidrog Maddan med flera berättelser från sin trädgård)

Hej!

Det var verkligen längesedan jag skrev till dig och fast vi inte känner varandra, borde jag skrivit för ett tag sen.

Sen jag fick din bok, har den valsat runt bland släkt och vänner, men nu har jag äntligen fått tillbaka den igen och det påminner mig om att jag har ett bekännande (som samtidigt är ett önskemål, hur det nu kan gå ihop)

Såhär:

I första bloggen skrev du en gång ett brev till våren. Det var ju på den tiden du var anonym, men jag tyckte texten var så bra att jag jag helt fräckt kopierade den till ett vanligt word.dok. och satte främst i min receptpärm. Visserligen har ingen sett det och det går inte att härleda texten till dig heller, men jag vill ändå säga det. Det är en sån pärm med en plastficka på framsidan, så varje gång jag sätter in något nytt eller tittar i den, läser jag brevet. Det är så otroligt bra!

vilket för mig till önskemålet:

Nu vet jag att detta är i tidigaste laget, men skulle du inte kunna lägga ut den texten igen när det börjar dra ihop sig, så att våren inte glömmer i år menar jag? Det vore ju förfärligt om det ska bli som förra året...

Jag var ute i min kolonistuga i helgen och såg att en sorts snödroppe och 2 vintergäck blommade! Det värmde lilla hjärtat och jag rensade lite med fast jag inte borde, men det var magiskt väder. Visserligen mulet och lite dimma, inte alls så soligt och fint som i lördags, men när jag kom dit var det endast 4 bilar på parkeringen och precis lugnt.

Det var så stilla i luften att tystnaden liksom dånade inuti huvudet...inte en människa mötte jag och det var helt underbart, precis som att jag var i en helt egen värld utan någon som helst kontakt med "utanför".

Ville bara säga dessa ord...

Ha det fint

att hylla naturen

2008-03-18T07:11:00.003+01:00

Hylla naturen. Det är budskapet på omslaget till den stora varuhuskedjans stora reklambroschyr för mars månad till sina klubbkunder.

Närmare bestämt föreslår den stora varuhuskedjan att man ska hylla naturen genom att köpa kläder av konventionellt odlad bomull och andra konventionella produkter hos dem.

När jag läser Ingrid Sommars recension av boken Grön design slår det mig ännu en gång hur fullkomligt hialöst, för att använda ett skånskt uttryck som är passande i sammanhanget, det är att göra reklam för konventionellt producerade kläder och samtidigt ens våga andas om att man hyllar naturen. Om etiska skäl inte får en att avstå från att göra en sån makaber koppling så borde marknadsföringsmässiga skäl få det. Ingen bra PR.

Att hylla naturen är inte att förgifta den. Så stora varuhuset, ni får bakläxa. Bakläxan är att göra ny reklam om att hylla naturen och då med ett ekologiskt sortiment, eller en antireklam om att förstöra naturen och då med konventionellt sortiment.* Vilket väljer ni?

* Om ni väljer det sistnämnda är ett resurssnålt sätt att helt enkelt byta ut rubriken "hylla naturen" till "förstör naturen" eller "dissa naturen", så kan ni behålla resten av broschyren i stort sett som den är.

Saker min sambo och jag tyckte olika om - nu som pocket

2008-03-16T09:28:00.005+01:00

Nu finns min bok som pocket. Många kronor billigare, många gram lättare.

Officiell släpptidpunkt är inte förrän i april, men den matades ut från tryckeriet för ett tag sen och håller som bäst på att distribueras till affärerna, så om den inte finns att köpa idag eller imorgon eller i övermorgon så finns den att köpa i övermorgons morgon, typ.

Tänk om fler barn i världen hade schyssta uppväxtvillkor

2008-03-12T20:32:00.005+01:00

SOS-Barnbyar driver ett långsiktigt arbete för att utsatta barn runt om i världen ska få ett hem, en trygg tillhörighet i en familj, en utbildning.

Om du tillhör dem som har 100 eller 200 kronor över i månaden som du tycker att du kan klara dig utan, surfa in på deras hemsida och läs mer om deras verksamhet och fundera över hur det skulle kännas om dina pengar kunde göra stor skillnad för någon.

stjärnor, knoppar, liv

2008-03-12T20:16:00.004+01:00

Det är ännu en dag med övertid och stress och alldeles för mycket att göra och veta redan när man vaknar att man inte kommer att hinna allt och så missar man tåget hem och hamnar på långsamma mjölktåget och sen måste man ge katten mat och sen måste man iväg och handla och sen, klockan åtta, kommer man hem.

Och när jag ställer cykeln på gården och tittar upp mot himlen ser jag att det är stjärnklart.

Med ansiktet mot himlen andas jag ut och så ser jag att det är knoppar på träden. Trädgrenarna som delvis skymmer sikten för min stjärnstund.

Jag dröjer med blicken vid dem. Att jag inte sett dem förut. Att jag inte tagit mig anledning, tid, att se upp mot träden varje morgon och varje kväll när jag parkerar cykeln.

Så går jag några meter, mot sandlådan till. Ställer mig och balanserar på trästockskanten. Ser upp mot himlen. Ser stjärna efter stjärna. Lokaliserar formationer som jag inte vet vad de heter. Men där är de.

Stilla står jag där, bara är. Mitt på gården, mitt i kvarteret med alla husen runt omkring mig.
Det slamrar från någons kök, klirrar av bestick från någon annans, röster som samtalar. Ventilationssystemens jämna surr, som husens andetag.

Jag balanserar på kanten till sandlådan. Stjärna efter stjärna. Alla stjärnorna. Husen. Alla fönstren. Alla liv. Allas liv.

Här är mitt liv, en onsdagskväll i mitten på mars och jag tycker att det är vackert.

Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist

2008-03-11T20:10:00.005+01:00

Wendela Hebbe levde på 1800-talet. Hon var en ensamstående trebarnsmamma som flyttade till Stockholm och blev Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist. Hon var också romanförfattare.

I hennes hem var Carl Jonas Love Almqvist, Lars Hierta och flera andra kulturpersonligheter återkommande gäster.

Hennes liv skildras i biografin Wendela skriven av Brita Hebbe.

När jag läste boken första gången var jag själv ensamstående småbarnsmamma. Jag levde mig in i hennes situation och tyckte att det var uppbyggligt att läsa om hennes sätt att inte låta sin lust till intellektuell och kulturell stimulans begränsas av det faktum att hon var ensamstående. (Men utan sin syster som ständigt fanns till hands som avlastning hade hon kanske inte klarat det).

Wendela Hebbes liv gjorde starkt intryck på mig, så starkt att jag skrev några texter om henne senare.

militanta suffragetter

2008-03-09T08:54:00.005+01:00

Det finns all anledning i världen att fortsätta uppmärksamma kvinnors rättigheter även om det råkar vara den 9 mars idag. Jag gör det med ett par lästips. Det första kommer här.

På sjuttiotalet gav PAN/Norstedts ut pocketen De militanta suffragetterna av Antonia Raeburn. Boken är en lysande skildring av den långa kampen för kvinnlig rösträtt i England, en kamp som startade i organiserad form 1865 och gav resultat 1918.

Om man bara står ut med det bitvis fjompiga förordet ( där en J.B. Priestly retoriskt undrar om suffragetterna var manhatande argbiggor eller tilldragande, intelligenta varmhjärtade representanter för sitt kön, och därmed blottar sin egen mossighet) och har tålamod med att de första sidorna i boken kan kännas lite stela - Antonia Raeburn är inte den stora stilisten - så öppnar sig en engagerande berättelse om demokratiska rättigheter, förtryck och motstånd. Och när väl berättelsen är igång bryr man sig inte längre om att språket inte befinner sig på den mest litterära catwalken. Antonia Raeburn återger det historiska förloppet så att jag sitter med hamrande hjärta när jag läser den, så involverad i suffragetternas kamp blir jag, och det även när jag läser om boken några år senare.

Innan jag läste boken första gången hade jag en ganska dimmig uppfattning om de militanta suffragetterna. Jag tror inte att jag är ensam om det. Alla som är det minsta intresserade av feminismen och mänskliga rättigheter rekommenderas att läsa denna bok. SVT rekommenderas att sända om tv-serien, som hette "Sida vid sida".

Ska vi snacka allmänbildning är det kunskap om skeenden som dessa som jag anser att alla borde ha. Jag vill gärna tro att det skulle hjälpa oss på traven att tillsammans skapa ett bättre samhälle.

det bara hände

2008-03-09T08:48:00.002+01:00

Det var inte alls meningen. Det bara blev så. Dygn lades till dygn och jag ägnade mig åt allt annat än att blogga.

Hade jag vetat att uppehållet skulle bli så långt hade jag kunnat ägna mig åt någon slags minimal form av netikett och sätta upp en pausskylt eller något.

Men det gjorde jag inte. Och nu är det försent, med pausskylt alltså, eftersom jag är tillbaka.

Melker - ett utslag av författarömhet

2008-01-29T06:22:00.000+01:00

När man i en argumentation använder exempel för att förstärka en teori, vinner man på att använda exempel som håller.

Den som påstår att Astrid Lindgrens sätt att beskriva Melker i Vi på Saltkråkan är ett utslag av kvinnlig härskarteknik har knappast övertygat mig om att han har något att komma med. (Pär Ström i en intervju av Niklas Orrenius i Sydsvenskan, söndag 27 januari)

Melker, som är en så kärleksfull pappa och varmhjärtad människa! Snacka om positiv förebild! Men det handlar tydligen om att Melker är mänsklig och dras med vissa tillkortakommanden (att råka salta den kokta fisken för mycket verkar till exempel vara ett provocerande tillkortakommande). Ja, det där utbrast jag förvånat i skrift om på Sydsvenskans kultursida idag.

Jag vet inte hur stor del av Astrid Lindgrens produktion debattören Pär Ström har läst, men det verkar ha gått honom spårlöst förbi att det vimlar av fantastiska killar och män i hennes verk. Emil, med sitt civilkurage, som bjuder fattighjonen på tabberass. Mio, som modigt kämpar mot en diktator. Madickens pappa som drivs av socialt patos både i arbetet och privatlivet, och därtill bemöter alla människor - barn och vuxna - med stor respekt. Den här uppräkningen kunde bli lång, men ganska tjatig, eftersom den är så självklar.

Självklart är också att det i en författares samlade produktion finns många olika slags karaktärer. Det ingår liksom i författeriet att intressera sig för att skildra olika personligheter. Och så blir det en som saltar för mycket, några som kämpar mot ondska och förtryck, någon som är en helt vanlig skolkille, någon som är rätt så ensam och ledsen och en massa, massa andra.

surfa mot strömmen med strömmen

2008-01-08T18:59:00.000+01:00

Det sägs ofta att man inte ska köpa begagnade bärbara datorer. För man vet inte vad de har varit med om. Och batteriet kanske inte är så bra.

Jag har köpt en begagnad bärbar dator.
Efter att undersökt utbudet av bärbara datorer, kollat med datorkunniga personer i bekantskapskretsen, googlat och googlat på nätet och rantat runt i några butiker var det en lättnad när det alternativet plötsligt uppenbarade sig och framstod som så mycket mer ändamålsenligt.

Jag fick vad jag ville. En liten lätt maskin som jag kan kånka med mig på tåget. Billig. Lika lång garanti som om jag skulle köpt en ny. Med sladd. Som skrivmaskin och arbetsredskap kommer den att passa alldeles utmärkt. Och så är jag fånigt nöjd med att återanvända istället för att köpa nytt. För jag behöver ingen ny. Jag behöver bara en som fungerar bra.

Äran och nöjesguiden

2008-01-06T11:22:00.000+01:00

Årets Nöjesguidenspris (Malmö-Lund-området) i kategorin litteratur hade nominerat mig, Hanna Nordenhök och Per Engström.

Att vara en av tre nominerade i ett litterärt så livfullt geografiskt område som Malmö-Lund är en stor ära. Varmt tack till juryn för att ni uppmärksammade mig.

Att vara nominerad ihop med Per och Hanna var en ära i sig.

Igår gick den stora festen av stapeln på Slagthuset i Malmö. Per vann. Stort varmt grattis för att du och din bok så välförtjänt tog hem segern!

I kategorin shopping vann ekologiska butiken Astrid och aporna. Då fick jag, lättrördheten personifierad, en tår i ögonvrån.

Ett av hedersprisen gick till Restaurang Brogatan vilket var välförtjänt men det var synd att de i motiveringen glömde nämna krögaren Staffan Asker som var den som ihop med dåvarande personalen gjorde den fantastiska nystarten från det där exklusiva som den hade varit innan han tog över och satte tonen för det stadiga koncept som restaurangen/krogen/baren/mötesplatsen sedan dess har haft.

Kvällens stora problem var inte vad man skulle ha på sig* utan hur man skulle ta sig dit. Vi lyckades till slut lägga beslag på en taxi som krypande tog oss till en restaurang där vi åt oss mätta innan vi med myrsteg halkade oss fram den sista biten till festen.

*vilket kunde ha varit ett problem med tanke på hur mycket mat som har konsumerats och hur få långpromenader som har promenerats under denna semesterperiod, men om man som jag har en vänlig vän som sitter med en kaffekopp i soffan och är ärligt och uppriktigt smakråd, så hittar man till slut något som sitter klädsamt och som man känner sig festfin i.

kommande skrivande

2008-01-06T11:11:00.000+01:00

(Nämen titta, här ligger min gamla blogg och skrotar. Den har jag nästan glömt bort att jag hade)

På nyårsfesten vi brukar gå på avges det varje år nyårslöften. Offentligt. Dessa antecknas nogsamt av en ständig sekreterare, varpå pappret rullas ihop om omsluts av ett rött sidenband. Året därpå läses de gamla löftena upp och varje person förväntas då sanningsenligt beskriva i vilken mån löftena har uppfyllts eller inte. Diskussioner utbryter såväl om de gamla löftenas eventuella uppfyllande som om de nya löftenas konkreta dimensioner och ansträngningsgrad.

Första gången jag var med om denna tradition vägrade jag tjurskalligt trots massiva påtryckningar från en av gästerna. Nu har jag fallit för grupptrycket och tycker att det är rätt så kul.

Till mina löften för 2008 hör att skriva 100 manussidor i A4-format som jag är nöjd med. Det tyckte jag var ett rätt så rimligt skrivarlöfte. Min hemliga mening är förstås den att jag ska skriva mycket mer, men man vill ju inte ta i så att man spricker.

Dagens skrivlöfte är att stoppa bilderboksmanuset i kuvert, adressera, väga på brevvåg, frankera och posta. Innan klockan två, för då töms brevlådan.

2007-12-18T07:59:00.001+01:00

(Det har varit mycket att göra men snart hägrar semester och eventuellt mindre att göra)

mail med mera

2007-12-14T00:51:00.000+01:00

De senaste veckorna har jag varit lite tankspridd. Därför har jag hela tiden tänkt att det är bäst att jag stannar upp och fokuserar varje gång jag gör något sånt där som typiskt kan bli fel annars. Så jag ser efter att båda vantarna är med på morgonen, jag kollar att mobiltelefonerna är i handväskan, memorerar var jag har nycklarna, skriver upp allt jag behöver komma ihåg i almanackan och jag ser upp så att jag inte råkar skicka mail eller sms till fel person. Uppmärksamt har jag studerat mottagarfältet innan jag tryckt på skicka. Nästan hela tiden vill säga. För det kommer tydligen ändå dagar när jag liksom inte är så fokuserad just i sändningsögonblicket. Eller så slappnade jag av när rätt persons namn stod i sändfältet.

För här tror man alltså att man levererar ett mail till en person. Man klickar på namnet och ser att rätt namn kommer i rätt ruta. Men i själva verket mailar man till ytterligare en person utan att man vet om det. Med mailet följer en hel gammal mailväxling. Den tredje personen skickar ett svar till oss båda. Hon hade läst brevväxlingen med stort intresse svarade hon.

Jag för min del läste hennes mail med stigande förvåning och var just på väg att knattra iväg ett mail till den avsedda mailmottagaren där jag försökte fråga honom lite artigt nyfiket hur det kom sig att han levererade en hel gammal brevväxling till en tredje person, när jag insåg att det var bäst att jag kollade först så att det inte var min fadäs. Och det var det alltså.

Just nu ifrågasätter jag därför starkt att någonsin skicka mail där gamla mail finns kvar inundertill. Jag som alltid tyckt att det var så bra. Ja, utom den gången jag råkade skicka ut ett mycket privat mail från en kompis inklistrat långt inunder till en massa yrkesbekanta.

En kompis till mig råkade trycka reply all när han skulle svara på ett jobbmail jag hade skickat ut. Fast han svarade inte på jobbmailet. Han skämtade en massa om mer privata angelägenheter istället. Hans angelägenheter, vill säga, så mycket det nu är angelägenheter när det är skämt.

Det finns massor med avskräckande historier. Det här hände aldrig på papperspostens tid. Eller gjorde det det?

ett prettosätt att säga att det är lite mycket just nu

2007-12-10T22:14:00.000+01:00

När man säger att en vecka har varit händelserik kan man mena det jag menar just nu eller lite mindre. Eller ännu mer. Betraktar man det ur ett globalt perspektiv, eller nationellt, eller lokalt eller lokalt-lokalt-lokalt, eller för den delen filosofiskt, är varenda timme;varenda sekund händelserik.

Med "händelserik" menar man ibland inte bara yttre händelser, utan även tankar och det som försiggår inuti en människa. Är det händelser? Jag vet inte. Ett slags skeenden är det i alla fall.

Amaryllisarna blommar; tio blommor på tre stjälkar. Två i knopp. Och jag ser på dem. Jag stannar upp och ser på dem.

Jag längtar efter att skriva.

2007-12-06T19:41:00.000+01:00

Delar ur Marie Wetterstrands diktsamling Utflykt har valts ut till Riksteaterns projekt Ny text!
Det är inte ett dugg förvånande, för det är jättefina dikter.

Onsdagen den 12 december kl 19.30 framförs Maries (och andras tror jag) texter på Teaterhögskolan här i Malmö. Fritt inträde.

Amaryllislyx

2007-12-03T23:04:00.000+01:00

Den första amaryllisen har nu slagit ut sina cremevita blomblad med rosa skiftningar. Jag är förundrad. När vi satt och åt middag var den fortfarande i knopp.

Nu är den i blom. Snacka om snabbt öppningsskede.

Och jag som ska lämna hemmet i morgon bitti.

Missa nu inte debutbar på Kulturhuset, café panorama kl 19 4 december

2007-12-03T20:40:00.000+01:00

Välkomna, välkomna. Fri entré, fem fräscha författare; debutantkrispiga, och en proffsig debutbarsamtalsledare. Bättre tisdagsnöje kan väl aldrig finnas?

Min svårdefinierade släkting (nåja; kusinbarn; men det låter så fånigt att säga "mitt kusinbarn" om en vuxen människa) som jag kom mig för att tipsa först ikväll* ringde upp och beklagade att han sticker till andra sidan jordklotet imorgon bitti. (Det beklagar jag också men jag förstår att det smäller högre). Min exsvåger mumlade något om styrelsemöte och jag förstår att det finns jordiska plikter; men gör som jag; resignera;** skjut upp dem och kom och var med. Det kommer inte ens att ta hela kvällen; vi är bara fem pers, så det blir mycket tisdagskväll över för den som vill hinna tvätta eller läsa läxor eller städa badrummet eller titta på tv.

*Jag är rysligt dålig på att fråga om folk har lust att komma på sånt som jag själv medverkar i. Och om jag till slut gör det är det först i sista minuten och då är det ingen som kan och då förstår jag inte varför jag inte föreslagit det innan. Fast imorgon vet jag i alla fall ett och annat bekant ansikte som dyker upp i Stockholmsvimlet.

**Idag är det fler saker jag inte har hunnit med än vad jag har hunnit med. Detta innebär att jag inte behöver bekymra mig om vad jag ska göra i helgen som kommer.

Det är något visst med uppskjutna plikter; de blir så intressanta kombinationer av monstruösa oöverstigliga uppgifter och nonchalerade äsch-det-var-väl-ingenting-grejer.

PS Jag hinner nog inte blogga så mycket i veckan. Först Stockholm och sen en imponerande mängd arbete som ska utföras.

välbehövlig text om kulturstödet

2007-12-03T07:02:00.000+01:00

Sigrid Combüchen skriver om kulturstödet (Sydsvenskans kultursida idag) och hon radar upp väl funna liknelser och jämförande exempel som belyser såväl kulturstödet som debatten om det utifrån ett högst välbehövligt perspektiv.

Jag gör julefrid: arrangerar amaryllisar

2007-12-01T09:14:00.000+01:00

Jag bäddar med mycket mossa runt amaryllisen.

Lägger över jorden som ett täcke, formar fram böljande grönska, jämnar till, viker in.

Blommorna i sina höljen som sovande, i blivande, tillitsfulla, låter sig omhändertas.

Böljande gröna mjukheten möter min hud.

Hela handen mot mossan.

Jag håller handflatan över det gröna, stilla.

Amaryllisen vilar.

Vaknar snart.

favoritdjur

2007-11-28T23:23:00.001+01:00

I valet mellan en smygande tiger och några glatt hoppande delfiner väljer jag delfinerna. Jag gör det även om de är på den blå tandborsten och tigern är på den gröna. I valet mellan den slingrande ormen och den kramande koalan väljer jag koalan - oavsett vilka färger tandborstarna har.

I vår familj köper vi barntandborstar. Mindre borsthuvud - lättare att komma åt. Det var min tandläkare som rekommenderade mig detta för många år sen och jag följer sen dess hans råd.

Men tro inte att jag kan köpa vilka tandborstar som helst. Ånej. Jag står där på apoteket och väljer de med de finaste motiven. (Här känns det på sin plats att förklara att vad jag vet har alla barntandborstar motiv nuförtiden. Vill jag ha en liten tandborste, är jag hänvisad till tandborste med tecknad figur.) Det vill säga, de med de gulligaste motiven. Jag har tydligen en faiblesse för det när det gäller tandborstar. Det är inget genomgående drag i min smak, det vill jag verkligen betona; jag har ingenting gulligt för övrigt i accessoarväg, men jag vill inte ha djur verkar aggressiva när jag polerar min emalj. Det bara är så; jag har ingen bättre förklaring.

Tidigare, innan tandborstarna hade motiv, stod jag och valde i alla fall. Då valde jag färger. Vita tandborstar ratade jag; de var inte snygga. Helst skulle det vara blåa och gröna. Det brukade finnas någon glittrig i förpackningen också. Det var enklare på den tiden.

band till olika bindningar

2007-11-28T22:39:00.000+01:00

Matilda Roos skriver intressant i Sydsvenskan om bokbranschens förhållningssätt till inbundna respektive häftade utgåvor, apropå det engelska förlaget Picadors beslut att bara ge ut häftade böcker framöver.

Jag har aldrig förstått grejen med att vara principiellt mot häftat och lika prinicipiellt förespråka inbundet, som en del människor gör. Om man tittar på äldre svensk skönlitteratur vimlar det av titlar där de häftade utgåvorna är fantastiska exempel på bokkonst som borde tilltala vilken bokestet eller kvalitetshungrande bokläsare som helst. Och även om skyddsomslaget till den inbundna utgåvan har samma omslag(sbild) som den häftade, tycker jag att omslaget på de häftade kommer minst lika väl till sin rätt.

Inbundna böcker har aldrig i sig borgat för det subjektiva begreppet kvalitet vare sig vad gäller innehåll eller estetik. Men det finns naturligtvis hur många snygga och snitsiga inbundna böcker som helst; både från dagens och gårdagens bokutgivning. Om vi sen snackar böcker inbundna av bokbindare så är det förstås ytterligare en nivå av finlir.

Men visst finns det förlag som visar - hela tiden eller då och då - att det går att göra iögonfallande, kreativ, imponerande eller tilltalande bokkonst av både inbundna som häftade utgåvor.

Verde que te quiero verde

2007-11-27T16:56:00.000+01:00

I Lasse Söderbergs översättning av Federico Garcia Lorcas dikt Romance Sonámbulo blir inledningsraden (som på spanska alltså lyder Verde que te quiero verde) Grön, så älskar jag dig, grön.

Jag gillar grönt. Och jag gillar mitt förnamn Verde, framför allt för att det betyder "grön(t)". Jag tycker att det är så fint att jag måste passa på att använda det någon gång. Därför har jag krånglat till namnet på den här bloggen och valt bort det enkla Sabina Strand för att istället låta det där Verde ta lite plats. Inte underligt att en massa bloggläsare missförstår det och tror att jag heter Verdestrand.

Romance Sonámbulo var den första dikt av Lorca jag läste och jag är fortfarande mycket fäst vid den.

mitt ytligaste huvudbryderi just nu

2007-11-25T21:38:00.000+01:00

Inom loppet av två och en halv vecka har jag varit hos två olika frisörer och klippt mig. Det är inte ett sätt att försöka bättra på genomsnittet av min frisörstatistik utan har i båda fallen föranletts av ett akut behov att förändra frisyr.

Det är synd det där, att behovet alltid blir så akut. Nuförtiden försöker jag behärska mig så mycket att jag inte sätter saxen i håret själv*. Men för två och en halv vecka sen, när jag var ruskigt oklippt och innerligt trött på mina utvuxna hårtestar som inte alls betedde sig sådär lockande lockigt som jag vill att de ska göra, hade jag ännu inte lärt mig att behärska mig så mycket att jag undvek okända drop-insalonger. Det har jag lärt mig nu. Kanske kan man kalla det ett slags konsekvenspedagogik.

Jag kom nämligen utfrån frisören, skyndade mig hem och glodde förtvivlat på mig själv i den ena spegeln efter den andra och insåg att jag aldrig i vuxen ålder sett värre ut i håret. Betänk att jag samtidigt pratade i mobiltelefonen med en vän som hade det svårt. Betänk att jag frångick mitt vanliga empatiska jag och istället bara lät höra bistra utrop om hur förskräckligt det såg ut medan min vän tålmodigt fick vänta i luren med sina betydligt mer djupgående problem. Då kanske ni förstår. Betänk också att jag tillbringat åtskilliga år med att klippa topparna själv och gått genom livet med rätt så ordinära frisyrer utan att jämra mig, så förstår ni kanske vidden av den fullbordade frisyrkatastrof jag nu stod inför.

Frisören hade klippt upp mitt hår med en metod som vi kan kalla för lagermetoden. Mitt hår var nu tre stycken raka lager. Först ett tjockt lager kapat jäms med örontopparna, sådär så att det blir en tung hjälmeffekt. Sen ett lager till nedanför, i hakhöjd. Och sen allra längst ner det längsta lagret som i egenskap av några tunna rafsor ingalunda skulle kunna få för sig att förhäva sig över det faktum att det var längst.

Dessutom var håret påtagligt tunnare och plattare på högersidan. Det kändes i princip som om jag inte hade något kvar. Jag befann mig i samma stadium av skövling som en småländsk skog efter stormen Gudrun. Mina idéer om att en klippning skulle ta fram lockarna, framstod som vilda fantasier. Här fanns inga lockar, däremot ett intressant självfall som ledde till nittio graders vinkel på vissa tunna testar, och så något som mer påminde om ett vattenfall i sitt sätt att följa huvudformen.

Jag genomled frisyren två dagar, sen ringde jag en frisör jag känner och bokade tid.
Jag var där igår och hon gjorde bästa möjliga av det lilla råmaterial som fanns kvar att tillgå. Men frisera fram mera hår kunde hon inte. Som tröst fick jag i alla fall en kul lugg. Och ett hår som beter sig som en schysst frisyr samma dag som det är tvättat. Nu väntar jag med spänning på utväxten. Och jag har redan bokat in en ny frisörtid för att jag inte ska hinna bli desperat och låta mig luras in på något okänt ställe där jag råkar ut för experiment som inte passar min stadiga kalufs eller min idé om lite synliga lockar.

* sist jag kom till en frisör efter att ha gjort det fick jag genomlida hela klippningen med klagande suckar och huvudskakningar från hennes sida för att jag hade försvårat arbetet för henne så. Till skillnad från en tidigare som mer såg ett liknande fast mer katastrofalt tilltag som en spännande utmaning.

i Sydsvenskan om litteratur baserad på egenupplevda erfarenheter

2007-11-20T06:27:00.000+01:00

Jag föredrar inte litteratur som är så pass mycket baserad på egenupplevda erfarenheter att den faller under genren självbiografier/strip-lit (eller vad man nu vill kalla det) framför annan litteratur.

Däremot är jag av den uppfattningen att den sortens litteratur kan vara lika "litterär" och lika "bra" som vilken slags skönlitteratur som helst.

Det senaste året har det skrivits en hel del om skönlitteratur baserad på det självupplevda på kultursidorna. Jag har blivit förvånad över en del av det jag läst och jag har saknat vissa aspekter när ämnet har diskuterats.

Tidigare har jag tänkt att jag inte ska skriva om en genre som jag förmodar att min egen debutroman anses tillhöra, så jag har valt att hålla mina funderingar här till bloggen och inte bre ut dem någon annanstans.

Men när jag nyligen läste ännu en text om ämnet - Anne Swärds krönika i Sydsvenskan i söndags - kände jag för att föra fram några frågeställningar som jag tycker är på sin plats när den här genren ska diskuteras.

PS
Sydsvenskan skriver i sin inledning att jag är kritisk till hennes text. Jag skulle vilja nyansera det och säga att den återuppväckte de funderingar (samt ledde till någon ny) som jag haft rätt många gånger tidigare när jag läst andra texter i ämnet.

grummeligt kaffe

2007-11-17T13:46:00.000+01:00

En distinkt smak av Grummes gröna variant, även kallad Natur, medföljde de tre första klunkarna av dagens andra kopp med mitt svaga koffeinfria kaffe med mjölk.

Men jag förmodar att jag ska vara tacksam för att det är ett miljövänligt diskmedel vi har hemma. Det innehåller tillräckligt många mysko ämnen för att det inte ska vara så gott att blanda i kaffet, kan jag tala om.

Och även om mina kaffevanor kan te sig okultiverade för koffeinälskande specialister och finsmakare, har även jag en gräns. Den går vid tensidsmaksatt kaffe. Varken anjoniska, nonjoniska eller amfotära tensider är någon hit. Metyl- och propylparabenet och parfymen gjorde ingenting för att förbättra effekten, snarare tvärtom.

För övrigt kan jag berätta att det finns ett ekologiskt rättvisemärkt koffeinfritt snabbkaffe/pulverkaffe. Det är företaget Clipper, som även har ett förnämligt sortiment rättvisemärkta teer, som har förstått att det finns ett kundunderlag för en sån produkt. Tack Clipper.

4 december kl 19, Café Panorama, Kulturhuset, Stockholm

2007-11-17T10:24:00.000+01:00

Nu är programmet för säsongens Debutbar på Kulturhuset i Stockholm färdigt.

Medverkande är Hanna Nordenhök, Kicki Norman, Martin Svensson, Moa Herngren och jag.

Kvällens presentatör och samtalsledare är Eva Beckman.

falla på plats

2007-11-17T09:53:00.000+01:00

Romanen med arbetsnamnet D G A
Nu vet jag. Jag vet vilka personerna är. Jag vet ungefär vad som händer hela vägen och jag vet ungefär hur den slutar. Jag gillar slutet jättemycket. Det är delvis öppet och det är en stor poäng med hela berättelsen. Den här sista pusselbiten som har vuxit fram den sista tiden har stor betydelse för berättelsens balans tror jag.

Romanen med arbetsnamnet L O D
Har funnit vägen till en ny början som blir en ramberättelse och jag gillar det. Den gamla början får vara inuti och det kommer att funka jättebra. Jag får jobba lite annorlunda med kronologin och tidsperspektiven, och det blir bättre på det här viset.

Bilderboken
Vad väntar jag på? Det är bara att redigera det sista och skicka in manuset. Ibland är jag en sån latmask.

kvällsro

2007-11-15T20:38:00.001+01:00

Fastän jag varit yogaperiodare ett antal år vid det här laget, blir jag fortfarande ofta förvånad över effekterna. Att man blir så lugn. Att man blir så harmonisk.

Mina favoritlugnare är universalställningen, axelstående, plogen och buksträckningen.

Verkningskraften är omedelbar; redan medan jag ligger i den vridna position som kallas universalställningen kan jag känna hur lugnet lägger sig; hur stillheten blir total.

Och allt är helt okej.

några ord om Astrid Lindgren, del 3

2007-11-14T22:25:00.000+01:00

För länge sen samlade jag på Astrid Lindgrenböcker. Jag hade alla hennes böcker på svenska och i princip alla i originalupplagor. Jag hade till och med dummyn av första bilderboken om Pippi.

Sen sålde jag dem. Jag kunde inte identifiera mig själv som boksamlare. Jag ville inte vara en sån som samlade böcker bara för att samla dem. Men det var häftigt att ha dem, att jag hade dem alla. Det var en rikedom. Fortfarande tycker jag att det finns något vördnadsfullt över originalupplagorna. Det blir en påminnelse om hur lästa hennes böcker är; att de tryckts i så stora upplagor. Samlingen i sig visade ju tydligt på vidden av hennes produktion. Också det var det något vördnadsfullt med.

Jag ångrar inte att jag gjorde mig av med dem. Men om, om jag någonsin skulle få lust att utöva aktivt boksamleri av ett författarskap igen, tror jag att det skulle bli med hennes böcker. Och jag skulle stå ut med ifall jag inte kom över något ex av Pippi och solkulorna, den reklamberättelse hon gjorde för fiskleverolja.

några ord om Astrid Lindgren, del 2

2007-11-14T21:55:00.001+01:00

Att så många vill beskriva och vittna om vad Astrid Lindgrens böcker betytt, säger också någonting om hennes storhet. Visst finns det alltid också pliktskyldiga texter när en stor författare uppmärksammas. Men det finns påfallande många personliga berättelser, intresseväckande och djuplodande betraktelser och analyser när det gäller Astrid Lindgrens författarskap.

Det svåraste med att skriva om Astrid Lindgrens författarskap är att så mycket redan är skrivet och tyckt, att det känns som om man bara upprepar vad andra redan sagt.

När jag summerar vad jag själv fastnat för i hennes böcker kan jag ringa in några olika nyckelord.

Solidariteten med barnen. Den är stark, omedelbar, trovärdig, genuin och genomgående. Förmågan att skildra ur det berättande barnets perspektiv, ur barnhuvudpersonernas perspektiv.

Kampen för demokrati och rättvisa. Den finns i Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio. Men den finns också i Madicken och i Emil. Där har vi hennes storhet igen; att skildra dessa frågor dels som övergripande teman, men också i blixtbelysning via enskilda situationer, som exempelvis när Alva tar sig rätten att ta den sista biten lax trots att borgmästarfrun försöker roffa den åt sig med hjälp av sin status, eller när Emil bjuder på tabberass i Katthult.

Humorn. Den finns i språket, den finns i berättelserna och den finns i berättelser från bilderbok till tonårsbok.

Allvaret, ibland poetiskt, ibland finstämt, ibland sakligt. Ett allvar som inte behöver handla om allvar, utan som likaväl kan handla om att ta den egna berättelsen på allvar.

Och så är jag tillbaka i det jag skrev i förra inlägget; konsten att levandegöra en berättelse.

några ord om Astrid Lindgren, del 1

2007-11-14T21:37:00.000+01:00

En av mina favoritböcker bland dem som bär Astrid Lindgrens signatur är Visst kan Lotta cykla.
När min dotter var liten läste jag den ofta högt för henne.

Varenda gång vi läste den hände samma sak. Jag blev påtagligt rörd när vi kom till den sidan där hon sitter på grindstolpen och hennes pappa kommer hem med en liten begagnad tvåhjuling till henne. Hade fullt sjå med att behålla den vanliga högläsningsrösten. Fick ta ett djupt andetag eller svälja eller bådadera innan jag kunde fortsätta. Man kan tycka att jag borde vant mig efter en tjugo högläsningar eller nåt men det gjorde jag inte.

Det här säger inte bara något om min lättrördhet. Framför allt säger det någonting om Astrid Lindgrens förmåga att skapa berättelser som man som läsare levandegör för sig - och som man fortsätter levandegöra och engagera sig i, oavsett hur många gånger man redan läst dem, oavsett vilken ålder man är i.

som pocket

2007-11-12T17:24:00.000+01:00

Jo, förresten. En sak till. Lite egoreklam. Eller ska vi kalla det konsumentupplysning?

Bland vårsäsongens pocketutgivning finns min bok med.

Den kommer ut i det lilla behändiga prisvänliga formatet i april.

Norstedts nya katalog

2007-11-12T17:06:00.000+01:00

Förra veckan damp Norstedts vinter&vårkatalog 2008 ner i brevlådan. Jag blir bland annat nyfiken på säsongens debutanter, som heter Amanda Svensson och Erik Helmersson, och på Sasa Stanisic, som också är debutant, fast översatt.

Och så tycker jag att titlarna på Peter Mickwitz och Marie Norins diktsamlingar - Där bara diset återstår av paradiset respektive Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts lockar till vidare läsning.

Ju mer jag bläddrar, desto fler titlar - eller snarare böcker - fastnar jag för. Jag är sån när det gäller bokkataloger. Läser dem gärna flera gånger. Bläddrar förstrött eller försjunker mer koncentrerat. Det är olika. Men resultatet är alltid detsamma. Fler och fler böcker blir intressanta. Fast det blir bra knasigt om jag ska räkna upp alla här.

Fira Farmor

2007-11-11T19:59:00.000+01:00

Igår var det tio år sen min farmor fyllde 90. Som vanligt vid såna högtidsdagar var det stor fest; lägenheten var proppfull med folk och man fick slingra sig fram mellan gästerna i de mest folktäta områdena i lägenheten. Alla var där. Alla åldrar. Familj, släktingar, vänner. Vi hade så roligt.

Farmor hade en blå blus och blomsterkrans i håret. Hon var så fin att man blev salig. Det finns ett foto på henne där hon sitter och ler snällt i sin fåtölj med kransen på huvudet. Där ser hon sådär stillsam ut som man kanske kan förvänta sig av människor i hennes ålder. Men det syns att hon poserar. För hon var inte den typen. Satt hon stilla så var hon ändå aktiv; i samtal, pratade, skämtade, tyckte till, berättade.

Jag minns att hon sa att hon inte trodde att hon skulle orka med någon fest på sin 90-årsdag. Jag tror inte att någon av oss släktingar trodde henne. Kanske trodde hon sig själv; jag vet inte. Men vi lyckades övertala henne. Och såklart orkade hon. Hon gillade fester och hon gillade att vara i centrum.

Vi stannade längst. Var de sista gästerna; var med och andades ut efteråt. Och jag minns hur viktigt det kändes; att vara där med henne hela den dagen. Att fira Farmor.

Det blev hennes sista födelsedag. Ett knappt halvår senare dog hon. Och när hon dog förlorade jag inte bara henne, utan också den starka känslan av släkttillhörighet som hon upprätthöll och förmedlade genom att vara den ständigt uppdaterade medelpunkten som berättade för oss alla om varandra; den som fick oss att känna att vi hörde ihop; den som fick oss alla att känna oss som om vi betydde något lite extra.

Igår skulle hon ha fyllt 100 år. Hon skulle ha gillat att man kom ihåg hennes födelsedag. Hon var själv den som kom ihåg alla. Hon skulle ha gillat att släktingarna som bor nära samlades och mindes henne. Hon skulle ha gillat att jag skrev om henne. Men hon skulle nog haft ett och annat önskemål om vad jag skulle skriva. Det skulle hon ha låtit mig förstå, lite finkänsligt och strategiskt skulle hon ha förmedlat det sådär i förbifarten innan hon sa "Ja kära du..." och fortsatte samtalet med att berätta något mer; uppdatera mig på någons släktings förehavanden.

morgonstund

2007-11-07T06:09:00.000+01:00

Titta på mig!
Ingen väckarklocka.
Vaken, uppstigen, har ätit frukost, har läst tidningen, har funderat genom ett par jobbgrejer.

Även om det kändes lite snopet att vakna klockan fem utan anledning är jag i alla fall glad att jag vaknade av mig själv och inte av den bil på gatan utanför vars chaufför fick för sig att tuta några eftertryckliga tuuut med minutlånga pauser emellan en kvart senare.

kommande investering för att höja vardagsfungerandepotentialen

2007-11-06T17:49:00.000+01:00

Det dröjde till upp i vuxen ålder innan jag förstod poängen med handväskor. Innan dess ratade jag denna hängande accessoar som fjompig och onödig. Pengar förvarade jag i fickan och smink hade jag aldrig med mig.

En av mina första handväskor var av grön mocka. Den blev jag tillfälligt av med via en väskryckning i Gamla Stan i Granada. Ändå var jag sådär förnuftig att jag hade den hängande tvärs över och dessutom hade jag hängt på mig en ryggsäck vars remmar därmed blockerade axelbandsremmen från handväskan. Men det är inget som tre företagsamma småtjuvar låter sig hindras av. * Å andra sidan lät sig polisen inte hindras i sökandet heller, så bara en halvtimme senare medan jag satt och drack kamomillte hos två damer, kom de tillbaka med min vid det laget något skamfilade handväska, som killarna hade slängt ifrån sig sedan de rånat mig på ungefär två och femtio.

Men även om remmen gick att laga blev handväskan inte densamma längre. Den kändes liksom förbrukad. Kanske hade den gjort det ändå, för det var inte första sommaren jag hade den.

Den var aldrig riktigt praktisk heller, men vilken handväska är det? Det undrar jag just nu när jag har insett att jag måste skaffa mig en funktionell med lång livslängd. Den ska vara lätt och ha ett sånt där långt axelband för jag tror fortfarande att risken för att bli väskryckt minskar något om man kan hänga den tvärs över kroppen sådär mindre flärdfullt men mer praktiskt, särskilt om man har sluttande axlar som jag och inte har lust att motverka det med axelvaddar.

Sen ska den ha olika fack så att man hittar sina grejer. Häromveckan åkte jag iväg på konferens till en annan stad och gick omkring i hällande ösregn och ångrade att jag inte tagit paraplyet med mig. Ett par dagar senare fiskade jag upp det lilla svarta paraplyet ur väskans innanmäte; där hade det legat i smyg och behållit sig torrt medan jag blev just så kall och blöt som man blir när regndroppar rinner längs med ansiktet och låter sin novemberkyla köra över huden. Det var efter den händelsen som jag blev absolut övertygad om att jag behövde något mer sorteringsvänligt föremål att förvara nödvändigheter i.

Och eftersom jag möjligen vill få plats med ett litet oansenligt diskret paraply och något skrivblock bör väskan ha en viss storlek och inte vara sådär minimalt handväskig som min gamla gamla trotjänare är; den som jag inte använder längre eftersom inte ens plånboken får plats längre sen det blev ett par extra kort att stoppa ner i den.

Sen är det en enorm praktisk fördel om den har en viss tålighet mot regn. I och för sig kan man tänka att om den är tillräckligt stor för att förvara paraply i, skulle jag kunna skydda den med paraplyet, men det kommer inte att funka i den blåst som ofta härjar under hösten i mitt landskap.

De två sista punkterna på min kravspecifikationslista är billig och snygg. Jag vet inte vilket som blir lättast att uppfylla. Jag är beredd att göra vissa kompromisser när det gäller det estetiska; jag inbillar mig nämligen att jag skulle kunna förgylla den på egen hand om så skulle behövas. Hur som helst så känner jag mig väldigt nöjd med min praktisk-funktionella inställning till min blivande handväska. Den ska underlätta min vardag. Punkt. Och nu tänker jag sväva omkring i den fantasin att den ska gå att hitta relativt snabbt så att jag slipper treva undrande efter mobiltelefoner eller tepåsar eller fingervantar eller cykellampa eller cykelsadelskydd eller näsdukar eller tågtidtabeller eller något annat jag tycker att jag behöver frakta med mig vart jag än går.

* De lät sig inte hindras av att jag kämpade emot och höll fast mina väskor och sa att jag inte hade några pengar heller.

varva ner

2007-11-05T22:04:00.000+01:00

Varje utåtriktat jobbmoment har sin uppstartsperiod och nervarvningsprocess. Det mesta pågår på det mentala planet, men man omsätter det i olika slags handlingar.

Innan jag ska hålla ett föredrag brukar jag försätta mig i en stämning jag tycker passar. Musik hjälper. Har jag inte möjlighet att spela någon bra förberedelselåt brukar jag lyssna på den inuti huvudet. Sen är det en slags avcheckning i hjärnan att man har koll på det man ska ha koll på.

När jag har jobbat på kvällen med något utåtriktat vill jag gärna ganska snabbt varva ner efteråt. Är det dagtid funkar det bra att vara speedad och energisk, men på kvällen vill jag inte försätta mig i en sån aktivitetsnivå. För att avprogrammera mig från det där energiska stadiet funkar det för mig att hatta runt hemma och göra tusen olika saker. Dutta lite här och dutta lite där.

Ikväll har det varit en sån där kväll med ett utåtriktat jobbuppdrag.

Och efteråt har tiden gått åt till en promenad och cykeltur i högst påtaglig höstmotvind, två koppar hett te, lite planlöst surfande, samtal, lite mailskrivande, ett par fåfänga försök att komma ihåg de där ämnena jag tänkte skriva på bloggen om. Nu är hela jobbkvällen placerad i någon mindre aktiv del av hjärnan och kvar är bara kravlösa tankar som kommer att göra det lätt att somna. Dessutom gäspar jag med en tätt återkommande frekvens, vilket borgar för att sömnen kommer att infinna sig inom kort. Det ser jag fram emot.

.

2007-11-03T08:44:00.000+01:00

Vi startade i god tid från Vallentuna. När vi väl var på väg märkte vi att vi skulle komma fram långt innan det började. Så vi tog en fika på ett värdshus för att få tiden att gå. Ändå kom vi dit alldeles för tidigt.

Det fanns ingenting som kändes lönt att göra under tiden. Det handlade bara om att få tiden att gå. Allting var en tom väntan på att det skulle bli dags och att det skulle vara över.

Runt krematoriet förde kyrkogårdsarbetarna en rutinmässig kamp mot höstlöven. Det arbetades med räfsor; det sågades i buskar. Jag frös lite grann. Hade lämnat koftan i bilen och märkte plötsligt att min kappa inte var tillräcklig i den kyliga Stockholmsluften.

De andra anlände pö om pö. En del hade jag inte sett på flera år. Sist kom Farmor. Hon såg trött ut. Hon fick hjälp att kliva ur bilen. Vi kramades hastigt innan det var dags att gå uppför trappan och in i salen.

Kistan stod mitt på stengolvet, på en slags upphöjning som fanns där. Den var av ljusbrunt trä med utsirade små knoppar längs kanterna. Där i låg Farfar.

En entonig orgelmelodi hördes, jag vet inte vilken det var. Den var svag men uppfyllde ändå hela salen. Jag blev anvisad att sitta på första raden bredvid Pappa. När alla hade satt sig ner övergick melodin i Den blomstertid nu kommer. En av mina farbröder höll ett tal. Han talade till Farfar direkt. Så spelades den katalanska nationalsången. Jag hade aldrig hört den förr. När den tonade ut gick vi fram en i taget till kistan och la en röd ros ovanpå det bruna trät.

Pappa stod vid utgången och höll upp kappan åt mig. Jag tog på den och under tystnad gick vi ut. Den stora porten hölls upp av någon slags vaktmästare tror jag. Det kändes plötsligt så ljust ute. Men luften var fortfarande lika ruggig.

Det är femton år sen Farfar dog. Jag var 25 och det var den första begravningen jag var med på.

bonustid

2007-10-27T10:02:00.000+02:00

Sällan har jag behövt en extratimme så väl som nu, när jag faktiskt får den. Om jag delar upp den på de fyra viktigaste prioriteringarna, så blir det en kvarts extra umgänge med min dotter, en kvarts extra tid att ta hand om hemmet, en sällsynt välbehövlig extrakvart till rapporten jag håller på att sammanställa och en helt nödvändig extrakvart till extrauppdraget jag har tagit på mig.

Men när jag har tänkt så långt, så känner jag mig inte speciellt mycket mindre stressad. Vintertid hit och sommartid dit och så ska de hålla på och dutta med en enda liten extra timme. Det förändrar ingenting känns det som; det är bara i den första ivern man tror att det ska rädda en. Kunde man inte få ett helt dygn någon gång; ett dygn som liksom bara proppades in såhär i månadsskiftet oktober-november utan att det hade ett eget datum. Ett helt bonusdygn att förvalta på det sätt man inbillar sig är det bästa. Att det sen inte är det bästa sättet att förvalta ett extra dygn på är en annan femma. Men oj vad man kunde fantisera om allt man skulle hinna med då som man inte har hunnit med.

Nu har det redan gått fyra minuter av min bonustimme och jag måste genast sluta skriva och sätta igång med disken städningen bära upp saker till vinden handlandet skrivandet läsandet tänkandet planeringen planeringen jobbet jobbet jobbet livet livet livet

(och ändå har jag idag redan insett att jag måste avstå från 1 föredrag, 1 välbehövlig hårklippning, 1 planeringsmöte, 1 show med Jonas Gardell (biljetter ändå inte köpta så jag försöker tänka att jag sparar 800 kr) , samt diverse små ambitioner rörande sociala trevligheter och hushålleliga plikter)

drivkrafter, del ett

2007-10-25T07:20:00.000+02:00

En av de drivkrafter jag hade i debutbokprocessen var att jag visste att det jag skrev kunde vara till nytta för andra. Vissa kommentarer från bloggtiden hade gett mig den vissheten.

Månaderna innan jag började skriva på sakerminsamboochjagtyckteolikaom-bloggen var jag själv en sån som letade texter att söka stöd och igenkänning i. Det var en frustration att upptäcka hur lite det fanns skrivet.

När jag själv bestämde mig för att skriva förvandlades den frustrationen till en övertygelse om att jag blottlade något som behövde blottläggas; att jag skildrade något som behövde synliggöras.

Den drivkraften var stark. Inte bara det; för mig var det också en välbekant känsla som gjorde det möjligt för mig att genomdriva och slutföra arbetet.

För om det är något jag har brottats med tidigare har det varit nyttan med att skriva. I mitt vanliga yrkesliv har min övertygelse om nyttan med det jag gör varit en viktig drivkraft för mig. Men skriva? Skulle jag få hålla på med att skriva något som bara blev en helt vanlig bok? Det där har jag tampats med.

Så småningom trodde jag att jag hade kommit tillrätta med de tankarna. Jag är ju faktiskt en person som tror att kultur tillför tillvaron något, att det är viktigt i sig för människor. Ändå har jag fortsatt ha en sån där fånigt sträng inställning till det jag själv gör. Och inte bara sträng, utan också irrelevant på något sätt. Så fastän jag trodde att jag hade frigjort mig från det, fortsätter det tänkandet att påverka mig på olika sätt.

Nu är jag en sån som hellre ser möjligheter än begränsningar, så därför måste jag förvandla det här till något positivt. Successivt har jag kommit fram till att när jag känner en drivkraft; då är det något som känns rätt för mig. Och då kan jag ge mig själv den legitimitet jag behöver inför mig själv för att fortsätta med det.

Den där drivkraften, om jag ska försöka mig på att beskriva den, är fortfarande oftast relaterad till någon aspekt av nytta, någon möjlighet till förändring. Men i takt med att jag beslutat mig för att låta mina drivkrafter prägla det jag väljer att ägna mig åt, så blir jag mer lyhörd inför vad som driver mig och då märker jag att det finns andra drivkrafter lika mycket värda att ta på allvar för att jag ska vara hela min personlighet.

Att formulera något i skrift har i sig alltid varit en drivkraft för mig. Att förmedla det, att uttrycka ett skeende, att gestalta en sinnesstämning, ett händelseförlopp. Att pröva orden mot berättelsen. Att pröva berättelsen mot orden. Att välja orden väl. Att söka sig fram tills de finns där. Den omsorgsfullheten. Den glädjen med att hitta det som är det rätta. Att veta hur det ska låta. Att höra det inom sig. Att ta sig tid att lyssna efter det. Att öppna sig tillräckligt mycket för att ha beredskap att lyssna inåt och leva utåt. Att ta fasta på det egna språket. Att sätta sin tillit till orden. Att tillåta sig att skriva för att det är en del av ens personlighet, för att det är en så fundamental del av ens sätt att undersöka världen.

Men fortfarande är det så att då och då får jag påminna mig om det. I perioder när den utåtvända samhällsnyttodrivkraften dominerar är det svårt att upprätthålla medvetenheten om den fulla aspekten av det andra; drivkraften till orden. Då kan jag nöja mig med skrivelser, informationstexter, rapporter, och där kan jag sitta och fiffa med texten och så blir den andra biten lämnad åt sitt öde. Det enda rätta är såklart därför att skriva hela tiden. För så fort man kommer från det, tar det ett tag att hitta tillbaka.

Vägverkets litterära ådra

2007-10-24T22:00:00.000+02:00

För sisådär 13, 14 år sen hade Vägverket den allra mest förtjusande lilla annonskampanj i tidningen. Allmänheten uppmanades att iaktta försiktighet i trafiken så att inga älgrelaterade olyckor skulle uppstå.

Nu kunde man ju förvänta sig att denna myndighet skulle avleverera någon knastertorr snusförnumstig information i frågan och så fick det vara bra med det. Men nej då. Istället tog man hjälp av en litterär begåvning och producerade följande sällsamma textstycke:

I gryning och skymning
är älgen på språng

Jag var hänförd. Klippte ut annonsen ur tidningen och satte upp den på ytterdörren. Detta var poesi. Jag såg aldrig annonsen igen i någon tidning och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag just denna dag låtit ögonen dröja kvar vid små avlånga 4-gånger-8-centimetersannonser.

Lyssna en gång till. Lägg märke till de musikaliteten, de rytmiska möjligheter som följer med denna trafikinformationens masterpiece of litterature.

I gry-ning och skym-ning
är älgen på språng

Funkar utmärkt som estradpoesi. Man kan köra den flera gånger efter varann och det blir särskilt effektfullt om man upprepar "älgen på språng"tre gånger under varje ramsa. Tro mig. Jag har testat. Inför en erfaren publik. Sen gick jag hem och kved ångestfullt och ville aldrig mer visa mig och aldrig mer deklamera något högt någonsin, men det berodde inte på den texten, det berodde på min alltför långa avslutningstext som jag inte hade vett nog att skippa.

Förresten. Faktum är att det är något mer med den där texten. Det är inte bara poesin och rytmen jag fastnar för. Det är också bilderna jag får i huvudet. Bilden av en älg som är på språng. Den är på väg. I full fart mot nya älgäventyr. Dags att rusa vidare i vardagen, hem till älgfamiljen kanske, vad vet jag om älgars tisdagseftermiddagar?

Min nästa fundering, eftersom jag inte är så insatt i älgars liv och leverne, är om de bara är på språng i gryningen och skymningen? Det låter precis som om de är förvärvsarbetande eller pendlande eller småbarnsföräldrar som ska hämta och lämna på dagis. För varför är de annars på språng just i gryning och skymning? Vad är det som händer då? Och vad har älgarna för sig mitt på ljusa dan? Är de stationära då? Står stillsamt vid en stubbe i skogen och gnager lakoniskt på något gott? Och hur är det med älghelgen? Är den bara på språng i gryning och skymning då också? Och pratar vi om typälgrusningstrafik under dessa tider? Och varför har den så bråttom? Varför går den inte lite makligt?

mera måndagsnöjen åt folket

2007-10-23T22:23:00.000+02:00

Det är just en stressig måndagskväll efter en jobbdag med vissa jobbigheter som man behöver sätta sig ner och gapskratta.

Det är just en genomstressig måndagskväll som man behöver komma bort från vardagens plikter och vara provpublik åt Johan Westers och Anders Janssons nya humorshow.
Fast det förstår man inte innan, då är det bara stressigt och svårt att hinna.

Men när man sitter där, redan efter första gapskrattet, så förstår man att det är just det här man behöver.

-

2007-10-18T21:10:00.000+02:00

Johanna Westlund har en artikel i GP om företeelsen med bloggar som publiceras i bokform.

potatisvånda

2007-10-16T19:17:00.000+02:00

Det hände sig häromåret att vänner till mig skulle ha bröllopsfest och funderade på att ställa till med ett knytkalas. Jag tyckte att det var en jättekul idé. När min väninna vacklade och sa att hon inte riktigt visste hur de skulle göra, och om de inte skulle köra med något traditionellt koncept i stället, och tänk om det inte blev bra och och och, så tog jag knytkalasidén i försvar och peppade henne och talade mig varm för den. Mitt främsta argument när jag talade mig varm för den var vilken fin stämning det skulle bli och tänk så roligt för folk att ha det att prata om vid borden och med vilken nyfikenhet skulle man inte angripa bufféns alla ingredienser och så vidare.

Det blev knytkalas. En organiserad form som gick ut på att ett antal utvalda gäster blev tillfrågade om de istället för bröllopsgåva ville bidra med en rätt till buffén.

Bland de utvalda som tillfrågades fanns jag, eftersom jag talat mig så varm för idén. En hövlig förfrågan om jag kunde tänka mig att bidra med ugnsstekt nypotatis med timjan och flingsalt.

En baggis tänkte jag. En baggis, tänkte jag fortfarande när jag krängde på mig ryggsäcken och gick till torget för att handla några hundra små potatisar. 80 personer skulle det räcka till. 200 potatisar skulle räcka, hade de sagt. Det skulle vara små potatisar. När jag stod där och grävde med skopan för att plocka plastpåse efter plastpåse full med potatis blev jag plötsligt osäker på vilken potatisstorlek den som hade beräknat mängden hade utgått från. ”Små” är trots allt ett relativt begrepp. Tänk om de potäter jag köpte var mindre än vad de hade räknat med? Tänk om det inte skulle räcka och folk skulle sitta och idissla sig igenom en stackars potatishalva för att få den att räcka så länge som möjligt? Tänk om jag behövde fler än det föreslagna antalet? Jag köpte sisådär 350 för säkerhets skull. Det var tur att jag hade köpt de färska timjanplantorna först, för jag var ganska fullpackad när jag väl hade lastat in all potatis i ryggsäck och påsar.

Sen stod jag där i mitt stora kök med alla dessa potatisar. Jag satte igång kvällen innan för man vill ju vara välplanerad. Jag hade fått besked om hur många ugnsplåtar som skulle behövas. Jag synade och sköljde potatisarna och ratade en del som inte riktigt var representabla och gnolade nöjt åt att jag köpt så många.

Det är lite läskigt att laga mat till ett bröllop. Även den enklaste rätt ter sig plötsligt komplicerad. Som om ugnsstekt potatis serverad på ett bröllop måste bli tio gånger godare än ugnsstekt potatis serverad en vanlig fredagskväll. Ju mer jag tänkte på hur viktigt det blev att bröllopsmaten blev god, desto mindre litade jag till min förmåga att göra potatis i ugnen sådär på ett ungefär. Jag surfade runt och kollade recept. Gradantal och minuter. Det skiftade. Alla recept hade sina teoribildningar. Medelst logiskt tänkande försökte jag komma fram till vilket som var det mest korrekta förslaget på tid och värme. Man vill ju inte servera vare sig halvråa eller stelbakta potäter.

När jag kände mig väl insatt i grader och minuter skred jag till verket. Belåten var jag. Det var lite meditativt. Första plåten in och ut ur ugnen utan bekymmer. Andra plåten in. Första plåten lite svalare, dags för provsmakning. Helt okej, men för lite salt. Det märktes inte alls att jag hade saltat.

Det behövdes tydligen mycket mer. Jag strödde frikostigt flingsalt över tredje, fjärde, femte, sjätte och lilla sjunde plåten. Visserligen skulle det inte behövas sju plåtar, men man vill ju inte riskera att ha med sig för lite. Sen var det bara att ha koll på logisitiken, som bestod av plåt in, plåt ut, plåt på avsvalning, potatisar avstjälpta i skål för att plåt ska kunna återanvändas, och så vidare. Tiden gick. Jag tror att det var vid tiosnåret som jag kom på att jag skulle provsmaka de andra plåtarna också. Jag gjorde det. Sen kved jag högt. Egentligen borde jag väl ha blivit glad, för det var ju mycket bättre att jag märkte där och då att potatisarna var för salta, än att alla de sjuttionio bröllopsgästerna märkte det dagen därpå. Fast jag blev inte glad. Jag blev en mildare form av stel och panikslagen. Först försökte jag gnugga bort saltet för hand. Det gick långsamt och med måttligt resultat. Sen kom jag på att enda sättet att ro iland det här projektet skulle vara om jag hällde potatisarna i ett durkslag och sköljde dem under rinnande kallvatten. Det gick bra. Det var lättast med de som ännu inte hade varit i ugnen. De andra fick en lite märklig hinna, tyckte jag.

Dagen därpå levererade jag med tillkämpat obekymrad min potatisen tillsammans med extra timjan att strö på som garnering efter värmningen. Jag ljög när jag packade upp potatisen och sa glättigt att allt hade gått jättebra. För även om jag var osäker, så ville jag inte att någon annan stackare skulle börja undra nervöst om bröllopsmaten skulle vara i ätligt skick.

När det var dags för buffén skulle maten presenteras. Vi som hade gjort de olika rätterna fick resa oss upp i detta gigantiska sällskap för att applåderas hjärtligt av de andra gästerna. Jag reste med mitt mest perfekta skådespelarleende och log så representativt jag kunde. Och även om jag helst hade velat gömma mig var jag i alla fall glad att vi applåderades innan folk hade smakat på maten och inte efteråt.

Så var det dags att ta för sig. Jag ignorerade potatisfaten och försåg mig av alla andra rätter. Det var väldigt gott, allt det andra. Min trevliga bordskavaljer påstod att min potatis också var god, men han hade ett så väl utvecklat sinne för artighet och att få folk att känna sig väl till mods att jag inte har en aning om ifall han talade sanning eller bara skulle rädda kvällen åt mig.

skratt och respekt

2007-10-14T21:48:00.000+02:00

Livet är en konstig kombination av att ta sig själv på allvar och att inte göra det. Ibland är det av fundamental betydelse för välmåendet att man tar sig själv på allvar. Ibland är det bästa man kan göra att skratta åt sig själv.

Det allra viktigaste är att ha utrymme för båda delarna. Och att ha klart för sig när det är dags för allvar och när det är dags för skratt.

Det handlar om att ha förmågan att visa respekt och respektlöshet i rätt lägen. Och om man bara visar sig själv respekt, tar sig själv på allvar i de stunder när det är viktigt, så går det alldeles utmärkt att vräka ur sig ett gapskratt sen, åt samma sak.

Ibland möter man personer som inte verkar ta sig själva på allvar i något läge. Som har en jargong vars enda funktion tycks vara att effektivt vifta bort varje möjlighet till fördjupning, varje möjlighet att stanna upp och ta sig själv på allvar eller låta någon annan ta något av det man säger på allvar.

Jag kan aldrig följa med i såna jargonger. Jag skrattar gärna, åt mina och andras tillkortakommanden och egenheter. Jag djuplodar gärna genom samtal. Jag babblar gärna ytligt och nonsens och skämt och allvar blandat. Men den där jämnytliga dammvippeliknande jargongen som snuddar vid allvarsämnen utan att någonsin stanna upp för dem, där individerna bjuder in och viftar bort i samma sekund, den gör mig bara stum.

Aurora

2007-10-09T19:19:00.000+02:00

Jag är trots allt en nybörjarpendlare. Det kan förmodligen vara förklaringen till varför jag stannar upp och betraktar soluppgången och ler romantiskt-fånigt när jag kommer över bron vid kanalen istället för att gå med stressigt snabba steg och parkera mig på tåget sådär effektivt som alla andra gör.

Men det är ju så vackert att det inte går att låta bli. Det är så vackert att jag är så glad att jag är ute sådär tidigt och ser det. Och när jag till slut kommer fram till tåget förmår jag inte gå in och sätta mig; istället lägger jag in ryggsäcken på ett säte och går ut igen och intar himmelsbilden med blicken, glädjebegrundar det morgonrosa skimret och fortsätter le.

Och ja, jag förstår att jag säkert tänker annorlunda när det är höstruskdagar och novembermörker och januarikyla . Men nu, nu är det helt okej att vara pendlare.

Säsongens debutbar

2007-10-09T18:59:00.000+02:00

Jag ska medverka på Debutbaren på Kulturhuset i Stockholm den 4 december. Det ska bli kul!

Debutbaren är ett lovvärt initiativ och litterärt evenemang som går av stapeln två gånger om året. Upplägget är att varje medverkande författare läser högt ca 5 minuter och sedan deltar i ett 5-10 minuters samtal. Jag länkar till programmet när det är färdigt så får ni som bor nästgårds se hur många anledningar (=hur många författare) det finns att komma dit och lyssna.

Jag tillhör höstsäsongen eftersom min bok kom ut på sommarsäsongen och därmed inte tillhörde vårsäsongen. Sådan är logiken i bokbranschen.

En grannlaga uppgift

2007-10-07T19:42:00.000+02:00

Det var en helgdag för länge sen. Jag skulle resa bort och trodde att jag skulle mäkta med avgången som var 7 och någonting. Kunde varit värre, tänkte jag klämkäckt till mig själv, eftersom jag i alla fall hade ratat avgången 6 och någonting.

Allt var frid och fröjd och jag var färdig och på väg ner på gatan för att vänta på taxin. Det var bara det att vårt överlås krånglade. Det hade kärvat något så otroligt ett tag och för att det inte skulle få för sig att kärva just när jag skulle iväg, så tänkte jag att jag måste provlåsa det med dörren öppen så att jag ser om det funkar innan jag försöker låsa dörren på riktigt, för jag ville ju inte riskera att låset skulle stanna halvvägs och nyckeln skulle fastna.

Det funkade. Det funkade väldigt bra att provlåsa låset när den var öppen. Smack sa det så flög låskolven ut. Däremot funkade det inte att låsa upp det.

Jag stod med ytterdörren öppen, resväskan i trappuppgången och lirkade så snällt jag kunde med det bastanta sjutillhållarlåset som hade fällt ut sig i all sin prakt och vägrade låta sig dras in igen, vilket gjorde det totalt omöjligt att stänga dörren. Minuterna gick. Jag kved och vred med nyckeln. Jag jämrade mig lirkade. Jag svor och bankade. Låset satt där det satt. Jag ringde till taxibolaget och förklarade situationen och bad dem be taxin vänta. Så ringde jag till jourcentralen och försökte förklara mitt problem. När de väl fattade lovade de att de skulle undersöka om de kunde hjälpa till men jag hade inte så värst mycket tid att vänta.

Till slut fann jag inte på någon annan råd än att springa ner till min granne och ringa på. Han öppnade yrvaket i bara kalsongerna. Helt naturligt med tanke på att han hade jobbat till klockan ett på natten i Köpenhamn och förmodligen hade tänkt sig en lång sovmorgon. Det vill säga, helt naturligt att man över huvud taget öppnar är det ju inte, men om man nu blir tillräckligt vaken för att göra det, är det helt naturligt om man uppenbarar sig i en något sömndrucken look.

Jag bemödade mig om att förklara situationen för honom med en så måttlig kombination av desperation och rörighet som möjligt och bad honom så innerligt jag kunde att ta emot mina extranycklar, vaka över min olåsta lägenhet och ta emot hjälpen från jourcentralen. Stackarn hade knappast någon möjlighet att säga nej. Jag kastade mig tacksamt i famnen på Mr Sovmorgon och gav honom en rejäl kram, sen sprang jag svettstressigt ner till den väntande taxin för att hinna med tåget.

Jag hann med tåget. Min rådiga granne som inte behövde tänka under samma omedelbara tidsstresspress som jag kom på den geniala idén att skruva loss hela sjutillhållarlåskolven från dörren, joxa lite med den och skruva fast den igen. Och noggrant låsa dörren med båda låsen.

När jag kom hem igen fick jag i och för sig kämpa i trekvart medelst kroppskastning mot dörren för att liksom trixa in den i rätt millimeterläge för att låset skulle ha lust att sluta kärva och bete sig som ett helt vanligt standardlås. Men det var det värt för att få komma hem till en låst lägenhet.

Sen köpte jag en fin flaska vin och en dansk kokbok till min granne den danske kocken och gav honom som ett symboliskt tack för hjälp i stor nöd.

Och han fortsatte hälsa vänligt på mig så länge han bodde kvar.

Burma

2007-10-05T07:32:00.000+02:00

Nu behöver Burma omvärldens stöd mer än någonsin, skriver Jörgen Johansen i sin viktiga artikel på kultursidan i Sydsvenskan idag.

Han har rätt. Bara för att folket tvingats tillfälligt vika och sluta med öppna demonstrationer, betyder det inte att omvärlden får sluta med sitt stöd. Tvärtom.

Vi som lever i demokratier. Vi som kan uttrycka våra åsikter utan att riskera att mördas. Det är vår skyldighet att göra det. Regeringstjänstemän, personer med symbolvärde, journalister, medborgare.

Det är vår demokratiska skyldighet, men också vår medmänskliga. För det är våra medmänniskor det handlar om. Det är någons mamma, någons pappa. Någons dotter och någons son. Någons syster och någons bror. Någons vän och någons arbetskamrat. Vi känner dem inte, men de är våra medmänniskor.

När jag var barn härjade Idi Amin i Uganda. Jag fick en idé om att ifall hela vår klass flög dit och protesterade skulle han fatta hur dum han var. Jag såg för min inre syn hur vi gick mot flygplanet, på väg dit. Samtidigt var jag för feg; jag ville våga göra något sånt men jag blev rädd vid tanken. Och samtidigt var jag också för desillusionerad. Redan då insåg jag att det skulle ha uppfattats som en naiv idé som inte skulle ha lett någonstans.

Nu, i vuxen ålder har jag slutat avfärda idéer som naiva, åtminstone som så naiva att de inte går att genomföra eller inte kan ge resultat. Jag menar inte att jag tror att en skock nioåringar eller vad vi var skulle ha kunnat påverka en galen diktator. Jag menar bara att varken desillusionerade tankar eller naiva idéer får hindra oss från att åtminstone göra något. Och en naiv idé är inte alltid en dålig idé. Världen är full av förändring som har uppstått bland annat tack vare idéer som skulle kunna ha avfärdats som naiva.

För om inte en naiv idé i sig själv leder till förändring kan det leda till andra idéer, andra protester.

Och i vissa tider och i vissa sammanhang kan alla idéer avfärdas som naiva, alla drömmar om förändring, alla illusioner om en bättre framtid avfärdas som ouppnåeliga. Men det är de inte. Det är de inte.

PS
En helt annan sak. Mina ord må vara pompöst beskäftiga i detta ämne, men det hjälps inte. Jag måste uttrycka det och jag kan inte förmedla på bättre sätt och jag tänker inte låta bli bara därför.

-

2007-10-04T21:55:00.000+02:00

Livet är förunderligt.

Livet är föränderligt.

Livet är för underligt!

Livet är förunderligt.

och nu blir det en helt annan sorts reklamdags

2007-10-03T22:31:00.001+02:00

Den godaste chokladen jag vet just nu är Eguales cappuccinochoklad. Jag, som annars helst vill ha choklad med sisådär 70% kakaohalt har fallit för den här lättviktaren med bara 32% kakao! Det är lite svårt att smälta; det förändrar hela min kakaoimage. (Chokladen är å sin sida inte alls svårsmält; tvärtom, den smälter aromljuvligt i munnen.

Jo, just det, en sak till. Den är inte bara god, den är rättvisemärkt och ekologisk också.

boksläpp

2007-10-03T21:46:00.000+02:00

Ikväll hade Marie Wetterstrand boksläpp för sin debutroman Utanför huset. Det var mingel och högläsning och musik och mycket mycket stämningsfullt. Marie läste berörande stycken ur boken, bandet Kött på svenska spelade fin jazz och Therése Granwald konferencierade oss genom kvällen.

Mötte skrivarkompisar och pratade om skrivande och mötte andra kompisar och pratade om annat. Och kapade åt mig oförskämt många små snittar med guacamole för att kompensera att jag inte hann äta någon middag innan.

Och så fick jag en bok med dedikation av Marie. Det känns högtidligt. Utanför huset är tillfälligt slut på Bokus, men den finns att köpa på Adlibris, till exempel, för er som är nyfikna på min författarkompis.

hösthälsa

2007-10-02T21:51:00.000+02:00

Jag struntar i allt som jag borde och måste och kanske skulle göra och tar en promenad.
Ja. Jag tar en promenad istället för att hålla på med hushållet och förpliktiga mig till plikter.
Istället hushållar jag med plikter idag. Så jag säger hejdå till den oöppnade posten, ratar inköpslistan, skippar sortera-papper-projektet och struntar i att sortera tvätten.

Måste hälsa på hösten som den visar sig en solig stilla kväll.
Träden iklädda färger. Se själva.
Jag vill inte lämna dem med blicken, bara för solens skull i så fall.
Det är här man kan andas helt, bland alla blad, bland det önskansgröna, bland längtansfärger.

Och när jag cyklar hem är det lätt att vara överallt.

Till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma

2007-09-28T17:43:00.000+02:00

Det är så lätt att känna sig maktlös. För man är ju bara en vanlig människa i ett land långt, långt borta.

Det är så lätt att förkasta alla sina egna naiva idéer och visioner om hur man skulle kunna påverka.

Det är så lätt att känna sig fånig om man tror att ens egna små protester betyder något.

Bära röd tröja? Delta i en manifestation? Skriva protestbrev?

Vad hjälper det mot det onda som händer? Vad gör det för skillnad när en hårdför militärdiktatur kallblodigt mördar och fängslar människor som fredligt kämpar för demokrati?

Såna här dagar hjälper det att tänka på Aung San Suu Kyi, Gandhi, Nelson Mandela, Rosa Parks och alla andra. Inte för att jämföra sig med dem och det de uträttat.

Men för att komma ihåg att varje kamp för demokrati och mänskliga rättigheter har börjat någonstans, med en liten enskild handling.

Och varje kamp för demokrati och mänskliga rättigheter har bestått och består av många enskilda handlingar. En del är små, andra är stora. En del är symboliska, andra är konkreta.

Om alla utgår från sina möjligheter och gör det de kan blir det en mångfald av handlingar i en och samma riktning; mot samma mål. Det är denna mångfald och mängd som ger resultat, som gör skillnad.

Så bär en röd tröja eller delta i en manifestation eller skriv ett protestbrev.

Gör vad som helst. Bara du gör något.

Du är inte ensam. Vi är många som finns här med våra futtiga försök att visa stöd och våra innerliga förhoppningar om ett demokratiskt Burma.

Vi kan aldrig bli så modiga som de som bor i Burma är i sin kamp. Vi riskerar ju inget som de gör.

Men det betyder inte att det vi gör är fånigt. Så länge vi gör något är vi trots allt, i våra små försök att stötta deras kamp, en del av den kampen.

Och för varje handling som vi gör kan det uppstå möjligheter att göra mera.

Så bli inte uppgiven för att det du gör är så litet. Gör det du kan. Bidra på det sätt du förmår. Då visar du tillit till möjligheten att förändra, att påverka.

Då visar du också tilltro till demokratins möjligheter och vår gemensamma förmåga att åstadkomma förändring.

På det viset hedrar du inte bara demokratin utan också de som mördats av diktaturen bara för att de ville ha det som borde vara oss alla förunnat; ett fritt land; mänskliga rättigheter.

På det viset stöttar du alla de modiga som riskerar sin tillvaro och sina liv i kampen för mänskliga rättigheter och demokrati. Och de är värda vårt stöd. De är värda allt vårt stöd.

Länkar:

Svenska Burmakommitténs förslag på vad du kan göra

Svenska Amnestys förslag på text till blomvykort

Skicka ett mail till diktatorn och be att Aung San Suu Kyis friges

En halv gul sol

2007-09-22T08:56:00.000+02:00

Just nu läser jag En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Det är en sån där bok jag lever mig in i. Det finns en saklighet ner på den psykologiskt finstämda nivån som gör att det är så lätt att ta del av personernas upplevelser. Och personerna; man vill hela tiden veta mer om dem, man engagerar sig i dem och undrar hur det går för dem. Redan från början märkte jag att jag var rädd om dem. På det där "ingenting-får-hända-med-honom/henne"-sättet.

Nu är jag orolig för dem. Hur det ska gå. Och just nu är det näst intill outhärdligt att läsa för det är grymheter som gör så ont att bli påmind om att de finns. Jag är hudlös på det sättet att jag blir så ledsen. Så djupt ledsen för att det är sånt här som händer på jorden. Och jag vill inte att det ska ha hänt eller att det ska hända. Jag önskar att det inte vore så. Jag kan inte förstå att människor kan göra allt detta mot varandra.

En del av mig vill inte läsa vidare för jag förstår att det kommer att ske fler hemskheter som jag med kraft måste distansera mig från för att inte bli så ledsen att ledsnaden stannar kvar i mig.

Och samtidigt; vad är min ledsenhet över det som skett och sker mot den upplevda smärta som alla som råkar ut för händelser som dessa går igenom? Ingenting, ingenting. Jag är förskonad från allt, utom berättelserna om det.

Och rätt svar är...

2007-09-22T07:57:00.001+02:00

...Carl Bildt!
Det var han som skrev texten.
Två personer har nämnt rätt svar. Agneta är den enda som har gjort det här på bloggen och som sitt slutliga alternativ så jag utnämner härmed dig som segrare i Etapp 1!

Men ett hedersomnämnande förtjänar min vän J som svarade så här till mig i ett mail:
Ja, Sabina, jag skulle tippa att texten är ungefär från tiden vid min födelse dvs 1965... och vem kan då ha författat den... lätt att tro på högerpolitiker typ Carl Bildt som vid den tiden började profilera sig politiskt men... jag tippar på Jan Guillou

Det kallar jag feeling för nutidshistoria! (Synd bara att du vacklade i sin övertygelse där på slutet.) Det var nämligen just precis 1965 som insändaren skrevs och publicerades i Svenska Dagbladet. Men mitt gulnade klipp är inte från SvD utan från Svenska Freds- och skiljedomsföreningens tidning Pax, som citerade insändaren i ett av sina nummer för ca 20 år sen.

Mota det motiga

2007-09-19T19:16:00.000+02:00

Man måste hitta sina recept mot vardagens små förtretligheter. Ta hand om sig när något är uh och usch och ynk.

För det mesta blir jag ynk när jag blir förkyld. Det gör detsamma att jag vet att det är förkylningen som skruvar ner humöret så att det där som man annars skulle hantera med ett fnysande eller möjligen ett morrande och sen en klackspark, istället blir ett ujande och ett jämmerligt ömkansgnäll.

Strategin mot dagens motigheter är påbörjad. Lång promenad. Långt telefonsamtal. Idé till ännu en novell i en novellsamling. Och idé till ännu en. Och då vet jag att nu vänder det, nu när idéfasen är påbörjad. För att det ger kraft. För att idéer - små eller stora; privata, yrkesmässiga eller intresserelaterade - alltid innebär tilltro.

Gissa skribenten

2007-09-16T21:42:00.000+02:00

Mitt skrivbord består just nu av diverse avlagringar papper som ska sorteras. Istället för att gå igång med det, tar jag tag i ett stackars gulnat urklipp och tänker att det här måste jag bara visa. Och så kom jag på att jag kan göra en tävling av det. Och så kom jag på att då kan det här ju vara första delen av många i en tävling på temat "Gissa skribenten/författaren". En variant av Lottens litterära julkalendersgåtor.

Dagens fråga: Vem har skrivit nedanstående text? Bonuspoäng om du vet var den publicerats.
(Det citerade stycket är bara första delen av en ungefär dubbelt så lång text)

Hr redaktör! Nyligen invigdes en ny del av tunnelbanan bl a till Östermalmstorg. Stationen är helt fri från annonser (utom i rulltrapporna) men i gengäld har konstnären Siri Derkert blästrat figurer på väggarna. "Konsten" har på ett flertal ställen rent pacifistiskt innehåll, med texter som Fred på jorden och Lägg ner vapnen. Detta är väl i och för sig inte så mycket att anmärka på, men det som jag verkligen fäst mig vid är de inläggningar i golvet med anti-atombombsmärken. Dessa förekommer på ett flertal ställen. Jag anser, att våra allmänna kommunikationsmedel inte bör bli föremål för propaganda. Kampanjen mot atomvapen drivs trots allt av en relativt liten grupp av folket, och skulle alla minoritetsgrupper tillåtas att kludda ner våra tunnelbanestationer då vet man inte hur det skulle se ut.

Intervju med romandebuterande Marie Wetterstrand

2007-09-15T11:33:00.000+02:00

Jag har bett Marie Wetterstrand att få göra en intervju med henne. Marie är aktuell med boken Utanför huset som lagom till bokmässan kommer ut på Isaberg förlag. Det är hennes romandebut.

Hej Marie, hur skulle du vilja beskriva dig själv?
Det är svårt att beskriva sig själv. Det finns troligen en viss skillnad mellan hur jag vill vara och hur jag är. Jag vill vara ödmjuk, inkännande, harmonisk, glad, tuff, modig och snäll men jag tror att en mer passande beskrivning är energisk, slarvig, ambitiös, rastlös, burdus, känslig och kreativ.

Din tillvaro brukar alltid vara full med diverse jobb och kreativa projekt. Vad håller du på med just nu?
Just nu är det förhållandevis lugnt. Jag har jag precis tillfrisknat efter en lång förkylning och återgått till mitt jobb. Jag jobbar som lärare och resurspersonal på gymnasiesärskola och har börjat hålla bildlektioner och fotolektioner och mycket av energi och tankeverksamhet går åt till det. Annars är det releasefestförberedelser, lite foton, ett nytt textilmönster och ett textilt fyrfärgstryck på gröngula stockrosor. Tankar finns på att börja sticka något (det är ju höst) och på att börja sy ett lapptäcke. Och så pluggar jag ju till lärare på halvfart också.

Du ägnar dig åt flera olika kreativa uttrycksformer. Hur fungerar din kreativitet? Kan du t.ex. känna att "idag vill jag skriva" eller låter du dina olika talanger varva varandra? Hur kommer du fram till vad du vill göra? Har det något med sinnesstämning att göra eller "bara" med idéer, eller finns det andra faktorer som spelar roll?
Min kreativitet tar sig en mängd olika uttryck. Länge försökte jag välja mellan textilkonsten och skrivandet och sedan hade jag en period då mina olika lärare och professorer var inne på att jag skulle kombinera mina uttryckssätt så då försökte jag med det men det gick inget vidare. Jag känner ofta att jag är lite splittrad, tycker så mycket är kul och har så många olika ideer och är lite avundsjuk på människor som har en särpräglad stil. Samtidigt har jag väl börjat acceptera att jag har en massa sätt att uttrycka mig på och tänker att det är ju så det är. Att skapa tror jag handlar mycket om att komma överens med sig själv och sitt tillvägagångssätt. Man måste vara sams med sin process och det är jag för det mesta. Men jag har ont om tid! Sinnesstämningen spelar in i skapandet. När jag är ledsen fungerar det bäst att skriva och när jag är pigg fungerar det bättre att trycka tyg och när jag är trött är det trevligt att sitta i soffan och virka. Det handlar ju om vad som är mest praktiskt också. Att skriva går att göra överallt och närsomhelst men trycka stora tyger behöver jag min verkstad och ganska många timmar för att fixa. Jag brukar inte tänka så mycket på vad jag vill göra. Jag planerar inte så mycket och är inte särskilt systematisk. Snarare kastar jag mig in i saker och så händer det saker på vägen. Jag har väldigt kort startsträcka, på gott och ont.

Jag tänker på ditt skrivande kontra till exempel dina textilkostnärliga uttryck. Berikar de varandra eller stjäl de kraft från varandra? Påverkar de olika uttryckssätten varandra?
Uttryckssätten påverkar inte varandra. De stjäl tid men inte kraft från varandra. Säg att man älskar både chips och lösgodis. När man ätit massa lösgodis ett tag blir man sugen på chips och tvärtom. Sällan är man inte sugen på något. Ofta är man sugen på båda och då får man antingen välja eller äta både och på samma gång. Säg att skrivandet är chipsen och textilen lösgodiset. Och för det mesta kan man inte äta varken det ena eller andra. För det mesta måste man vara nyttig och äta grönsaker.

Hur länge har du hållit på med skrivande?
Sedan jag var fyra år till och från. Väldigt intensivt i vissa perioder, nästan inte alls i vissa.

Vilka former ägnar du dig åt när det gäller skrivande?
Brev, dikter, prosadikter, noveller, roman (er?) och en väldig massa sms.

Hur vill du beskriva din debutroman Utanför huset?
Som en beskrivning av hur det kan vara att leva med någon som inte vill leva. Och om hur det kan vara när någon som lovat att vara med och uppfylla ens livsdrömmar plötsligt drar sig ur.

Varför ska man läsa din bok?
För att förstå mer om hur det kan vara att vara människa. Jag var på en föreläsning för ett tag sedan som handlade om hur bra det är att läsa skönlitteratur för att få ta del av människoöden och titta in i andras liv och därigenom få en ökad förståelse för hur andra har det och hur världen ser ut. Och jag håller med om det.

Din bok är en väldigt gripande historia. Man engagerar sig i de människor man möter i berättelsen. Hur såg det ut för dig när du skrev boken? Kunde du hålla dig distanserad eller levde du dig in?
Jag var förvånansvärt distanserad och metodisk medan jag skrev, men när jag sedan läste vad jag hade skrivit blev jag mer engagerad. Särskilt mycket kände jag för Ellen, mellanbarnet i familjen. Troligtvis för att hon påminner mycket om hur jag själv var som liten.

Vad är du mest nöjd med när det gäller din bok?
Att jag tror att jag har lyckats göra människorna i den levande. Och att den blev klar. En av mina största drömmar har gått i uppfyllelse.

Har du något annat manus på gång?
Jag har skrivit en diktsamling om en dysfunktionell familj ur ett av barnens perspektiv. Den heter ”Utflykt”. Tyvärr har den blivit refuserad av alla förlag jag skickat den till, men jag gillar den så jag funderar på att ge ut den själv. Annars skriver jag väldigt lite just nu. Jag tänker mycket på att jag vill skriva böcker för vuxna förståndshandikappade och läroböcker i sex och samlevnad för gymnasisärskolan och kanske blir det något av de tankarna så småningom. Och så vill jag sätta ihop en massa av mina gamla prosadikter till en helhet.

PS Här finns Maries debutanttext från SVB:s stora höstnummer

våndan med att bli fotograferad, del tre

2007-09-12T21:27:00.000+02:00

Den här trevliga fotografen; vårt första möte började med att han ringde på porttelefonen. Jag släppte in honom. Och även om planen var att inte släppa in honom i vårt hem, insåg jag att jag ändå skulle ha honom i hallen och därför fick jag för mig att det var onödigt att han skulle mötas av de två soppåsarna jag hade innanför dörren. Jag ställde kvickt ut dem på balkongen, bara tills han hade gått, tänkte jag. För han skulle ju ändå inte ut dit. Vi skulle ut ur lägenheten så fort som möjligt. Det hade jag lärt mig - inga fotografer i hemmet, i sovrummet, på balkongen. Bara privacy.
Så jag släppte artigt in honom i hallen medan jag trädde på mig skor och ytterkläder och vi samtidigt resonerade om lämpliga miljöer. Jag var väldigt drivande. Särskilt drivande för utomhusmiljöer på marknivå. När han föreslog balkongen eller ett uttjatat torg talade jag mig varm för gården. Det blev som sagt gården.
Men när han hade tagit sina bilder sa han att han ville ha en annan slags miljö också. Balkongen kom upp ännu en gång. Mina motargument var slut och trots att jag hade bestämt mig för att aldrig mer... befann jag plötsligt i mitt hem med en fotograf och vi var i färd med att passera mitt sovrum för vidare anhalt balkongen. Den här gången var det inte mitt sovrum som var problemet. Det var balkongen och det var inte bara på grund av soppåsarna som jag nyss hade slängt ut för att jag inte ville att han skulle se dem. Det berodde också på ett gammalt avdankat fjäderfä som var satt att agera fågelskrämma.

Där på klädvädrarhängaren satt nämligen en halvt uppäten uppstoppad uggla som skydda min balkong mot duvor. Den såg ungefär så dyster ut som en halvt uppäten uppstoppad uggla kan göra. Jag tror inte att jag brydde mig om att förklara den långa historien bakom ugglans närvaro på min balkong. Jag försökte bara upprätthålla den gemytliga stämning som vi hade haft ute på gården. Det var på något sätt lättare på gården, där miljön var stockrosor, lavendel, rosor och schersmin. Här var miljön i avsaknad av trivsamma attribut. Och här skulle jag stå och le.
Det blev en gårdsbild som kom i tidningen den gången. Och jag var nöjd med den, så nöjd att jag faktiskt när en tidning senast frågade efter en arkivbild föreslog att de skulle leta reda på just den. Men inte då, istället hittade de någon gammal anskrämlig historia som jag verkligen inte alls vill kännas vid och där jag verkligen inte känner igen mig själv.

våndan med att bli fotograferad, del två

2007-09-12T20:36:00.000+02:00

Den här fotografen, som jag trivdes väldigt bra med, hade fotograferat mig en gång tidigare. Det kom vi fram till under dagens lopp. En del år tidigare hade han fått i uppdrag av den stora draken i huvudstaden att föreviga mig till ett reportage där jag var med. Det började så bra. Vi kom överens om att han skulle fotografera mig ute på gården. Stämningen var avslappnad, dvs han var pedagogisk och peppande och jag lyckades slappna av. Men sen undrade han om han inte kunde få ta några andra bilder också. Han hade sett att jag hade balkong. Det var andra och sista gången som jag släppte in en fotograf i mitt hem. (och jag berättar fortsättningen om det i del tre)

Första gången jag gjorde det var ett år precis innan julafton. Då var det en av lokaltidningarna skulle göra ett reportage och eftersom jag inte hade någon barnvakt föreslog jag att vi skulle träffas hemma hos oss. Innan de kom startade jag en febril röjning av vardagsrummet. Vid den tiden var jag en hårt arbetande ensamstående småbarnsförälder som lågprioriterade städning framför barn och arbete och allt möjligt annat. Bråten jag i sista minuten städade undan hamnade i mitt sovrum, som jag stängde.

Så satte jag och journalisten oss i det välstädade vardagsrummet där julstämningen var påtaglig. När intervjun var färdig kom fotografen. Han hade stått ute på gatan och funderat över lämpliga miljöer och kommit fram till att jag hade balkong. Det kunde jag inte neka till.

Men för att nå den var man tvungen att passera mitt sovrum och jag ville på inga villkor släppa in någon där. Då skulle ju hela den image om ett julmysigt hem som mitt vardagsrum förmedlat raseras på ett ögonblick. Jag försökte mig på några invändningar men fotografen var envis och jag mäktade inte med att vare sig hindra honom eller säga som det var.

Vi travade alltså igenom mitt mycket stökiga sovrum för att han skulle få sin balkongbild. Det var så stökigt att jag knappt ens klarade av att be om ursäkt för att det var stökigt, för det var liksom ett understatement. Vi kom ut på balkongen. Hela det förmedlade intrycket av stökighet gjorde att jag var tvungen att stålsätta mig för att stå ut i den där situationen. Jag försökte fokusera på fotografen och lät honom knäppa sina bilder. Jag undrar om jag log. Jag tror att det var lite ansträngt i så fall.

våndan med att bli fotograferad, del ett

2007-09-12T20:00:00.000+02:00

För ett år ungefär var det dags för fotografering. Min underbara författarmentor mailade mig och skrev i förbigående att jag skulle be förlaget att få bli fotograferad under hösten medan ännu någon nyans av solbränna kunde finnas kvar så att jag slapp vara vinterglåmig på bilderna.

Jag mailade i min tur min förläggare som tyckte att det var helt underbart att min mentor rådde mig även i såna världsliga ärenden. Det tyckte jag också, men vid det laget var jag lite bortskämd med min mentors fantastiska tålamod med alla mina tusen frågor, så jag var inte särskilt överraskad.

Förlaget anlitade en fotograf här i min stad och en sisådär vacker dag var det dags. Jag stod precis på benen igen efter min årliga augusti-septemberförkylning. Det var inte mycket färg i mitt ansikte ska jag säga. Vinterglåmig eller förkylningsglåmig - skillnaden är nog hårfin. På tal om hår, så hade jag i desperation över hur oklippt jag var, tagit ett rejält tag med saxen och kapat luggen, samt klippt lite på måfå här och där för att topparna inte skulle se så slitna ut. Och så försökte jag sminka mig för första gången efter den ögoninflammation som jag hade fått under förkylningen. Det gick sådär.

Jag kan inte påstå att jag kände mig vidunderligt vacker när jag lätt ansiktssvullen och med hemmagjord frisyr stod framför spegeln och la på min vanliga tvåminuters sminkning; mer avancerat än så kan jag inte, så det var inte mer med det, men ändå började jag just där och då bekymra mig över att jag aldrig lärt mig något om hur man sminkar sig. Jag insåg med förfärande tydlighet att det kan komma stunder i livet när man önskar att man visste hur man gjorde och också önskar att man hade några såna där preparat som verkar ingå helt naturligt i andras badrumsskåp.
I alla fall så hade jag glansgelé. Den är till håret för att det ska se glansigt ut. Mitt hår brukar se lite glansigt ut i alla fall, men jag inbillar mig att jag liksom förstärker glansigheten och i brist på andra utseendeområden att lägga ner krut på, duttade jag frikostigt med glans i håret.

Sen sprang jag ner till fotografen med en väska med kläder att byta om med. OBS! Det var hans förslag. Jag hade aldrig kommit på tanken själv.
Sen blev jag fotograferad. När man har en fotograf som hela tiden säger "bra!" "perfekt!" "jättefint"! och även med andra ord uttrycker sig superlativt om själva fotograferingsprocessen, så är det väldigt lätt att invaggas i tron att man blir jättesnygg på bilderna. Och så slappnar man av lite och blir lite lättare att ha att göra med än den stela pinne man var en timme tidigare. Till slut tycker man att det är helt naturligt att stå och posera på olika offentliga platser och man hejar i förbigående på en gammal kursare man möter innan man återgår till fotopose.

Fast efter fyra fem timmars fotografering är man lite stel i mungiporna och har ingen aning om längre hur man gör för att le naturligt eller bara se allmänt naturlig ut. Men under själva fotograferingsakten är man totalt obesvärad och gör utan att tveka även sånt som att byta från skjorta till blus på huk bakom en bil på en parkeringsplats och tycker inte alls att det är konstigt att diskutera med fotografen huruvida man ska ha på sig den gröna kavajen eller inte och annat viktigt.

Sen vacklar man hem och är rätt så nöjd och tänker att av alla de bilderna så måste det ju finnas minst hundra som blev kanonbra.

Och så mailar PR-avdelningen några bilder som de tyckte var fina. Och så ger man ifrån sig ett skrik av förskräckt vånda och undrar om det är sådär man ser ut i verkligheten. Sen ska man välja. Man försöker först övertyga förlaget om att det inte behövs några bilder alls, eller att man måste få ta nya. Sen frågar man om det finns fler att välja mellan. Det finns det. När man ser dem jämrar man sig lite.

Sen mailar man förtvivlat till en hel hoper förtrogna vars omdömen man litar på och undrar vilka två man ska välja. Och så förstår de inte alls vad man menar när man inte är nöjd för de tycker att man är jättefin. Och när man har tittat och tittat och tittat på bilderna och avdramatiserat att de ska sitta på en bok och finnas till nerladdning så sker det en omprogrammeringsprocess i hjärnan. Den går ut på att foton är en världslig sak och även om de här bilderna är offentliga så behöver inte det betyda att folk ser dem eller bryr sig om dem och btw så är fotona faktiskt bra och jag ser helt okej ut, det är bara det att jag aldrig vänjer mig vid att foton är ett fruset ögonblick och inte ett skeende. Och när man till slut har valt bilderna så lägger man märke till en liten liten detalj. Håret ser inte glansigt ut; det är fullt av små, små icke utslätade droppar av glansspray.

Nicke Lilltroll - en odödlig figur?

2007-09-10T07:31:00.000+02:00

Idag har jag googlat Nicke Lilltroll. Innan Leif G W Perssons uttalande (sorry, hittar inte länkarna till de första artiklarna) i somras hade jag aldrig hört namnet ens. Ingen av de artiklar om hans litterära åsikter som jag läste lämnade någon förklaring.

Jag fördjupade mig inte i det, men förmodade att det var något obskyrt barnprogram under sjuttiotalet som jag hade missat. Men det var det inte vet jag nu. Nicke Lilltroll var huvudperson i ett radioprogram för barn som sändes 1957-1965, läser jag i wikipedia.

Jag var inte född under Nicke Lilltrolls storhetstid så jag vet inte om han var den tidens Björne eller Drutten och Krokodilen eller Televinken. Är han en sån figur som man borde känna till? Borde han ingå i vårt kulturarv? Tas det för givet att alla känner till honom?

Det är intressant det här med referenser. Hur de som använder sig av dem automatiskt utgår från att andra känner till det de refererar till. Och hur många av dem som återger dem gör detsamma. Men de flesta referenser har ett bästföredatum. Sen är det för många som oförstående höjer på ögonbrynen.

Att Nicke Lilltroll trots sin i sammanhanget höga ålder - jag menar - vi pratar inte om något odödligt kulturellt fenomen här - tror jag åtminstone - funkade som referens och gick igenom som en oförklarad sådan kan ha berott på ett par olika saker. 1. Att tillräckligt många journalister är tillräckligt gamla för att veta vem Nicke Lilltroll var och anta att alla andra har nedärvt deras barndomskultur. 2. Att namnet Nicke Lilltroll i det här sammanhanget gav negativa associationer. 3. Att man av sammanhanget kunde utläsa Leif GW Perssons missnöje och att citatet verkade så slagkraftigt eller uppseendeväckande att det fick stå för sig själv.

Sabina avslöjar: Detta visste ni inte om mig

2007-09-09T21:47:00.000+02:00

Jag står rakryggat för att jag gjort det nördigaste nördiga man kan tänka sig. Under en period i somras när jag undrade hur det egentligen gick med försäljningen av min bok tänkte jag att jag kunde börja jag kolla in på Bokus vilka andra böcker de som köpt min bok också hade köpt. Varför besvära förlaget med såna världsliga ting som statistik när man kan göra sin egen ungefärliga uppskattning liksom. (Vilket man ju inte alls kan eftersom jag inte vet om kunder som köpt min bok, köpt ytterligare en var eller sju var, och därmed kan jag på det sättet bara göra en okvalificerad gissning på hur många ex av mina böcker som sålts hos Bokus, och en ännu mer okvalificerad gissning på hur många som sålts totalt)

Min tabell blev möjligen inexakt rent statistiskt men bra mycket mer levande och fantasieggande än om jag hade fått reda på antal ex. Och Daniels beskrivning över vilka romaner de som köpt hans bok på nätet också har köpt är väldigt beskedlig i jämförelse med min digra lista i bokstavsordning på titeln. Det ni. Fast den totala listan besparar jag er här. Jag ska inte heller säga hur många A4sidor den omfattade till slut. Och jag försäkrar att jag har slutat nu. Min nyfikenhet är mättad.

Jag vet att kunder som köpt min bok även har köpt böcker som Full fart Molly, Analog elektronik, Arbetsrätten en översikt, Balansboll för en starkare och friskare kropp, En introduktion till förvaltningsrätten och Epidemiologi för hälsovetare.

Att böcker som Argumentationsteori, Energitjuvar, Ge svar på tal, Lev livet fullt ut i praktiken: meditationer, övningar och principer för ett frigjort liv och Varför väljer jag alltid fel partner? har sålts ihop med min bok, ler jag lite åt, men det förvånar mig inte. Inte heller har jag höjt på ögonbrynen åt alla bestsellers och nyutkomna deckare och romaner.

Men jag måste tillstå att jag är lite nyfiken på de personer som förutom min bok också köpte Träna och tävla med skyddshundar, Hamster - lycklig och frisk, Konsten att hålla ihop,Utfärd - berg och glaciärer och Garageboken. Och jag hoppas innerligt att den person som köpt Konsten att hålla ihop inte samtidigt känner igen sig i min bok, för då är det fara å färde. (Jag har några andra titlar jag kan rekommendera istället som passar mycket bättre)

Rimliga förklaringar är såklart att människor kan vara intresserade av både skönlitteratur, glaciärer och garage, köper presenter eller böcker till hela familjen. Men det är mycket roligare att föreställa sig att den som handlar, handlar alla böcker till sig själv, så jag kommer att hålla fast vid den teorin tills jag blir överbevisad. Vilket jag ofrånkomligen blir åtminstone när det gäller alla barnböcker.

ett tillfälligt uppdrag

2007-09-08T09:04:00.000+02:00

Jag hade inte tänkt på det innan men publiken är såklart för stor för att det ska finnas enskilda ansikten att hinna få ögonkontakt med sådär stadigt som man kan i mer normala sammanhang, faktum är att hela konsertsalen verkar fullsatt, och kanske är jag också för långt ifrån här uppe på scenen. Det är bara att sätta igång ändå, och jag vänder mig mot en grupp lite till vänster om mitten för att ta avstamp i kontakten med dem alla.

Dessutom har jag glömt vad hade tänkt ut att jag skulle börja med. Verkligen glömt. Men det händer nästan jämt. Jag är van. Det är min trettiosekundersblackout. Men den är aldrig längre än så. Den skrämmer mig inte; jag ska bara igenom. En snabb blick på pappret och jag hittar ungefär rätt. Det får bli så. Nu. Jag är igång. Nu.

Jag går över scenen, vänder mig mot alla jag kan nå med blicken, börjar prata med dem. Berättar, funderar, kommer med förslag och idéer. Det blir som vanligt; ett improviserande av det förberedda. Jag hinner inte hejda det; orden vill ut på ett sätt som överraskar mig, som jag inte alls hade tänkt mig, och det är bara att följa med för nu är jag mitt i en historia.

Tiden tar slut snabbt. Den är begränsad. Jag visste det och jag har hunnit det jag trodde. Men det finns mer, så mycket mer. Jag vill fortsätta, jag är berättarivrig. Jag hade glömt hur roligt det var, hur mycket jag gillar de här tillfällena att dela med sig av tankar, åsikter, idéer.

Efteråt är jag hög. Engagemangshög, extroverthög. Jag hade glömt hur roligt det var, hur mycket jag gillar det, att få berätta om sånt jag tycker är viktigt.

stjärnorna, som om de vore infattade

2007-09-08T08:48:00.000+02:00

Jag vill säga att jag tycker om att titta på stjärnorna, jag menar, verkligen tycker om. Men det är ju ingenting att berätta. Det gör väl alla. Men i alla fall. Jag tycker om att titta på stjärnorna. Det är så. Jag vill berätta det i alla fall. Jag tycker det är vackert; hisnande överraskande vackert på ett bekräftande sätt. Det gör mig lugn och lycklig och förunderligt vördnadsfull inför det lilla livet och den stora rymden och miraklet med existensen.

Jag har gjort det den här veckan. Jag har tittat på stjärnorna. Vid havet, invid havet, i hamnen. Jag var där för att möta havet, veta var det fanns. Man kan inte vara i en stad vid havet utan att besöka havet. Jag kan inte. Jag måste dit, jag måste veta, jag måste se, jag måste vara där. Som om det vore oartigt mot livet självt att inte vara där vid platsen där mark och vatten möts. En vilja att vara en del av det mötet.

Det var mörkt. Och svanarna syntes bara för att de ensamma var vita i allt det dunkelt senkvällsmörka. Över dem: stjärnorna. Och det var vackert.

mobilt prat

2007-09-05T21:51:00.000+02:00

När folk som åker tåg pratar i mobiltelefon verkar det oftast vara för att det är de som ringer upp. Jag vet inte om de passar på att vara effektiva och klara av sitt sociala liv när de bara ägnar sig åt en så världslig sak som att förflytta sig, eller om det är rädslan för tomrum och ensamhet. Vad det än är så verkar det ofta vara ganska så prosaiska samtal. Repliker som "jag har tråkigt" eller "jag är trött" är vanligt förekommande.

Den allra vanligaste företeelsen är att den som pratar måste upprepa många gånger vad han eller hon säger, för att personen i andra änden har svårt att höra eftersom det är dålig mottagning.

Jag är överraskad över ihärdigheten hos de mobiltelefonpratare som idogt upprepar fraser som "jo jag sa att han ser ut som en luffare på det kortet" och andra småpratspåståenden tills samtalspartnern äntligen lyckas snappa upp budskapet. Själv tror jag att jag hade gett upp efter andra gången. Men jag har liksom fått för mig att det enda jag skulle vilja upprepa sju-åtta gånger när jag befinner mig i en tågvagn med ett femtiotal okända människor är viktiga saker som måste sägas bums och inte kan vänta.

Förmodligen lider jag av ett sällsynt stort integritetsbehov eller något annat, men jag har fortfarandet inte vant mig vid att föra längre samtal i mobilen när okända medmänniskor kan höra vad jag säger.

En annan sak som förvånar mig är alla de som blir förvånade när samtalen då och då bryts. För då blir nästan alltid den mobiltelefonpratare som sitter på tåget förvånad. Han eller hon börjar fråga "hallå?" "är du kvar?" "hör du mig? " och sånt. Gång på gång. Min teori är annars den att de som pratar i mobiltelefon på tåg förmodligen har gjort det förut och därför borde ana att täckningen är ungefär likadan som igår eller förra veckan eller förra månaden eller förra halvåret, och därför borde de inte bli så förvånade när samtalet bryts. Och min teori angående frågan "är du kvar? " är att om den som får frågan tre gånger i följd inte svarar, så är han eller hon inte kvar. Men det är som sagt bara en teori.

resa

2007-09-05T21:34:00.000+02:00

Jag gillar ljudet av rullväska som dras längs en trottoar. Jag gillar att höra ljudet och tänka att där är någon som är på väg bort eller på väg hem. Jag gillar att höra ljudet och ägna den okända människan ett ögonblicks uppmärksamhet; en vag lyckönskning till de upplevelser som ska göras eller de upplevelser som har gjorts.

Jag gillar att själv komma dragandes med min rullväska från busshållplatsen mot hemmet. Höra ljudet och tänka att här går jag. Här går jag, på väg hem med min fullpackade resväska och mina fullmatade erfarenheter.

Ikväll kom jag hem. Jag drog min rullväska i den sensommarsvala kvällen längs trottoarerna och det gjorde inget att det var lite tungt med den i den ena handen, en tygkasse i den andra och en ryggsäck på ryggen. Jag föredrar ändå att komma hem så, gåendes den sista biten. Det var bara ett och ett halvt dygn som jag var borta, men ibland är intrycken och tankarna så många att tiden känns som så mycket längre.

Och jag kom hem och jag var nöjd, för att allt - allt hade gått så bra och varit så roligt och intressant. Och jag kom hem och jag var nöjd, för att det var så härligt att komma hem. För att det efter en jobbgrej, hur rolig den än har varit, är så skönt att landa i sin egen vardag, bara vara i sin trivsel, i sitt hem, och känna att det är gott nog.

Marie har skickat vidare

2007-08-30T20:47:00.000+02:00

Marie ber mig berätta åtta saker om mig.

Jag smalnar av uppgiften lite och låter den handla om skrivande:

1. De texter som jag publicerade på min första blogg sparade jag efter hand som jag skrev dem i något enkelt dokumentformat som ingick i min lågprisdator. (Jag hade inte word på den tiden). När jag tog mig samman och skulle göra manus av texterna visade det sig att i princip hela texten hade raderats och ersatts av en helt obegriplig teckenmassa. Jag vet fortfarande inte hur det gick till. Men i det läget var jag rätt tacksam att jag hade en blogg så att jag kunde kopiera mina egna texter. Så småningom fick jag ett officepaket så att jag kunde lägga in texten i word och göra ett manus av den.

2. När jag var ung tonåring skrev jag samhällsengagerade dikter på rim inspirerad av Stig Dagermans Dagsedlar.

3. När min farfar (en fd språklärare, och översättningsintresserad skribent) fyllde 90 gav jag honom två berättelser som jag skrivit på hans hemspråk för att jag tyckte att det var en rätt schysst present till en gammal man som sysslat med språk och litteratur. Han rättade dem med rödpenna och returnerade dem till mig.

4. En av berättelserna hade jag skrivit på en språkkurs ett tidigare år och det är det mest litterärt lyckade jag kunnat formulera på ett annat språk, och jag tror att jag kommer att återanvända och vidareutveckla den på något sätt, fast då på svenska.

5. När jag får jätteflyt när jag skriver blir jag så entusiastisk och glad av det att jag till slut får svårt att sitta kvar framför datorn. Då måste jag gå en runda i köket och avbryta mig innan jag kan fortsätta.

6. Jag har fått frågan från några olika håll om jag inte kommer att skriva en fortsättning på min debutroman. Men det kommer jag inte att göra. Mina kommande skrivprojekt är väldigt annorlunda.

7. Jag skrev torftiga och stela uppsatser i princip hela skoltiden igenom men blommade ut i brev och kåserier på fritiden. Under mina äldre tonår skrev jag svårmodiga dikter och ett och annat kåseri. Några noveller, lite kortprosa och ännu något kåseri lyckades jag klämma ur mig när jag var runt tjugo, och lite fler dikter. Men annars skrev jag i princip ingenting skönlitterärt förrän jag var 27, och då bara under en kort period, och därefter dröjde det tills jag var runt 35, med undantag för kåserier och brev. Ändå har jag alltid sett mig själv som en skrivande människa och pratat vitt och brett om hur gärna jag har velat skriva (men inte tagit den längtan på tillräckligt stort allvar för att göra något åt den)

8. Jag vet att jag har hamnat rätt när jag hör texten (eller läser den högt) inom mig samtidigt som jag skriver den. Då finns det en genklang.

Häromveckan, hemma hos

2007-08-26T08:23:00.000+02:00

”Ni får hålla honom om ni vill” sa min vän om den lilla nyfödda som låg på soffan och sov.

Vi satt på varsin sida om honom, andaktsfullt, smekte fingertoppsförsiktigt hans lilla hand, uttryckte all den där förvåningen som uppstår varje gång man möter en nyfödd.

Att de är så små. Att de är så fantastiskt fina. Att de redan förmår så mycket. De små minerna och rörelserna i sömnen. De små ljuden. Den lilla munnen, de små små händerna med miniatyrnaglar på de små smala fingrarna. Det lilla fjunet på huvudet.

”Ni får hålla honom om ni vill” sa min vän igen.

Att få den äran. Att bli betrodd. Att sitta så med en ny liten människa i famnen som sover vidare, som vilar tryggt i ens armar, som bara fortsätter sina små små ljud, sina rörelser, sin sömn, sitt liv. Att få känna den lätta tyngden, den välbekanta formen hos en nyfödd människa, den doften som de har, den värmen.

Den stunden. Den känslan.

vid spisen

2007-08-20T10:00:00.000+02:00

I en av mina favoritböcker om medveten närvaro, Vart du än går är du där, finns det ett kapitel som heter "Att skura spisen med Bobby Mc Ferry". Jag kom att tänka på det imorse när jag ägnade vår Husqvarna den uppmärksamhet den förtjänar.

Städning ligger egentligen inte på min topp-tio- lista över sysselsättningar jag gärna ägnar mig åt, men när jag stod där vid spisen och gnuggade och gnodde blev jag påmind om hur mycket den mentala närvaron betyder för trivseln och hur det i sin tur kan få vilken prosaisk syssla som helst att bli ett trivsamt sätt att låta tiden gå på.

Jag kan inte påstå att jag satte igång med någon särskild entusiasm, men när jag väl var igång blev det hur förnöjsamt som helst att se hur fläck efter fläck försvann. Jag, som varit rätt så splittrad i tankarna några dagar, ägnade mig just där och då bara åt en enda sak; både i handling och i tanke; och det var att rengöra spisen. Och efteråt var jag nöjd, sådär gnolgladnöjd.

Tricket för min del, som jag måste påminna mig om ibland, är att bryta ner hushållsarbetet till separata vardagssysslor och utföra dem en i taget. Det är ett snällt sätt att göra det på tycker jag, för man sammanfattar för varje syssla vad man har åstadkommit istället för att se allt som ännu inte blivit gjort. Och man märker att man kommer någonstans.

shake it baby

2007-08-16T12:11:00.000+02:00

När jag börjar dansa runt spontant i lägenheten, när jag grips av obetvinglig lust att göra det för att jag blir så glad av musiken jag lyssnar på, då inser jag (varje gång det händer) att jag vill dansa oftare.

Det är som kognitiv terapi. Om man blir glad av att lyssna på musiken, förstärker man den glädjen man redan känner.

Det är som medveten närvaro. Ännu ett fantastiskt sätt att stanna upp och glädjas och vara här och nu.

Det är som att stanna till inför en rosenbuske och sniffa in doften från blomsterbladen, eller en lavendel och klappa plantan, eller en katt och stryka pälsen. Följa med i sinnet.

Så enkelt.

min musiknostalgi

2007-08-15T23:10:00.000+02:00

Min tidiga musiknostalgi, delar av den:

Mina tankar irrade vidare från Elvisskivan jag inte hittade till andra skivor från min barndom. Beatles fanns hemma. Hoola Bandola Band. En massa jazz och folkmusik. Visor, visor. Lite klassiskt. Och så hade vi några barnskivor också; det var lyx (John Blund och Emil och Griseknoen och några till). Och så fanns där humor; Hasse och Tage förstås, och några andra.

Men tillbaka till musiken. Finn Zetterholm gjorde en LP med svenska tolkningar av Joe Hill- låtar. Jag har LP:n kvar men ingen grammofon. Och vad jag vet finns sångerna inte på cd. Hur som helst kan jag rekommendera dem om någon som har en grammofon skulle springa på LP-skivan. Finn Z har precis rätt vasst rasp i rösten i den inspelningen för att göra de låtarna rättvisa.

Sven Bertil Taube. Han sjöng in Mikis Theodorakis visor. Det riktigt kändes hur viktiga de var. Han sjöng också in Ulf Peter Olrogs visor. "På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter, ska vi spela du och jag en kort minut. Kanske änglarna i fönstren några slantar kastar ner... " En gång när jag pratade med en kompis visade det sig att han också hade lyssnat på Olrogs visor som barn. Det var som att hitta en själsfrände. Någon som man kunde dela denna lilla nostalgireferensram med.
Precis som Södra Bergens Balalajkor och Manolito de la Platas Flamencoskiva är och förblir detta omistlig musik från min barndom. Det ni. ;)

Det är förfärligt med nostalgiprat av den här sorten. När man har börjat rabbla sånt här vill man bara fortsätta. Det är som om minnet vecklar ut sig som ett långt långt dragspel eller som något trollkarlsrep; det bara fortsätter och blir längre och längre. Man ser skivomslagen framför sig; ett efter ett, minns musiken (inte så konstigt förstås), minns var hacken var.

Junk och Elvis

2007-08-15T22:37:00.000+02:00

Olle Svalander som skrev bloggen (som blev bok) Den sköna konsten att förlora (under pseudonymen Mats Hård) kommer ut med bok nr 2 nu i dagarna.

Den heter Junk och handlar om Elvis Presley, vänskap och kärlek och lite mer . Mer information finns här. När jag läste igenom Olles informationsmail om boken, där han bland annat skriver att många nog har en slags relation till Elvis, kommer jag att tänka på när jag var barn och lyssnade på skivorna och såg de mediokra filmerna som jag då var odelat positiv till. Fram poppar ett minne av en T-shirt jag hade som på något sätt hörde ihop med Elvis eller lyssnandet eller den tiden. Jag minns inte hur. Men jag minns att jag gillade den där T-shirten väldigt mycket. Den var vit och det var tjock bra bomullskvalitet. Fast så skulle jag inte ha uttryckt det på den tiden.

Snacka om avlägsen Elviskoppling. Och för att fortsätta med det; Nu har jag letat i tio minuter efter min enda Elvis-cd för att berätta vilken låt jag gillar att städa och dansa till, men jag hittar den inte. Och jag kommer inte ihåg titeln utantill men det var nr 23. Eller möjligen 24. Eller något annat på 20- ... ;)